emblasmatte

Jag har inte skrivit på länge, jag vet. Det är så mycket som händer i mitt liv, saker jag måste fundera på och viktiga beslut som måste fattas, som är personliga och som jag alltså inte vill skriva om. Inte i nuläget i varje fall. Det tar upp det mesta av mina tankar och därför är det svårt att veta vad jag ska skriva om. I natt ska jag dock göra ett försök.

 

 

På skolan har vi haft celebert besök! Upplands Idrottsförbund anordnade Olympic Day och inte mindre än fem olympier kom till skolan tillsammans med en mängd andra idrottare, som tävlat både nationellt och internationellt. Jag hade i förväg presenterat olympierna för eleverna, så de skulle känna igen dem och veta vilka prestationer de utfört. Tyvärr blev de inte så mäkta imponerade, då de inte själva hört talas om dem. När det sedan visade sig att vissa "bara" kommit typ fyra i OS, så fälldes kommentaren: "Men då finns det alltså folk som är bättre?" Snacka om att förringa de fantastiska prestationerna!

 

På morgonen samlades vi i ösregnet och jag hade fullt sjå med att försöka avstyra alla negativa kommentarer. Hade vädret varit bättre, så skulle det ha varit mycket bättre stämning, men jag gjorde vad jag kunde och försökte peppa de tio elever som dök upp i min klass. Ett par ville absolut gå hem, men jag lyckades hålla dem kvar. Och det lönade sig! En av dem tackade till och med på lunchen för att jag sett till så de inte gått hem, för det hade varit så roligt!

 

Och vad hade vi då för spännande aktiviteter? Det fanns cirka 20 grenar representerade, men varje klass skulle prova på fem. Man fick inte själv välja, utan blev tilldelad ett schema på morgonen. Till min glädje fick vi bågskytte, som eleverna på förhand hade som favorit.

 

Först ut var frisbee och efter några övningskast var det dags för match. Eftersom bara sju av mina elever spelade, så fick olympierna rycka in också. Efter ett tag kastade jag mig också in i leken. Att springa gick rätt bra, men att fånga frisbeen var INTE skönt när man har diskbråck... Nåja, det är inte ofta man får göra sådana här roliga aktiviteter, så det gäller att passa på!

 

 

Därefter gick vi in (och slapp regnet en stund) för att ro i roddmaskiner. Eleverna delades in i lag och rodde för glatta livet när de kämpade mot varandra på skärmen. Jisses, med en sådan frenesi varje dag, så skulle de uträtta storverk! =)

 

 

Efter lunchen sköt vi pil och båge och jag testade även detta. Lyckades sätta två av de tre pilarna i mitten!

 

Fortfarande i hällregn travade vi sedan raskt vidare till beach volleybollplanen. Många elever, inte bara i min klass, tyckte faktiskt detta var den roligaste grenen! Själv agerade jag bollkalle. Puh! Mycket motion för fröken idag...

 

Sist, men inte minst, fick min klass tillsammans med en sjua träna på bugg. Tyvärr satte skräcken för kill- och tjejbaciller alltför stora käppar i hjulen, och det slutade med att instruktörerna i stället visade upp hur proffsig bugg ser ut. De flesta tjejerna trånade mest efter den manliga instruktören... =)

 

I slutändan visade det sig vara en bra och rolig dag. Tyvärr slutade regnet inte förrän vid återsamlingen på slutet, och med bra väder hade dagen varit perfekt. Eleverna, som var så negativa från början, blev positivt överraskade. Jag hoppas en av de viktigaste lärdomarna från dagen är: Döm inte ut något i förväg. Våga prova. Satsa. Lyckas! Du kan få hur kul som helst!

 

På kvällen passade jag på att mms:a en massa foton till eleverna. Gud, vad bra det är med abonnemang där man skickar allt sådant "gratis"! Och att de vågat ge sina telefonnummer till fröken. Jag menar, jag kan ju ringa och skälla om de skolkar någon gång... =)

 

(Inte de roligaste bilderna jag lagt upp här på bloggen, men jag vill inte publicera på eleverna, så det fick bli dessa)

Barack Obama skulle äntligen förära lillepluttlandet Sverige ett besök. Visserligen skulle en av världens mäktigaste män bara beträda vår jord under något dygn, men mycket skulle ordnas och fixas inför visiten.

 

Att säkerheten måste var hög är givet. Efter besöket var det inte kostnaderna för detta, som ådrog sig löpsedlarnas intresse. Nej, i stället handlade det om en smärre skandal: rapporter trillade in om att hemlösa avvisades, så herr Obama skulle få se en fin, putsad fasad. Tidningarna gjorde en stor sak av det hela och folk som arbetar med att hjälpa de mindre lyckligt lottade förfasade sig i spaltmeter över tilltaget. Polisen intervjuades också och på några rader på slutet berättade den att alla avvisades från vissa platser, oavsett ifall man var hemlös eller inte.

 

Det här med att visa en fin yta är inget nytt och jag förstår inte varför tidningarna gjorde en sådan stor sak av det. I skolans värld gör vi likadant: inför föräldramöten skuras alla bänkar rena från klotter, onödiga prylar plockas undan och ibland åker till och med en duk eller två fram. Man vill visa en fin sida, men det är inte verkligheten som syns. Skolan är inte unik, utan det är givetvis så på andra arbetsplatser också. När man får viktigt besök, så gör man det extra fint.

 

Detsamma gäller hemma hos oss. Jag slår vad om att den absoluta majoriteten väljer att städa och göra fint inför middagsbesök eller andra gäster. Vänner, som ofta kommer hem till en, får se en stökigare sida. Grälar man som par, så gör man det bakom stängda dörrar, inte på den lokala ICA-affären. Det är viktigt att hålla en fasad, att alltid verka så mycket bättre.

 

Så det hade i mina ögon inte varit det minsta konstigt ifall just hemlösa lotsats undan inför presidentens besök. Det hade faktiskt varit helt OK. Om presidenten åker tillbaka till Staterna och berättar om hur skitigt det är och hur många hemlösa och tiggare det strosar omkring på Stockholms gator, så lockas ingen att komma hit. Men åker han hem och berättar om hur fantastiskt vacker vår huvudstad är, så kan det ju hända att turister strömmar hit. Inte för att jag tror att han kommer nämna vårt fina land, men chansen finns ju, även om den är försvinnande liten.

 

Kanske insåg även tidningarna att folket i mellanmjölkens land inte bryr sig ifall våra styrande vill visa en lite finare fasad, för redan dagen efter syntes ingen rad att läsa om det diskriminerande tilltaget...

 

Under många år har vi svenskar deklarerat att utseende inte är det viktigaste, det är insidan som räknas. Fotomodeller vägrar bli retuscherade, man ska trivas med sig själv. Folk blir kritiska när till exempel husläkare ska väljas efter att man tittat på ansiktsbilder av kandidaterna.

 

Men lever vi som vi lär? Idag på Expressens webbsajt, så ställdes frågan ifall utseendet på en lucia är viktigt. Orsaken är att Göteborg tänker låta folk rösta på årets lucia efter hennes sång i stället för att publicera de klassiska ansiktsbilderna. Jag trodde i min enfald att en lucias viktigaste attribut är hennes skönsång. Men ack, vad jag bedrog mig! Hela 64% av de som röstat klickade i att utseendet var viktigt!

 

Resultatet förvånade mig mycket. Har vi inte kommit längre? På min tid har jag för mig att lucia inte ens behövde sjunga. Det viktigaste var att hon var snygg, och sannolikheten att hon var både bildskön OCH begåvad med en sångfågels röst var rätt liten, så därför brukade hon bara stå tyst och se vacker ut.

 

Tyvärr är det väl så. Förändringens vindar blåser muntligen, men att verkligen lyckas omvända invant tankemönster är svårare än man tror.