emblasmatte

För att få lite perspektiv,  så har jag gått med i gruppen Försäkringskassanupproret på Facebook. Där finns tusentals medlemmar, som delar med sig av sina historier, och det är skrämmande läsning! Tror man att man är ensam om att bli behandlad som skit, så är det bara att läsa några av inläggen för en äkta reality check.

 

Jag har varit heltidssjukskriven länge, i princip hela mitt vuxna liv. 75% är det jag oftast jobbat, men det är ändå i mesta laget. I maj 2019 tog det tvärstopp och jag gick in i väggen.

 

Efter 7 månaders sjukskrivning, började jag jobba 25% i januari. Egentligen var jag inte redo, men ekonomiskt är det en katastrof att leva på 60% av lönen när man är ensamstående, så jag hade inte så mycket val.

 

Efter en månad, så tycker min handläggare på FK att jag är fullt arbetsför! En sådan brist på kunskap är snudd på tjänstefel, anser jag.

 

Min handläggare har inte rådfrågat försäkringskassans läkare, utan har helt på egen hand bestämt att gå emot min läkares sjukintyg och min egen berättelse. Nyligen upptäckte jag att Socialstyrelsen tydligt skriver om Utmattningssyndrom (Ums), att återhämtningen tar lång tid, eventuellt flera år, och att återgång i arbetet ska ske långsamt. Därtill är behandling nödvändig,  som jag ännu inte fått pga Corona. Min handläggare är uppenbarligen helt okunnig om Socialstyrelsens riktlinjer, som ska vara vägledande för FK. 

 

Till saken hör att det fanns ännu fler diagnoser vid denna tidpunkt,  inte minst blodbristen efter min operation. Den resulterade i järninfusion (dropp) i mitten av mars och det tar 3-4 veckor innan resultat märks. Jag var alltså extremt trött pga blodbristen, FÖRUTOM min utmattning. Lägg därtill på kronisk migrän, med 5 dagar migrän i veckan och trötthet som biverkan av medicinen. Ytterligare diagnoser fanns, men behöver jag ens gå in på dem eller fattar normala människor att det faktiskt var en bedrift av mig att arbeta 25%, att jag alltså var långt ifrån kapabel till att arbeta heltid? 

 

Jag har - självklart - lämnat in ett överklagande, men med tanke på vad jag läst om andra, så är jag rädd att jag kommer att få avslag. Om man inte är sjuk idag, och inte behöver slåss mot FK, så är man nog inte införstådd med hur sjuka avslagen är. Det värsta jag läst är en kvinna, som är döende i cancer och fick 9 månader kvar att leva. FK ansåg att hon inte har rätt till sjukskrivning... Så jag vågar inte hoppas, trots att det är så självklart att jag i alla fall den 3 februari absolut inte var frisk nog att arbeta 100%.

 

Tyvärr förvärrades min utmattning av handläggarens beslut. Jag har blivit än mer utmattad och sover oftast 12 timmar per dygn. Migränen är uppe i 6-7 dagar per vecka och med värre intensitet än innan det ödesdigra beslutet. Hur ska folk kunna bli friska när man motarbetas så? Hur ska jag kunna ta till mig behandling efter sommaren om jag arbetar heltid? Jag befarar att jag går in i väggen snart igen, och det är helt min handläggares fel. 

 

Som största anledning till avslaget till sjukpenning skriver han att jag inte uppvisade sjukdomskarakteristiska symptom vid läkarbesöket och kunde svara adekvat på frågor. Herregud, om jag inte kunde svara adekvat på frågor, hur skulle jag då kunna arbeta deltid!? Dessutom uppvisade handläggaren återigen sin inkompetens: Kammarrätten har nämligen i en dom från förra året bestämt att sjundomskarakteristiska symptom inte finns vid psykiska diagnoser, såsom utmattning, och därför spelar det ingen roll om man uppvisar sådant vid läkarbesöket. För hur ska läkaren se att jag lider av utmattning och migrän? Ska jag krypa in i hans rum? Somna framför honom? Absurt! 

 

Jag känner mig maktlös, liksom så många tusentals andra. Jag vill inte gå hemma, jag älskar mitt jobb! Jag vill vara frisk och kunna arbeta heltid. Jag vill kunna betala räkningarna utan problem, utan att oroa mig över huruvida sjukpenning betalas ut eller inte. Jag vill slippa den extrema tröttheten och värken. Men får jag någon hjälp av svenska staten? Icke. Hur ska vi få det här landet på fötter, när Försäkringskassan gör folk sjukare?

 

 

En bieffekt av mina botoxinjektioner mot migrän, är att mina ögonlock är tunga, som det så tjusigt heter. På ren svenska så är de påsiga, har gäddhäng och ger mig världens tröttaste utseende. När så sjukgymnasten misstänkte att ögonlocken är en delorsak till mina inflammerade muskler i nacke, axlar och rygg, så bestämde jag mig för att göra något.

 

 

Att slippa sövas var ett önskemål.  Färskt i minnet finns nämligen illamåendet efter magsäcksoperationen för ett halvår sedan. Efter lite googlande, så kom jag fram till att behandling med plasmapenna verkade vara ett fantastiskt alternativ till kirurgisk ögonlocksförminskning.

 

Likt laser, så förs pennans elektrod över ögonlocken, och små bitar av det yttre hudlagret bränns bort (min beskrivning, behandlare beskriver ingreppet på ett annat sätt). När skorporna trillat bort efter 7 dagar, så syns en markant skillnad. Att behandlingen beskrevs som smärtfri gjorde att jag slog slag i saken och hittade en klinik, som sålde ingreppen på Let's deal.  1200 riksdaler i stället för 5800 måste ju vara ett fynd!

 

 

Dagen för behandlingen var jag upprymd. På plats fick jag veta att det kan behövas fler behandlingar för att få önskad effekt (vad fan...) och det hade jag inte räknat med. Men alla behandlingar ger ju effekt i alla fall, så det kommer ju att synas resultat,  så vi satte igång.

 

Efter att ha legat och filosoferat i 45 minuter medan bedövningssalvan verkade, så började hudterapeuten. Första plasmablixten avfyrades och jag trodde jag skulle dö! Bedövningssalvan till trots, så gjorde det riktigt ont. Många blixtar krävs per ögonlock, så det blev en hel del lidande, så till den grad att det var omöjligt att ligga helt stilla. Den brända lukten var ju en mindre trevlig bieffekt också...

 

Dags för nästa öga. Terapeuten berättade att en del tyckte att det gjorde mer ont på ena ögonlocket och då återfick jag hoppet om att andra ögat skulle vara smärtfritt. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken... Terapeuten hade rätt; det gjorde olika ont. Problemet är att andra ögat gjorde ännu ondare! Det var helt omöjligt att ligga stilla. Kroppen började skaka av smärtan, tårar rann ofrivilligt. Hon hade aldrig haft en kund som haft så ont. Så klart skulle jag vara rekordhållaren i detta icke-önskvärda moment.

 

 

Efter behandlingen syntes genast svullnad. Men det var inget emot hur jag skulle komma att se ut! Ett par dagar senare kunde jag knappt öppna ögonen, och svullnaden spred sig till under ögonen också. Fick handla med solbrillorna på... 

 

 

 

Svullnaden avtog så småningom och skorporna föll av. Nu har det gått 11 dagar och jag hoppas verkligen att jag fortfarande är lite svullen, för annars har behandlingen inte gett någon större effekt.

 

 

Summan av kardemumman är att jag INTE rekommenderar plasmapen-behandling. Det gör jävligt ont och effekten verkar inte vara i närheten av vad jag önskar. Nästa gång blir det kirurgen som får fixa mig, strunt samma hur illamående jag blir!

När jag började jobba igen i januari, efter att ha varit sjukskriven en hel termin, så frågade så klart eleverna varför jag varit hemma, finkänsliga som de är... "Utmattning", svarade jag. "Jaha, utbränd?" Yes, utbränd. Jag gillar inte det ordet. Som en tändsticka, som falnat och dött ut och aldrig kommer bli som vanligt igen. 

 

 

Vad är det då som leder fram till en utmattning? I mitt fall har det föregåtts av åratal av att ta ut sig mer än man borde och utan att återhämta sig alls emellanåt. Jag har varit sjukskriven på 25% i princip hela mitt vuxna liv. Det har stått lite olika anledningar på sjukintyget, men i grunden har min trötthet alltid varit en av de största orsakerna.

 

Under alla dessa år, så har jag varit ledig en dag i veckan, och då har jag alltid legat och sovit, oftast tre timmar. Även på helgerna har jag behövt sova. Allt detta trots att jag sover en normal nattsömn! Innan jag blev helt sjukskriven, så blev tröttheten värre. Jag tvingades nu sova när jag kom hem från jobbet och vakna till när middagen skulle lagas/värmas på. Började jag lite senare på dagen, så lade jag mig och sov en timme efter att Kevin åkt till skolan, innan jag klev upp och åkte till arbetsplatsen.

 

Jag höll ut i det längsta, för "plikten framför allt" är mitt motto. Jag kunde ju inte överge eleverna precis innan betygssättning! När jag sedan fick stanna hemma på heltid, så ägnade jag varenda dag till att försöka sova mig pigg. Men trots 12-14 timmars sömn - varenda dag! - så är jag inte pigg. Jag snoozar klockan och är en zombi när jag väl kommer upp. När kvällen kommer, så är jag helt slut och lägger mig ofta strax efter att Kevin, min åttaårige son, lagt sig.

 

Inte nog med att det är frustrerande att sova bort hela dagarna, så man inte får något gjort, så är det minst lika jobbigt att inte ha någon ork när man väl är vaken. Det är jättesvårt att beskriva för någon, som inte själv har lidit av utmattning, hur minsta lilla sak är ett oöverstigligt berg. Laga mat gör jag kanske två gånger i veckan, däremellan värmer jag på frysta rester. Dammsuga och sköta annan städning sker pinsamt sällan. Tvättar kläder gör jag, men att vika den är så pass jobbigt, att de oftast hamnar i en hög. Stackars Kevin undrar varför jag aldrig leker med honom och har ledsnat på ursäkten att mamma inte orkar. Sjukt att inte orka sådana småsaker, eller hur!? Jag tillbringar så gott som all vaken tid med att sitta i soffan och spela på mobilen, slötitta på tv eller liknande. Det är som att hjärnan orkar stimuleras (men inte aktivt tänka), men kroppen är som en blyklump. Det är så svårt att förklara och framför allt för andra att förstå, och det gör mig mer deppig. Som att folk tror jag "fejkar" eller bara är lat.

 

 

Lägg därtill en hjärna som inte fungerar som den ska. Mitt minne är brutalt dåligt, som när jag skulle göra en spellista på youtube. Jag kollade upp mina favoritlåtar på spellistan på Spotify, memorerade två låtar och gick till Youtube för att söka rätt på dem. När jag lagt till första låten, så mindes jag inte en enda gång låt nummer två. Inte ens när jag kämpade för att minnas. Hjärnans uthållighet är under all kritik också. Om jag ska rätta uppsatser, så måste jag ta långa pauser mellan varje, så skolarbetet tar lång tid att utföra. Jag kan sällan se en film, för jag orkar inte hänga med i handlingen så länge. 

 

Av någon anledning, så är tålamodet kasst och jag blir lätt irriterad. Vilket i första hand drabbar Kevin här hemma och det resulterar givetvis i dåligt samvete, som spär på stressen som orsakar utmattningen. Moment 22. 

 

Som person, så är jag väldigt social. Jag älskar människor och har alltid ett leende på läpparna och skojar friskt om än det ena, än det andra. Men att umgås tar enormt på krafterna nu och därför har jag dragit mig undan. Träffas inte, ringer inte. Det är absolut inget personligt och egentligen vill jag inget hellre än att umgås. Jag orkar bara inte, och har inte orkat på länge och det gör mig också deppig. De gånger jag tar mig tid att umgås, så känns det fantastiskt, även om jag får lida för det efteråt genom att behöva sova ännu mer än annars.

 

 

Efter att ha jobbat i tre veckor och jag återkom till läkaren för förlängning av sjukskrivning, så frågade han hur det gått. "Jo, det är jättetrevligt att vara tillbaka bland elever och kollegor, men jag blir väldigt trött och måste sova minst 5 timmar dagen efter, trots 8-9 timmars nattsömn, och jag sover både på morgonen och eftermiddagen de dagar jag jobbar" berättade jag. Den ignorante läkaren undrade då om jag skulle gå upp till 50%. Han tyckte jag kunde sova på förmiddagrna när Kevin gått till skolan och sedan jobba 11-17 varje dag. Eeeh? Lyssnade han inte på vad jag sade? När han dessutom ryckte på axlarna när jag frågade om jag skulle sluta med medicinen mot högt blodtryck, då jag efter operationen i stället snarare har lågt blodtryck, så kände jag att det var dags att byta vårdcentral.

 

Idag träffade jag en ny läkare, och han hade förståelse fö det här med utmattning! Även om han erkände att han inte vet vad som kan få mig frisk (och det svaret accepterar jag, för inget i forskningen har kommit fram till det), så var han villig att försöka reda ut och återhämta mig. Han har skickat remiss till sömnutredningsenheten på sjukhuset, eftersom det inte är normalt att vara så här trött efter så lång tids sjukskrivning. Han ordnar också så jag ska få gå på kurs i mindfulness och/eller stresshantering samt har skickat remiss till psykologen på mottagningen. I nästa skede vill han prova att byta ut några av mina mediciner, för att se om det gör någon skillnad. Han ordnade också så jag fick ta ett gäng blodprover, för att kolla hur det står till med blodmängd etc. Sedan ville han sjukskriva mig på 25% ända tills skolstarten i augusti! Vilken skillnad jämfört med den första läkaren! Jag avböjde dock den långa sjukskrivningen eftersom jag vill tro på att jag snart mår bättre och kan utöka arbetstiden. Hoppet är det sista som överger en...

 

 

Kanske har ni nu fått en bättre förståelse för hur det är att leva med utmattning, kanske inte. I mitt fall finns det mer som bidrar till min ohälsa, som kronisk migrän, men det kanske jag skriver om en annan gång. Har du någon som lider av utmattning i din närhet, så tänk på att avlasta denne och inte be om en massa insatser och extrajobb. Och då menar jag riktig utmattning, som diagnosticerats av läkare, inte "jag har nog en släng av utbrändhet" / "jag är också skittrött" som vissa klagar på och som känns som ett hån mot oss riktigt sjuka. 

 

Nu är det dags för lite mer sömn. :)

För drygt ett år sedan, så föreslog läkaren att jag skulle genomgå en gastric bypass, alltså en operation där i princip hela magsäcken tas bort och då man följdaktligen tappar vikt. Jag var inte extremt överviktig, men problem med leder, rygg och nytillkommen diabetes skulle säkerligen påverks positivt av den. Sagt och gjort, jag fick under sex månader träffa dietist, psykolog, läkare och lämna en massa blodprover, för att se ifall jag var en bra kandidat. Och det var jag!

 

 

En månad innan operationen övergår man till en pulveriet. Inte den mest extrema varianten, som Nutrilette är med sina 450 kalorier om dagen, utan en 1200 kaloriers diet. Chokladshaken var den enda som var god (ja, jag vet att jag är kräsen...), så jag inhandlade tonvis med påsar, som skulle räcka en hel månad. När det närmade sig operation hörde sjukhuset av sig och förkunnade att operationen flyttats fram en vecka, vilket var rätt jobbigt psykiskt när man ställt in sig på att bara dricka pulvershakes en viss tid. Men det gick så klart!

 

På sjukhuset den 26 november vägdes jag in, och de fem veckorna på diet orsakade 6 kg viktnedgång. Jag fick starka värktabletter i förebyggande syfte, och kunde inte sluta tänka på att hur de skulle göra någon nytta, när jag inom en timme skulle få magsäcken bortopererad...

 

Efter närmare en timme, så var operationen över. Självklart mådde jag pyton, eftersom de envisades med att ha gett mig morfin, som jag inte klarar av. Men med tabletter mot illamåendet, så fungerade det rätt hyfsat ändå. Konstigt nog gjorde det inte ont. Vi fick alvedon var sjunde timme, men det kändes som att det egentligen inte behövdes.

 

 

 

Redan dagen efter skulle vi hem, efter att de sett att vi kunde få i oss nyponsoppa, vatten etc. Vi fick information om hur och vad vi skulle äta. En stor del av dagen satt vi i dagrummet (för andra patienter behövde våra rum nu) och jag hade svårt att begripa varför jag mådde så dåligt. Svaret skulle jag inte få förrän långt senare...

 

När läkaren på eftermiddagen gav oss det sista klartecknet, så förklarade jag att jag mådde så illa, vilket han tyckte var konstigt. Jag fick mer tabletter och om det inte gick över, så skulle jag läggas in igen. Men hur lätt är det när man är ensamstående mamma? Så efter ytterligare ett par timmar, tog jag en taxi hem, men mådde riktigt skit. Lyckades med nöd och näppe ta mig upp till sängen.

 

Hela torsdagen hade jag det tufft. Jag kunde bara stå upp en minut, innan det blev svårt att andas.  Jag kunde inte göra någonting, orkade inte ens titta på telefonen. Kevin var väldigt missnöjd och tyckte jag skulle anstränga mig och laga en riktigt middag, inte bara be honom värma på en pirog. Men jag klarade inte ens att åka till apoteket och hämta ut de blodförtunnande sprutorna jag behövde ha. Så jag ringde mamma...

 

 

På fredagen kom mamma, trots att hon själv inte var kry, och lagade mat och handlade och åkte till apoteket. Jag kände mig helt dränerad, då jag det senaste dygnet fått magknip och behövt springa på toa fyra ggr och varje gång forsade svart, torkat blod ut. 

 

Men så småningom vände det, sakta men säkert. Fast jag var så trött, så trött. Inte förrän på återbesöket en månad senare fick jag veta varför. Jag frågade varför det inte stod i broschyren om allt blod man skulle förlora och sköterskan tittade konstigt på mig. Det visade sig att man inte skulle förlora något blod alls! Och jag hade förlorat massor. Ett av symptomen är att man får svårt att andas när man står upp och plötsligt föll alla pusselbitar på plats. Jag är envis och ville inte ringa sjukhuset och kolla om det var normalt. Hade jag ringt, så hade jag behövt åka in och troligtvis få blodtransfusioner. Jag fick boka in läkarebesök och trots att det då gått sex veckor sedan operationen, så visade proverna på viss blodbrist (om man är blodgivare, så har kroppen återställt blodbristen på 2-3 veckor).

 

Vikten då, hur har det gått med den? Jo, på lite drygt 3 månader (om man räknar med dieten i början) så har jag gått ned 20 kilo! Det är fantastiskt att se sig i spegeln och se en sådan stor skillnad. 

 

 

Det har gått bra att vänja sig vid de nya portionerna. Jag har insett hur otroligt mycket för mycket vi äter i vanliga fall! Min lunch och middag består av max 2 dl mat. Äter jag en smörgås till frukost, så får jag bara i mig en tredjedel, sedan måste jag vänta tills maten rullat vidare till tarmen innan jag äter mer. Läkaren har gjort en liten ficka av övre delen av magsäcken, där maten först hamnar. Att maten stannar så kort tid i magsäcken var också en nyhet för mig. Och att jag aldrig känner hunger mer! Tydligen sitter det ställe som skickar ut hungersignaler i magsäcken, som de har skurit av, så jag blir aldrig hungrig. Något annat jag inte hade koll på först, var att jag faktiskt har magsäcken kvar i kroppen, fast den är bortkopplad. Jag trodde den plockades ut. Vet dock inte varför den ska hänga kvar där inne, när den inte används, men det finns säkert en bra anledning.

 

Om det är något jag kan sakna, så är det att kunna svepa ett glas vatten när jag är törstig. Nu ryms bara tre klunkar åt gången. Och jag kan inte dricka i samband med måltid, för det får helt enkelt inte plats. Att inte kunna vräka i mig stora mängder mat är dock inget jag saknar, för mat har liksom inte varit min grej (men sötsaker!).

 

 

Eftersom jag får i mig så lite, så måste jag resten av livet äta vitaminer och tänka på att få i mig massor med protein. Jag måste också tänka på att jag numer är lättpåverkad av alkohol, då det går direkt ut i blodet. Provade igår och insåg att redan efter ett litet glas vin, så kändes det ordentligt. Billigt! 

 

Summan av kardemumman, så är jag helt nöjd med min operation! Jag håller tummarna för att skinnet drar ihop sig ordentligt, så jag slipper dras med en massa överbliven hud. Det får tiden utvisa.

 

 

När Kevin själv blir pappa och hans barn undrar hur han lät i luciatåget, så kan han bara rycka på axlarna. För i dagens Sverige, så ska man banne mig inte tro att man kan filma eller fota sitt barn om det finns andra personer i närheten. Jag är så less på detta! 

 

Vad är det som gör att dagis- och skolor, likväl som vissa idrotts- och andra föreningar, tycker att alla andra barns integritet kränks om man råkar fota eller filma dem? Jag begriper det inte. Ok, det kanske är en sak att publicera på sociala medier (även om jag även då finner folks anledningar därtill rätt patetiska om jag ska vara ärlig). Men varför kan jag inte ha dessa filmer och foton som minnen? Som Kevin kan titta på om 20-30 år och med glädje återuppleva några av barndomens största ögonblick.

 

I skolans värld, så var det många år sedan klasslistor delades ut. Anledningen jag hört är att vissa har skyddad identitet (de finns ju inte ens med på listorna!) eller inte vill att andra ser deras telefonnummer. Varför vill man vara så hemlig? Och om man nu absolut vill det, så kan man väl ha ett hemligt nummer? Problemet med det listlösa skolåret är dels att det blir svårt att boka in en lekdejt, dels att det kan var omöjligt att få tag på sitt barn, vilket hände mig nyligen.

 

Kevin gick nämligen iväg mitt på dagen för att leka med två klasskompisar (tvillingar). Timmarna gick och sonen var som uppslukad av jorden. Förra året gjorde vi en frivillig telefonlista i klassen, men dessa föräldrar hade inte skrivit upp sitt nummer. Jag visste inte riktigt var de bodde. Lyckligtvis hade Kevin tagit cykeln dit och genom att hitta den, så fick jag till slut tag på honom, kl. 21.20 en söndagkväll före skoldag. Jag var SÅÅ nära att ringa polisen - allt pga att skolorna inte delar ut klasslistor längre (även om folk väljer hemligt nummer, så ser man ju adressen).

 

Nä, jag är less på det integritetskränkande samhället som gör livet surt. Fram för filmning, foton och adresslistor! :)

Kevin är på finlandskryssning. Beslutet togs snabbt, när hans pappa ringde mig igår, torsdag, och föreslog kryssningen från idag till söndag morgon. När jag hämtade Kevin på skolan kom jag med de glada nyheterna.

 

Han började gråta, men det var verkligen inga glädjetårar... 

- Mamma, jag kommer bli åksjuk och kräkas! 

- Men kära nå'n, du har ju aldrig någonsin blivit åksjuk förr! Pojken knappar gärna febrilt på mobilens skärm medan jag kör bil, så jag vet de facto att några åksjuketendenser á la sin mamma inte finns.

- Vi kommer sjunka som Titanic!

- Eehhh... Lilla hjärtat, det finns inga isberg där ni ska åka.

- Tänk om kaptenen somnar!?

- Nä men vad f.... Han har sovit på dagen, så han somnar inte.

- Men finns det staket runt kanten på båten, så man inte ramlar ner?

- Jeeeeesus, klart det finns det!

- Finns det hajar där?

- Ja men, de är pyttesmå och livrädda för dig.

 

Ja, var tusan kommer alla tankar ifrån? Han har åkt färja förr och vågar dessutom flyga utan problem (även som ensamflygare). Men isberg i Östersjön, DET är läskigt!

 

Nåja, när han smält nyheten, så såg han till sist fram emot ett par dagar ensam med sin pappa. :)

Ärlighet varar längst, heter det ju. Så varför är det så många som ljuger?

 

Att alla ljuger är ingen nyhet.  Ibland behövs en liten vit lögn för att inte skapa drama kring den fula tröjan någon köpt. Fast andra lögner är inte ok, framför allt inte när lögnen riktas mot någon närstående. Som ens partner.

 

Mitt första riktiga förhållande varade i 22 år. Trots att min dåvarande man hade ett yrke med många konferensresor, så litade jag alltid på honom. Det var enkelt, eftersom han aldrig ljög om andra saker heller och jag kände mig helt trygg.

 

Därefter träffade jag yngsta sonens pappa. Honom litade jag på till 110%. Vid ett tillfälle ville hans exfru resa till London med deras gemensamma son och honom. Jag sade att för min del skulle jag inte ens bry mig om de delade hotellrum eller ens dubbelsäng. Jag visste att han bara hade ögon för mig och aldrig skulle svika mig. 

 

Sedan hände något. Jag hamnade i ett långdistansförhållande med en asylsökande i annat land. Även om jag vet att jag var hans allt, så var han intresserad av att titta på andra, så till den grad att han till och med fotade bikinirumpor på vår båttur. Mitt förtroende knäcktes. Med ett redan dåligt självförtroende, så blev allt ännu sämre när jag insåg att någon jag älskade inte tyckte det var tillräckligt att bara titta på mig. Visst, en blick på en snygging på stan är inget konstigt. Men att fotografera näst intill nakna tjejer måste ju betyda att man vill titta på dem vid fler tillfällen. Varför vill man det?

 

Sedan hamnade jag i nästa långdistansförhållande. Även här knäcktes jag av lögner, som personen i fråga aldrig erkände, trots alla bevis. Man har två val när man blir ertappad: antingen blåneka (och då kommer man aldrig kunna lita på personen) eller krypa till korset och be om ursäkt och erkänna. I sådant fall ser man att personen ångrar sig och skäms över sin lögn, och då finns goda chanser till förbättrat beteende.

 

Sedan ett halvår tillbaka har jag träffat en person som mycket väl vet om hur jag blivit ljugen för och hur viktigt det är med ärlighet för mig. Ändå har jag precis ertappat honom med en stor, onödig lögn: tanken var att han skulle komma och besöka mig helgen som var. När jag hörde av mig tisdagen innan, så hävdade han att han glömt bort att det är fars-dag-helgen och att han lovat bjuda sin pappa på en weekendresa. Jag förstod direkt att det var lögn, av många olika anledningar, bland annat att han ska resa med sin pappa på solsemester tre veckor senare.

 

Besvikelsen högg i bröstet, när han sedan på sociala medier lägger upp en bild där han på fredagskvällen har en "boys night out". Varför kunde han bara inte säga det? Fattar han inte att lögner alltid avslöjas? Fattar han inte att jag kan leva med besvikelsen att han vill ställa in resan till mig men jag kan inte leva med att han ljuger och att jag därmed vet att jag aldrig kan lita på honom?

 

Ja, lögner avslöjas alltid, förr eller senare. Idag är det enkelt att snoka rätt på den. För några år sedan körde jag 20 mil för att lämna Kevin hos barnvakt (och skulle köra 20 mil nästa dag med för att hämta honom), bara för att få ett sms om att dejten varit med om en trafikolycka och var tvungen att reda upp den med polisen nu. Jag köpte inte det. Jag ringde helt enkelt polisen i området och fick bekräftat att det inte var någon olycka där. För att ytterligare kolla om denna person var ärlig, så kollade jag upp genom att ringa hans jobb. De var väl inte jättepigga på att berätta om sina anställda, men när jag förklarat att jag varit hos doktorn och han sagt att jag måste få tag på denna man som jag haft en dejt med, så blev det annat ljud i skällan. Det visade sig att han inte jobbade där...

 

Innan du ljuger, fundera länge på ifall det är värt det. Utgå alltid ifrån att sanningen kommer fram. Kan du leva med konsekvenserna? Vill du verkligen såra någon som betyder mycket för dig? Är det värt att folk aldrig kommer våga lita på dig mer?

 

Här sitter jag nu, oerhört ledsen och sviken. Och inte minst arg för att ytterligare en gång få förtroendet för någon omkullkastat. Hur ska jag någonsin kunna våga lita på en partner igen?

Jag har nog ett synnerligen dåligt minne. Vid klassåterträffen för några år sedan, satt jag på allvar och funderade på  var jag befann mig hela min uppväxt. Tydligen inte på samma skola som mina gamla klasskamrater i alla fall...

 

Så, för att fokusera på annat än alla krämpor så tänkte jag ta mig en resa bakåt i tiden. Kanske finns det lite minnesrester värda att rota fram. :)

 

Även om detta är mina minnen, så förstår jag att hjärnan kan ha förvrängt en del. Minnen är ju inte fakta, utan just bara minnesbilder.

 

Bergvägen,  mina äldre barns hatgata.  Varje gång vi åker till Kungsängen, så pekar jag nämligen ut betongkomplexet och berättar exalterad att det var där deras mamma växte upp under lågstadieåldern. De har hört det hundra gånger, i deras tycke 99 gånger för mycket.

 

Bergvägen är förknippat med glädje. Lek på gården (hästar med hjälp av hopprep, leka familj i dungen, där en viss brun växt fick vara kaffepulver, bokmärken byttes, gungor, dunken...), för på denna tid var man ute. Hemma hos kompisar var man bara om det regnade.

 

Bernt, vad hände med honom? Denna kanske jämnåriga kille, som tyckte sig vara förföljd av FBI, åt daggmaskar och drog benen av spindlar. Vad var det egentligen för fel med honom? Diagnoser var det glest om på 70- och 80-talet.

 

Jag bodde på sjätte våningen med  mamma, styvpappa och storebror Peder. I lägenheten under oss bodde en familj med två barn, ett par äldre än oss. De hette också Jeanette och Peder. Vad är oddsen, liksom?

 

På första våningen bodde min kompis Manno. En kväll när hennes föräldrar hade fest, så somnade någon med en cigarett och plötsligt brann hela lägenheten. Brandmännen utrymde hela höghuset, knackade på alla dörrar mitt i natten. Alla vaknade utom vi. På morgonen upptäckte mamma brandbilarna och sade att vi måste ut fort. Vi hade så bråttom att vi skulle ta kläderna utanpå pyjamasen, men jag minns att mamma sminkade sig. XD Än idag minns jag lukten av utbränd lägenhet.

 

Manno, förresten, var det inte hon som slickade på en lyktstolpe på vintern, så tungan frös fast? Learning by doing...

 

Lågstadiet spenderades på Bergaskolan, ett stenkast bort. Skön nedförsbacke på morgonen, hemsk klättring upp när man var trött på eftermiddagen. Lärarinnan Maud var sträng. Eftersom man på denna tid om man ville lära sig spela ett instrument, alltid skulle börja med blockflöjt, så var det den som inledde min pianokarriär. Efter "Lilla snigel" och "Blinka lilla stjärna" gav jag upp både flöjt och pianodrömmar.

 

Jag kommer ihåg den utländska killen, som började i klassen. Kanske var han bara där ett tag, men det var spännande eftersom han var utländsk och det fanns inte många av annan härkomst under min tidiga uppväxt. Förutom finnar då, för i Kungsängen (och framför allt grannorten Bro) kryllade det av dem, men de var knappast exotiska. :)

 

Åtminstone fyra år tillbringade jag på Bergvägen, ändå minns jag inte så mycket mer än så här. Kanske fanns det inget spännande värt att spara i minnet, men troligare så har jag glömt en massa roliga personer och händelser och det tycker jag är så trist. Men är det inte så att man, när man blir gammal och senil, kan minnas sin barndom igen? Det ser jag fram emot!

Att vara sjuk ofta gör att man får många tillfällen att reflektera över sina symptom och biverkningar. En sak har jag konstaterat: jag är sjukt konstig!

 

 

Allt var inte bättre förr, åtminstone inte när det gäller mina urinvägsinfektioner. En sisådär 2-3 ggr per år slår de till och förr uppvisade jag alla klassiska symptom: springa på toa var tionde minut, trots att det bara kom ett par droppar och sveda när jag kissade. Innan jag gick till läkaren och fick penicillin, så försökte jag med allsköns huskurer: heta bad, tranbärs- eller ananasjuice i tsunamimängd... Med åren har allt förändrats och idag är sjukdomsbilden totalt annorlunda. Visst behöver jag kissa lite oftare, typ varannan timme, men jag kissar normala mängder då. I övrigt har jag bara två symptom: kisset luktar på ett speciellt sätt och när jag kissar får jag en lite ilande känsla i kroppen, ungefär som ångest. Detta varar bara ett par sekunder. Läkarbesök konstaterar alltid infektion och jag får penicillin och jag tackar min lyckliga stjärna att jag slipper undan så lindrigt.

 

 

 

 

När det gäller mina migränanfall - ofta har jag migrän 3-5 dagar i veckan, så har jag upptäckt en massa lustiga symptom. Illamående och flimmer för ögonen är inte ovanligt alls (tvärtom!), men tinnitus - hur många får det? Eller "luktvillor" - luktens motsvarighet till synvillor, där jag tycker mig känna lukter som inte finns. Nacken blir alldeles stel också. Dessutom kan mina anfall sitta i i tre dagar; mindre skoj... Även om migränmedicinen tar bort värken rätt effektivt, så blir huvudet som en tryckkammare, jag blir yr och illamåendet sitter i länge ibland, så jag skulle nog säga att migränen är det värsta av mina sjukdomstillstånd.

 

 

När jag haft ett kraftigt illamående som släpper, kanske för att jag tagit tablett mot det, så startar en besynnerlig biverkning: jag blir kissnödig. Uppemot 6 gånger på en timme måste jag kissa och då är det litervis vi pratar om! Hade jag varit magsjuk och kroppen vill göra sig av med bakterierna genom att få dem ur kroppen snabbt, så hade jag förstått. Men illamående? Då finns inga baskelusker att tvinga ut ur systemet.

 

 

Sommaren 2018 känneteckandes av magsår. Dock måste jag säga att jag även där kom lindrigt undan. Jag blev väldigt förvånad när jag fick diagnosen efter en gastroskopi, för jag upplevde inga egentliga besvär. Visst hade det blivit värre när jag åt (det tog tvärstopp någon gång ibland och blev omöjligt att till och med svälja saliv), men detta löste sig enkelt med novalucol. När jag sedan ökade dosen på magkatarrsmedicinen (samma som vid magsår), så försvann symptomen. Någon månad senare fick jag diagnosen magsår och jag kunde inte begripa hur det gått till.

 

 

Jag har gjort en röntgen för eventuellt diskbråck i ländryggen. I min värld är den diagnosen helt utesluten, men med tanke på hur sjuka symptom och hur lindrigt jag ofta kommer undan, så skulle jag knappast bli chockad om läkaren har rätt...

 

Efter inspiration från tv:n, så tog jag med Kevin ut på skattjakt idag: geocaching! Framför mig såg jag hur vi hittade låda efter låda och inspekterade alla spännande skatter de innehöll. Kevin fantiserade om pengar, och visst vore det trevligt med en redig sedelbunt, även om jag förstått att ett sudd är mer sannolikt.

 

Första lådan skulle vara enkel. En tronande gran inspekterades, men trots att vi tog hela närområdet också, så fanns där ingen skattlåda. Nåja, den placerades ut för 7 år sedan, så det är väl troligt att den försvunnit.

 

Nästa låda, inte långt därifrån. Utsatt samtidigt som den första och lika mystiskt försvunnen. Eller så är vi kassa på att leta.

 

Modfällda,  men inte redo att ge upp, åkte vi till nummer tre. Denna var betydligt längre in i skogen och det är förbannat svårt att hitta helt rätt när man inte fattar hur man fixar gps:n i appen. Plötsligt ropade Kevin att han såg en låda. Yes! Lyckan var total - i en sisådär 8 sekunder. Sedan insåg vi att det bara var en dumpad glasslåda.

 

Sista chansen, runt knuten hemifrån. Vi travade runt bland grenar, snubblade över rötter, torkade spindelväv ur ansiktet och inom mig förbannade jag geocaching. De sista två lådorna placerades ut för bara två veckor sedan, och kan jag inte ens hitta dem, så var detta inte så himla kul.

 

Med slokande ryggar släpade vi oss hem och efter bara en liten stund insåg jag att en liten "skatt" hade vi fått med oss från skogen: en fästing! Det var knappast detta jag räknat med när vi skulle ut på äventyr. Det lär dröja tills nästa skattjakt...

Jag visste att denna dag skulle komma förr eller senare. Men jag trodde inte att dagen redan skulle vara här.

 

 

Jag var förvarnad. Mitt första sockerprov på fastande mage visade 8,6. Normalt värde är mellan 4 och 6. Nya provet i fredags var ännu högre: 8,8.

 

Jag har diabetes.

 

Jag gick till doktorn för värk i ena foten och brännande smärta i en tå, och kom därifrån med en diabetesdiagnos... 

 

Just nu står jag på strikt diet: 50% av tallriken ska bestå av grönsaker och vatten blir drycken jag får nöja mig med. 

 

Det här blir vansinnigt svårt och det har inte med vilja att göra. Jag har velat bryta mitt dåliga matintag i åratal, men sockerberoende är ett överjävligt tillstånd. Jag vill få bort det via hypnos, en metod jag vet med säkerhet fungerar, men jag har inte alla de tusenlapparna att spendera. Precis som att jag vet att den brutala massagen jag fått hjälper mot all huvudvärk, men 2000:- i månaden till det finns inte i en ensamstående mammas budget.

 

Om två månader ska jag tillbaka till läkaren, så får vi se om dieten fungerat. Om jag öht lyckats hålla den...

Idag var det flygdag på F16 i Uppsala. Givetvis ville Kevin dit!

 

Vi kom mitt på dagen, så vi blev anvisade en parkeringsplats uppskattningsvis en kilometer från entrén. Med andra ord så var vi inte ensamma om att vilja se flyguppvisning och allt annat relaterat. Jag funderade  på att be om en p-plats längre fram med min rygg som ursäkt, men på min kurs har jag lärt mig att gå emot känslan och jag intalade mig att det säkerligen är bra för min kropp att trava runt konstant i timtals Fråga mig i morgon om det var en bra idé...

 

Trots öronproppar, så dånade det rejält när Viggen, flygande tunnan och en hel drös andra plan fick visa vad de gick för. Själv använde jag inte proppar, för jag är van vid högljudda ungdomar hela dagarna. XD Kevin, däremot, tyckte det var superläskigt och jag var tvungen att hålla honom nära, nära mig. Det var kul att se vad stridsflygplan kan göra, såsom att backa (när de stod på marken). Kevin hade full koll på att de vanliga plan vi flyger med inte kan göra det. Helikopterpiloterna var minst lika skickliga att manöverera sina fordon.

 

 

Förutom flyguppvisningen, så fanns det en uppsjö olika plan och andra militärfordon att beskåda. Kevin fick provsitta en motrcykel, klättra in i pansarfordon och kliva in i militärbrandbilarna (som självklart har ett annat namn som vi oinsatta glömt snabbt som blixten). Han fick också provhålla en massa olika vapen. Pistolen gick bra, medan de mer avancerade... öh... vapnen var väldigt tunga. Ett par militärhundar fanns på plats och leendet på Kevins läppar när han såg dem var obeskrivligt. Den pojken älskar verkligen hundar!

 

 

 

 

Efter några timmar utan att sitta, så var mina fötter och rygg redo att kollapsa. Då mindes jag var jag hade parkerat... Efter de sista hasande meterna, så lyckades jag kränga in den stela kroppen i bilen, bara för att inse att bilkölerna var enorma och allra mest totalt stillastående. Det tog exakt 70 minuter att komma ut från parkeringen. Men det var det värt; lyckligare pojke fick man leta efter.

 

Att vara artig och omtänksam mot sina medmänniskor borde vara en självklarhet. Men är det så?

 

Jag har alltid varit noga med att lära både mina barn och mina elever hur man beter sig. Tyvärr tänker inte alla föräldrar likadant och det är frustrerande.

 

När Kevin började plocka åt sig godisklubbor på pizzerian, förvisso efter att ha frågat om han fick ta, så behövde vi ta ett snack. Jag förklarade att det anses som tiggande om man alltid tycker sig ha rätt att be om både det ena och det andra. Och att tigga är ingen fin egenskap.

 

När vi häromdagen skulle till pizzerian, så frågade Kevin mig hur han skulle göra om han ville ha en klubba. Jag förklarade att man får snällt vara tyst och hoppas att de frågar om han vill ha en klubba.

 

Väl framme vid disken, centimetrar från klubborna, stod så Kevin och sken som en sol. Jag riktigt såg hur han hoppades, men ingen verkade tänka att en sjuåring älskar godis. Till slut var det dags att gå och halvvägs till dörren frågade pizzabagaren äntligen om han skulle ha en klubba.

 

Jag kände mig så stolt att Kevin kunde stå emot impulsen. Livet handlar inte bara om att få eller att bara tänka på sig själv. Lär vi inte våra barn det, så har vi snart ett samhälle fullt av odrägliga personer.

 

Många av mina elever har bra uppfostran. Tyvärr finns det ett antal som dock alldeles för sällan får reflektera över olika beteenden. Jag gör vad jag kan i klassrummet, men det är en omöjlig uppgift om jag inte har föräldrar som drar sitt strå till stacken.

 

Det gäller att vi alla hjälps åt att dana morgondagens medborgare. Kevin har lärt sig att spontant ge komplimanger, att tacka om någon säger något fint om honom, att hälsa genom att ta i hand osv. Tänk på att det är lätt att lära barn, men svårt att lära om när man är vuxen. Därför är det viktigt att börja i tid. 

Många människor är måna om sitt privatliv. Det förstår och accepterar jag utan problem. Däremot har jag lite svårt att förstå varför man absolut inte vill att foton på ens barn finns ute i cyberrymden.

 

Som skäl har jag fått höra om äckliga pedofiler, som kidnappar bilder på just ditt synnerligen vackra barn. Vad har man för grund till den tron? Jag menar, tänk efter. Internet svämmar tyvärr över av bilder på barn i alla åldrar som utsätts av dessa rovdjur. Jag utgår från att du inte skulle publicera nakenbilder på ditt barn, och skulle då en pedofil ladda ner din bild och photoshoppa ansiktet på en annan bild när någon förgrips? Jag antar att pedofiler inte är intresserade av att se på påklädda barn. Med andra ord kan vi utesluta pedofil-kidnappning av dina foton.

 

Vilka argument finns kvar? "Mitt barn ska själv få välja om hen ska bli publicerad". Ok, hur många mikropromille av yngre tonåringar låter bli att publicera selfies? Detta argument är alltså rätt platt.

 

"Tonåringar kan skämmas över publicerade barnbilder". Vilken förälder publicerar pinsamma bilder? undrar jag då. Själv publicerar jag massor av vardagsbilder på Kevin, och jag väljer alltid de finaste fotona.

 

Nej, jag har svårt att finna riktigt bra skäl till denna anonymitet. I stället ser jag fördelarna; man delar med sig så släkt och vänner kan se min och Kevins vardag. Många fina foton hade aldrig nått deras ögon om jag varit extremt restriktiv med publiceringen.

 

Jag misstänker att en stor del av min åsikt baseras på mitt eget förflutna. När jag flyttade hemifrån, så hade jag ett enda foto från min uppväxt. Jag trodde alla foton försvunnit i alla husflyttar och uppslitande skilsmässor/separationer. En dag kom det en pärm på posten. Min f.d. styvpappa hade gått igenom alla sina foton och gjort pärmar med foton till alla oss syskon. Det här är nog den finaste present jag någonsin fått!

 

Att aldrig ha foton att minnas från gjorde att jag själv inte mindes mycket alls från min uppväxt.  Nu återfick jag en massa minnesbilder och jag är så tacksam för det. Mina egna barn ska inte behöva känna likadant, så därför har jag alltid dokumenterat en massa.

 

En del reagerar över att Kevin har Facebook. Anledningen förstår ni nog nu: jag använder den så att han har tillgång till alla foton på honom/händelser i hans liv. Även om huset brinner upp, så är fotona alltid trygga och kommer alltid finnas där för honom när han blir äldre.

 

För: om du inte minns ditt tidigare liv: vem är du då?

I höstas gjorde jag valet att försöka bli av med mitt sockerberoende med hjälp av hypnos. Redan efter första sessionen var jag så gott som botad! Plötsligt kände jag inget sug längre, att handla var inte längre ett problem när jag närmade mig godishyllan. Jag var så glad, men visste att eftersom jag fortfarande åt glass på kvällarna, så var jag inte helt botad.

 

 

Tyvärr är det en dyr behandling - över 2000:- varje gång, och därför hade jag bara möjlighet att gå två gånger. Men vad gör lite glass, tänkte jag. Fyra månader senare var jag dock tvungen att bli sjukskriven på 100% och det tog mer eller mindre knäcken på mig. Trots att jag inte längtade efter sött, så började jag äta det igen och ganska snabbt återföll jag i mitt sockerberoende. 4500:- åt skogen...

 

Nu under somamren såg jag ett erbjudande om hypnoterapi i Uppsala. Tre timmar för 500:- var klart överkomligt och jag slog till. Denna gång insåg jag dock hur olika hypnosterapeuter arbetar.

 

 

Även om jag kände mig mer hypnotiserad denna omgång, så känner jag ingen förbättring. Kanske beror det på att denna terapeut bakar in alla mina problem och försöker lösa allt på en gång. Jag har visserligen en gång kvar, men med tanke på hur bra jag blev hos förra terapeuten första gången, så har jag lite tappat hoppet.

 

Ändå inser jag att det ändå var tur att det gick så bra som det gjorde redan första gången i höstas. Man jobbar nämligen med negativa känslor man känner om sig själv (det är sådant som leder till beroende, inte något fysiskt begär egentligen) och normalt brukar patienter, efter en utfrågning som heter duga, ha 2 eller 3 känslor, som är grunden till deras beroende. Jag hade tyvärr 8 sådana, och att hon lyckades hitta en rätt känsla av 8 var ju inte bara skicklighet utan också tur.

 

 

Jag vill så gärna tro på snabba lösningar, vilket det ju var i höstas. Jag vill så gärna kunna tycka om mig själv, kunna känna mig älskad och behövd. Sådant är helt omöjligt att bota genom att någon säger att den älskar mig eller att jag är en underbar människa, så jag har satt allt mitt hopp till hypnos. Det känns som att alla dessa negativa tankar om mig själv funnits mer eller mindre hela livet och det känns så tragiskt att jag har genomlevt mina bästa år utan att kunna vara lycklig innerst inne. Jag vill bara få några år med inre lycka nu. Men om jag inte blir bättre nästa session, vad gör jag då?