Varför skolan är i kris
Idag läste jag en ledarkrönika i Aftonbladet, som handlar om besserwissrar i skolan. Eller, inte i själva skolan, utan som har åsikter om hur skolan ska komma på fötter igen, bara för att man någon gång i livet haft en anknytning till den. Fast jag vet inte vad själva krönikan gick ut på, om jag ska vara ärlig. Skribenten tog mest bara upp vad olika partier anser vara lösningen, och påpekade att det inte skulle göra någon större förändring eller inte skulle gå att genomföra.
Varför lyssnar man egentligen på vad partiledare och andra tycker och tänker i sådana här frågor? Varför tror man inte att de, som sitter inne med de bästa svaren, är vi som arbetar i verksamheten? För jag har teorier och jag har resultat som kan omkullkasta en del av politikernas idéer. Vore det inte bra ifall man lyssnade på oss, så vi snabbt kan åtgärda skolan i kris, i stället för att prova metoder, som inte kommer att fungera, och därmed kasta pengar i sjön?
Det är framför allt två saker i Irene Wennemos krönika, som jag reagerar på. Dels är det att vissa politiker (och många väljare!) tror att skolan kommer att bli bra, bara man minskar klasstorlekarna. FEL! För det första, så är klasserna inte större än de var när jag själv gick i skolan, och då fungerade allt bra. Vi lärde oss massor, tros att vi var över 30 i samma rum, med bara en lärare och inga assistenter. Jag har själv erfarit under mina 17 år i yrket att små klasser allra oftast faktiskt fungerar sämre. Jag vet, det kan vara svårt att tro för den som inte är i verksamheten, men faktum är att eleverna får ett sådant spelrum, man blir buskompis med alla. Jag vill fylla ut, så det är fullt med elever, för sitter det två stycken mellan mig och min kompis, så minskar risken att jag lockas söka ögonkontakt eller säga någon kommentar. Detta märkte jag redan mitt första år, då jag undervisade i tre stycken fyror. Två av dem fungerade jättebra (normalstora klasser), men den lilla klassen på blott 15 barn var kaotisk.
Det andra jag reagerar på har att göra med information jag fick på mail idag också. Jag bad lönekontoret om lista på vad alla på mitt jobb tjänar. Och det var som jag trodde, bara ett par av lärarna på högstadiet tjänar sämre än jag. Men de har inte jobbat så länge alls eller har inte ens examen, så det är ju förklarligt. Att jag, som jobbat 17 år som lärare, bara har 3.000:- över ingångslönen är ofattbart. Ja, det må vara ett kall att vara lärare, men det räcker inte till att betala räkningarna. Ja, det är viktigt att höja ingångslönen, men höjer man inte för de som redan jobbat ett tag också, så slutar vi alla. Och krönikören menade på att det finns så många andra som också vill ha högre lön, som sköterskor, poliser och brandmän, och skulle lärarna få högre lön, så blir det kaos i deras löneförhandlingar.
Måste jag upplysa Wennemo om hur lång utbildning jag har? Eller vad lärare i alla andra länder tjänar? Eller att det kanske behövs att regeringen prioriterar ALLAs våra löner?
Jag skulle kunna skriva ett inlägg på tre meter och förklara vad jag är övertygad om som är fel och vad som bäst skulle åtgärda skolan i kris. Men lyssnar någon? Eller kommer politikerna själva att inse att vi behöver få mer föräldramedverkan, mer mandat att se till så skoldagen fungerar, mindre administrativa uppgifter, olika undervisningstid beroende på vilket ämne vi undervisar (för det krävs faktiskt inte timmars hemarbete varje vecka om man har idrott, hemkunskap etc till skillnad från svenska, so etc), få förtydligat svårtolkade styrdokument... Jag kan fortsätta i evighet. Och visst kommer politikerna också komma på detta. Om några år. När vi har genomfört ett antal stora, dyra förändringar, som visat sig vara meningslösa. När ingen vill vara lärare längre.
