emblasmatte

Här kommer en sneak peek på Kevins ettårstårta, bakad av mästerkocken Carin! Det är givetvis Embla som är på. <3 <3

Jag vet att jag har sagt det förr, och jag är väl tjatig då. Men det är såååå underbart att vara mammledig! Varje dag är jag så glad och lycklig. Kevin får mig alltid på bästa humör! Fortfarande kan jag få glädjetårar i ögonen när jag ser på honom...

Hans hår, det växer som ogräs, till skillnad från mitt. Jag kämpar för att få en decimeter till, men mina misshandlade strån protesterar ideligen och går av alldeles för tidigt. Tack och lov har Kevin en krullig kalufs, så det är bara att ta tag och klippa till. Inte en människa kan se hur ojämnt det faktiskt är. Man kanske skulle spara håret och skänka till mer skalliga? ;)



När vi sätter honom i trädgården, så är det tydligen inte skönt alls att åla på gräset, inte ens med kläderna på. Därför kryper han alltid när han är ute. Inne kryper han bara några steg när han är nära soffan etc och vill resa sig upp. Nåja, jag skiner som en sol varje gång han gör sina små framsteg!

Det skulle vara roligt ifall han lärde sig gå innan sin ettårsdag, men jag är skeptisk. Han tycker dock det är kul att gå längs med möblerna hela tiden, och han har sin alldeles egna gåstol (bokstavligen!). Köksstolarna är himla kul och puttas lagom snabbt. Lite hushållspapper får lift...

På IKEA har de massor med bra saker, både för stora och små. Sist jag var där (och bara skulle shoppa några glas, men ni vet hur det blir...), så fick Kevin sin allra första docka. Det blev en chokladbebis, som var gosig att krama om när man var trött i bilen. Den är väldigt snäll också och stänger inte ögonen när Kevin hela tiden vill peta och utforska dem. (Däremot har den ju inte hål i näsan och munnen, där det också är kul att stoppa in fingrarna...)

När vi var på pizzerian i Hökarängen, och jag och Nova tog oss genom ett skyfall för att hämta bilen, så passade pizzabagaren på att erbjuda Kevin en klubba. Så när jag kom, så satt han och frenetiskt sög på den. Saliven forsade värre än på en hund och det var ju bara att glömma att ta bort klubban förrän han efter en stund accepterade det.

Jag och bonusflickorna skulle få oss en lugn tur på köpcentret, där vi skulle inhandla lite nytt åt dem. Åh, så fel jag hade! På motorvägen föll jag ganska snart ihop som en fällkniv. Med näsan över instrumentbrädan rattade jag försiktigt fram. Ska jag svänga in till kanten? Det medför ju onekligen stora risker att stanna vid vägrenen på motorvägen, men är det nödfall, så är det. Med svetten sipprande fram som små pärlor på pannan, fortfarande dubbelvikt, sneglade jag bakåt, men bestämde mig för att trots allt hålla ut till nästa avfart. Knappt hann jag köra av, innan jag stannade vid dikeskanten och flög ut ur bilen snabbare än en torped. Jag slet upp bakluckan och med en servett började frenetiskt att vifta, för att få ut inkräktaren. Han hade krupit längs med taket, gjort en paus över mitt huvud (därav hukandet) och hotat att med hjälp av sin silkestråd hissa sig ner och börja spatsera i min nacke. Fasiken, vad jag HATAR spindlar!!

När jag var runt 25 (typ förra året, alltså), så var jag med i en undersökning om fobier. Svarade på en massa enkäter och så småningom ville de att jag skulle komma och undersökas hur mycket jag svettades när jag såg bilder på spindlar. Trots tjat, så tackade jag artigt men bestämt nej. Jag är ju kvinna, och jag svettas INTE! Nädå, men det kändes inte lockande att sitta med elektroder (?) i armhålorna och stirra på vidriga djur.


Gissa hur mycket jag rös och äcklades bara jag letade bild på spindlar...

Spindlar har alltid varit något hemskt. Kanske startade fobin när Bernt på Bergvägen i Kungsängen roade sig med att dra loss benen på krypen. Det var så fruktansvärt vidrigt! Än idag vill jag inte ens kliva på spindlar, för då går jag ju omkring med spindelmos under skorna.

Alla har vi ju olika fobier. När jag var nyopererad i handleden, så började jag strax efter sänggrannen att spy floder. Sköterskan trodde jag inte klarade av att höra andra spy, men faktum var att det var morfinet som jag inte tålde. Jag såg mig i spegeln och jag var verkligen grön i ansiktet. Trodde det bara var ett uttryck... Annars har jag inga problem med andras "pizzor". Jag kan sitta och äta gopdis medan ungarna spyr i hinkar bredvid mig. Nema problema. Och att prata bajsblöjor och annat otrevligt vid matbordet äcklar mig inte det minsta.

Många tycker det är vidrigt när de serveras mat och hittar ett hårstrå i. Inte jag, dock. Jag pillar bara bort det och fortsätter äta. Herregud, hårstrået är ju kokt och alla baciller döda... =)



Något jag däremot inte klarar av är mat & djur från havet. När barnen var mindre och vi var hos Linda i Lappland, så fiskade vi i en sjö. Tyvärr fick jag ro iland varje gång en fisk nappade, så Linda kunde haka loss kräket från kroken, för jag vägrar ens peta på den. Eller masken. Mycket motion fick jag...

När Kevin får en burk med fisk, så vägrar jag känna om maten är för varm med läpparna, såsom jag annars alltid gör. Ingen fisk i mitt ansikte, tack! Och skulle jag bli serverad ägghalvor och ombedd att skrapa bort kaviarn, så hade jag bara tittat snett. Jisses, tro att jag äter något, som fiskdelar nuddat!

När jag var på Polarn & Pyret sist, så hade jag väldigt svårt att välja en body åt sonen. Valet föll efter många om och men på denna tjusiga, som fick mig att tänka på hans storebror!

Det behövs så lite för att roa så mycket! Ens spegelbild i ugnsluckan, en ny leksak eller bara en röd ballong... Ballongen viftade han både högt och lågt med, medan han satt i vagnen. Såpbubblor är en annan favorit. Tänk att så spännande bubblor plötsligt kan försvinna, precis när man ska få fatt på dem...



Det är verkligen nyttigt att skaffa barn. Man lever mycket längre, eftersom hela dagarna är fulla av skratt. Och behåller man barnasinnet även som vuxen, och skrattar hysteriskt åt kiss- och bajsskämt och annat fjantigt, då är ens lycka verkligen gjord! Däremot havererar ryggen av allt kånkande, men det är ju bara tills lillen lärt sig gå på egna ben. Hoppas jag...

Mitt vardagskul består i varje fall inte av att stå framför spisen. Visst kan jag krysta fram lite maträtter, men det är inte med glädje, och det är inte utan anledning som äldsta sonen säger att mormors mat är mycket godare... Därför var det ju lite fyndigt när jag fick med mig lite käk efter senaste tjejlunchen och Eva packade den i denna kasse:



Fast visst är det väl så - med ett gott självförtroende kommer man långt! ;)

Jag älskar den här bilden. Kontrasterna i färg (i vanliga fall upplever jag inte Kevin som så här brun!), det stadiga taget om bröstet, blicken.  Min superälskling!

Trots att han inte vill sluta amma, så gör sonen stora framsteg. Trappan har vi varit tvungna att förse med grind, eftersom junior upptäckt hur enkelt - och kul - det är att krypa upp för den. Det är också väldigt roligt att gå, men bara om någon håller honom i händerna. Han vill så gärna ta sig mellan möblerna, men vågar inte släppa taget innan han håller i något. Men snart kommer nog det där modiga, läskiga första steget!



Nu är det ju så att jag har två andra söner också, och de är så duktiga och snälla de med! På mors dag överraskade de med ett fång rosor och ett fint brev. Pussepojkarna! Tänk att de är så stora. Andreas har fyllt 21 och Johan ska gå ut nian om bara några dagar. Och jag inser precis att det betyder att jag är GAMMAL! Tur jag färgade håret häromdagen, fast jag tror nog ändå att Micke tror jag är 47... =)



Gammal är ju pappa, och när man är gammal, så har man krämpor. Det är liksom obligatotiskt och far är inget undantag. Därför har vi inte setts så ofta det senaste året (eller två åren), men för ett par veckor sedan kom vi i varje fall över och hälsade på, jag, Kevin och Andreas. Jag längtar mer och mer efter att bo i Stockholm, så jag kan träffa mina älskade släktingar betydligt oftare!

Kevin är allra oftast på ett sprudlande humör. Och tar jag fram kameran, så smilar han till sig direkt!

I söndags var vi till Fjärilshuset och i Hagaparken i Stockholm. Strålande sol och glada barn!







Jag var modig och vågade peta på firrarna, men när barnen fegade och inte vågade hålla ner handen i vattnet, så fiskarna fick "pussa" på dem, så var ju jag tvungen att föregå med gott exempel. Ner med handen, blunda hårt med ögonen, och... plötsligt hände det! Reaktionen lät inte dröja på sig och med ett illvrål slet jag handen ur vattnet så det skvätte överallt. Det lockade knappast barnen till att våga försöka själva...

Tänk att det heter mammaLEDIG, när man har så fullspäckat hela dagarna, så man knappt hinner andas... Fast även om en hel del är trist, som telefonköer, så finns det också mycket roligt som händer. I lördags var det till exempel karneval i Uppsala. Tyvärr tycker jag de annonserat dåligt och det var bara för att jag fick en inbjudan över Facebook, som jag själv visste om det. Men det är ju så kul med karnevalståg! Jag och Kevin tittade tillsammans, och jag måste nog erkänna att sonen var måttligt road, dels för att han var trött, dels för att han tyckte det var lite väl högljutt. Nåja, det är inte ofta något händer i denna landets fjärde största stad, så man blir som ett barn på julafton vid sådana här tillfällen. Här bjuder jag på bilder:












Nova var modig och vågade prova på en ansiktsmålning och att klättra uppför Saluhallens vägg!

Så härligt med vår! Igår var det marknad i Knivsta och det strålande solskenet lockade man ur huse. Vi sålde crepes och galetter, men marknaden kan ju inte precis mäta sig med Kulturnatten i Uppsala... Hur som helst så var det trevligt och arrangörerna ska ha en stor eloge. Ska maila dem och berömma dem, för det är SÅÅ viktigt att få positiv kritik! (Till skillnad från Jessica, som leder Let's Dance, så vet jag att kritik kan vara både positiv och negativ!)

På helgerna passar vi ibalnd på att gå in på dagisens lekplatser. Dör finns ju så mycket spännande, även om en gunga räcker långt för Kevin! Här kommer npgra bilder från vår lilla "gangster":


Det är inte lätt att veta hur man ska göra...


Det gäller att hålla tungan rätt i munnen!


Redo att bli muddrad av polisen! ;)


Bakom galler...


Vad då ställa mig upp? Om jag skriker tillräckligt mycket, så lyfter morsan upp mig!

Drömmar är rätt fascinerande, faktiskt. Min äldsta son hävdar att man inte kan se hur mycket klockan är i en dröm eller att man kan se sig själv i en spegel. Det är säkert sant, jag vet i varje fall att jag har svårt att se ansikten över huvud taget när jag drömmer.

Konstigt nog, så drömmer jag ofta om hus, och inte sällan är det hus jag tidigare drömt om som återkommer. Det är inga hus jag sett eller varit i på riktigt, men ändå är de lika i drömmarna. Ett är ett stort hus där jag bor, där hela undervåningen är hemsökt och jätteläskig att befinna sig på. Ett annat hus har flera badrum bredvid varann och det i mitten har värsta spat med rutschkana och allt. Ett tredje hus är ett rätt risigt hus i skogen, som verkar litet på utsidan, men är enormt stort när man är inne. Hm, man kanske skulle kolla drömtydningsguiden. Kan mina husdrömmar bero på att jag försöker kränga kåken!?

Gammalt skrock menar att om man drömmer att man tappar tänderna, så kommer man bli rik. Jag vet dock att mina tänder verkar falla ut eftersom jag gnisslar tänder så hårt!

Kevin drömmer också, ibland mardrömmar. Men vad tusan drömmer han då? Han vet ju inget om spöken och monster, men ändå blir han jätterädd och ledsen. Kommer vi någon gång i framtiden at kunna läsa små barns drömmar eller förblir de en gåta?

Oj, så många bilder jag ännu inte delat med er! Här kommer en samling:

När Linda skulle komma på besök och jag väntade på stationen för att plocka upp henne, så såg jag denna taxibil med speciell registreringsskylt:



Man kan ju undra varför valet föll just på den kombinationen...

Solen strålade och vi tog flera promenader i stan. Krokusarna sken upp Carolinabacken, där en digital tavla hade nedräkning till mösspåtagningen på Valborg. Junior var dock måttligt road över att behöva posera bland blommorna...



Vi tog också promenad allihopa, bonusbarn, hund och allt! I centrum finns ett konstverk, som faktiskt är nyttigt också. Det är en metall-människa som ligger ner, men som är uppvärmd och därmed himla skön att sitta på. Det känns så där, som att man kissat på sig när man sitter på den... =)





På promenad här i Lyckebo, så gladdes jag åt att det växte tulpaner i brynet till skogen. Tur att jag tog kort, för dagen efter norpade en granne dem! Har också sett sniglarnas sängkammare. Åtminstone är det tydligen där en massa snigelbebisar blir till...



Annat spännande man kan se på promenader är döda fågelungar eller blommande träd.



Att vara ute när det är vår är UNDERBART!



Bonusbarnen är här med jämna mellanrum. Det uppskattas att nya huset har ett badkar. Pappa Ben passar också på att hippa till sig med sonen Simons keps. Kevin har hittat spelskåpet och har väldans roligt med alla spelkort. Nu har mamma tvingats ta bort handtagen på skåpet...



Ibland händer det att man måste åka till sjukhuset, men som tur är, så finns det en massa spännande saker där. För små barn, i varje fall (notera hur uttråkad Johan är i bakgrunden...).



Till sist en härlig bild av en - som vanligt - glad Kevin!

Midadgen närmade sig med stormsteg och jag insåg att jag inte hade någon matlagningsgrädde. Snabbt kirrat, tänkte jag och grenslade Johans stålhingst (efter att ha trilskats med låset i en kvart). Har inte cyklat på en sisådär 118 år, men det är ju som man säger: har man en gång lärt sig... Efter flera meter, så dammades ännu en kunskap av: att killcyklar har förbenat osköna sadlar! Dessutom har cykeln en massa onödiga växlar, och för att slippa cykla med duracell-ben, så var jag tvungen att lista ut hur jag fick i en högre växel. Efter en del trixande fick jag i en skaplig en, som fick duga hela vägen.

Med grädden på pakethållaren slängde jag graciöst benet över stången (vad tusan ska alltid killcyklar ha en sådan för!?) och började trampa tillbaka. Precis när det blir en backe (säkert en sammanlagd nivåhöjning av tre tuffa metrar!), så kommer givetvis en man lugnt spatserande. Här gäller det att inte visa att det är jobbigt med myrbackar, tänkte jag och trampade på med en helt oberörd min, trots att låren skrek. Nästan hemma kunde jag välja att ta genvägen över gräsmattan (en stig), men eftersom det bara var en sisådär en och en halv meter mellan träden vid öppningen, så var det dumt att chansa. I stället bannade jag vid detta laget alla vetenskapsmän som inte lyckats uppfinna en skön sadel. Hur tusan kan man ens vänja sig vid den hårda, lilla dynan, som vid minsta gupp riskerar glida in mella skinkorna?



Och trots allt detta uppoffrande (jag lär väl inte kunna sitta normalt på en vecka), så blev middagen fiasko. Ena bonusflickan hävdade att hon inte tyckte om såsen i korvgrytan, den andra hade fått feber och var inte hungrig och bonussonen tyckte varken om korv eller grönsaker (och åt därmed bara pasta och såsen, som åtminstone han gillade). Suck, till detta kan jag tillägga att gårdagens lunch blev ännu mer fiasko: skulle göra ugnspannkaka på den överblivna crepes-smeten, men när den var färdiggräddad visade det sig att jag tagit galett-smeten... Bara att kasta och snabbt tog jag fram och vispade ihop vanlig pannkakssmet (till barnens förtjusning, för de hade gnällt över hur äckligt det är med ugnspannkaka). Insåg att äggen var slut, så det blev till att steka hamburgare i stället. Nä, jag hör verkligen inte hemma i köket!

Idag var det så skönt ute på förmiddagen. Äntligen var vindarna varmare och jag valde att ta en ny stig i skogen. Det är så spännande att hitta nya promenadstråk! Efter ett tag upptäckte jag några kärlekskranka skalbaggar på vägen. Värt att föreviga! Lite längre fram hittade jag övervintrade trattkantareller. Lovar gott inför hösten! Men mest spänannde på hela promenaden var ändå kopparödlan som låg utsträckt över stigen. Lyckligtvis hade Embla missat den (hur man nu kan göra det).




Hm, det hände faktiskt något annat på promenaden, som var spännande och gjorde mig förväntansfull. Det var ett telefonsamtal. Vem det var som ringde tänker jag inte avslöja än. Har man sagt A behöver man INTE säga B! ;)

Nästa promenad var lite regnig, men eftersom det var skönt, så fick Kevin ha hatt på sig. Här sitter han med min väska (som också fungerar som hans gosedjur) och håller Embla i kopplet!

Oj, länge sedan jag hann blogga! Ska försöka hinna några rader i dag i varje fall.



De senaste dagarna har varit späckade. Först kom min gamla universitetsbästis Linda och hälsade på från Lappland. Så efterlängtat och roligt! Saknar verkligen henne och alla skratt. Även fast vi inte gjorde något spektakulärt, så fanns det gott om tid till att prata. Jag försökte ragga upp en man åt henne här, så hon ska flytta tillbaka till Uppsala, men det gick inte så bra... Hon hade visst lite krav, och trots att jag påpekade det finurliga i att som språklärare skaffa sig en pojkvän som bara kan säga "soft" hela tiden, så nappade hon inte. Nåja, jag ska söka vidare, med eller utan henne, och hitta det perfekta kapet! ;)



Valborg är ju årets Happening i staden, så vi laddade för fullt och hade trott på lika många restaurangkunder som på Kulturnatten. Tyvärr blev det inte så. Vi var fyra restaurangvagnar bredvid varann på torget, och vi, thailändarna och mexikanen hade sporadiska gäster, medan langos-mannen hade konstant lång kö.

Även fast den massiva invasionen uteblev, så var det en hel del roliga kunder som dök upp. Givetvis var de berusade (inte många var nyktra denna dag). En sade att jag fick ta vilket pris som helst och accepterade tre tusen för en galett. Fast ärlig som jag är, så knappade jag in 65 pix på kortterminalen som vanligt.

Kevin skulle få barnvakt för första gången, så mamma kom hit. Tyvärr började det uselt med att han skrek en massa på natten och dagen var inget undantag. Han måste ha haft ont i magen eller något. Eftersom businessen gick rätt knaggligt, så fick mamma komma tillbaka med Kevin och åka hem i stället. Det fanns ingen anledning att fresta på stackars mamma och sonen, som givetvis var extra mammig nu när han var sjuk. Idag är han lite mer sitt vanliga jag, men även denna natt var skrikig (och han som annars ALDRIG skriker på nätterna).



Idag har jag fått ta konsekvenserna av massor med stress och jobb och vakna nätter och migränen har varit hemsk. Tyvärr har den varit väldigt påfrestande på sistone, och jag står snart inte ut längre. När inte ens fyra tabletter åt gången hjälper, vad gör man då? Känns bara jobbigt att tjata på sjukvården, som bara gör en fjuttig undersökning efter en massa tjat. Jag skulle vilja att de gjorde en utredning och alltså gjorde en massa undersökningar tills de hittade felet. För något måste ju vara fel. Tänk att jag levt mina (troligen) bästa år med så mycket huvudvärk. Tänk om det finns en lösning, som skulle ha gjort mig smärtfri sedan många år. Att finna en lösning skulle alltså vara undebart, men samtidigt skulle jag vara så bitter.

---

Nu har jag äntligen pimpat husvagnen! Första tuben lim räckte till exakt två bokstäver, delvis för att det sprutade ut en massa när jag öppnade den första gången. Det var ett superlim, och VIPS så satt mina fingarar fast i tuben! Med risk för att skinnflå dem, så drog jag till slut loss fingrarna. Efter ett snabbt inköp på ICA, så blev det två stora tuber vanligt klister i stället. Klister och blanklack i all ära, men jag är tveksam till ifall bokstäverna tänker stanna på vagnen eller inte. Whatever. Eftersom så många uppenbarligen är halv-analfabeter (läs tidigare inlägg), så gör det nog inget om en bokstav eller två trillar bort...

Mer och mer reklam pryder vår värld. Trots det verkar det som att utbildningsnivån på folket som skapar reklamen sjunker. För mig är det fullkomligt obegripligt att stavfel kan förekomma på stora produktioner! Häromsistens när Kevin och jag drog ett varv på stan, så skulle vi in i S:t Persgallerian. Denna har nyligen fått en ny slogan,  Den färgstarka gallerian. Trodde jag. För på entrédörrarna står nämligen något annat:


Avsaknad av bindestreck och avstavning som hör hemma på lågstadiet, men ett så enkelt stavfel - där går verkligen gränsen!

Shoppa i gallerior är ju rätt smidigt, men för den som vill spara en slant eller två finns andra alternativ. Ta till exempel bara en tur i skogen! Här finns allt du kan vilja ha: Högtalare, bättre begagnad dammsugare, matta och för den händige: delar av en skinnsoffa. Lägg därtill lite dricka, så har du alla ingredienser för en lyckad hemmakväll (inklusive städningen efteråt!).

Tänk vad lite väder kan ändra ens planer! Idag skulle jag pimpa husvagnen med text på sidan och på baksidan, så vi slipper ha skyltarna, som blåser omkull titt som tätt. (Mina första planer på att ha skyltarna på husvagnstaket kan därmed skrotas...). Jag har kämpat och donat i timmar med att kopiera på plast, klippa ut alla bokstäver (HU, så jobbigt för fingrarna att klippa så mycket!) och spraya dem vita. Men vad tjänar det till, när vädrets makter låter regnet strila ner och förhindra mina tafatta försök att få bokstäverna att fastna på lacken?



Smhi är ju en rolig institution. De har rätt i sina prognoser ungerfär lika ofta som jag vinner på triss, men jag kollade ändå upp vädret på Valborg. Shit, det ser inte så lovande ut! Jag hoppas VERKLIGEN det blir bra väder, nu när jag skaffat barnvakt, så Ben och jag ska junna jobba hårt hela dagen.

Regn bekommer mig annars inte. Fast en stor nackdel som följd därav finns det ju: det är lite dumt att gå i sandaler. Och jag, som traskar fram i dem så fort det är snöfritt, tvingas antingen gå blötfotad eller varmfotad.


Förvisso inte mina fötter, men min ben är f.n. åtminstone lika håriga som på bilden! ;)

Apropå Valborg, så har jag satt sprätt på lite slantar i förberedelserna. Hade en sådan himla tur och hittade jättebilliga plastbestick: 50 stycken för 5:-. Även 75-pack servetter såldes för samma peng. Det blev en hel del kassar med engångstallrikar etc, ny vaxduk till det enda serveringsbordet, en massa påsar med franska örter (storpack fanns inte...) osv. I veckan ska jag roa mig med att rulla in bestick i servetter, så man slipper göra det under valborgsdagen. Man har ju liksom lite annat att göra då... Och ja, konstigt nog så roar det mig!

Nä, nu blir det snart dags att hala fram tittsen, för Kevin lär vakna strax och kräva den ädla drycken. Sov gott allihopa!

Häromdagen när Ben var i tvättstugan (tänk om hans mamma i Afrika visste vilka kvinnosysslor han gör i fjärran land!), så ville två barn av utländsk härkomst följa med in. Ok, sade han, och de lekte lite därinne. Men när ena ungen "busade" genom att sabotera för Ben genom att stänga av torktumlaren och springa därifrån, så beordrade han dem att försvinna. Hemma diskuterade vi detta och undrade bland annat ifall ljushyade barn hade gjort samma sak. Jag tror att problematiken är att vissa familjer har typ tio barn. Det är i ärlighetens namn rätt omöjligt att uppfostra så många telningar på egen hand. I Afrika är det ju mer regel än undantag att ha ett dussin arvingar, men där är samhället helt annorlunda. Grannar och annat folk hjälps åt med uppfostran. Beter sig någon illa, så säger man till, vare sig man känner barnet eller inte. Ofta släpar man hem ungen till de skamsna föräldrarna och berättar upprört vad som skett. Hur ofta sker det i Sverige?

Idag visade jag upp lite civilkurage, när ett par tonåringar köpt ett kexpaket på ICA (de stod före mig i kön). På väg hem upptäckte jag det tomma paketet slängt på marken och lite längre fram gick killarna. Jag gick i kapp och sade barskt: "Öh, visst var det ni som kastade kexpaketet?" (Jag kunde kontra med att ena killen åt kex och dessutom hade stoppat ner flera i sin ficka, så de skulle inte kunna komma undan även ifall de nekade). Killarna erkände. "Se då till att pricka en papperskorg nästa gång!". Här kunde det gå åt två olika håll. Antingen kunde de kaxa upp sig mot mig, eller så, vilket de också gjorde, svarade de "Okej". Fast den ena killen var tvungen att tillägga "Det var gott det här!"

För bara några dagar sedan hojtade jag också till. Jag stod vid min altandörr och såg en kille som höll på att klättra upp på grannhusets tak. Jag trodde han och hans kompisar råkat kasta upp något. Han tog sig upp till första taket, men fortsatte sedan tills han var ända högst uppe, tre våningar upp. Då såg jag lite längre bort en annan kille som också gick omkring på det kraftigt sluttande taket. Jag öppnade altandörren och röt att de genast skulle komma ner, för det var ingen lekstuga. Ett vuxet par gick förbi och tittade på mig. Sedan fortsatte de sin färd, utan att ta någon notis om killarna. Jag hade helst sett att de ÅTMINSTONE kunde gett dem en arg blick, för att understryka det jag just sade. Men så många är så konflikträdda och/eller bryr sig inte om andra. Det är synd, för jag vill verkligen att andra ska säga till mina ungar ifall de klättrar på tak eller slänger skräp omkring sig, och vill jag det, så måste jag ju självklart göra detsamma för andras barn!