emblasmatte

Jag vet att de allra flesta har stressiga vardagar, men jag vågar nog påstå att mina två senaste veckor tar priset.

 

 

Måndag morgon. Gymnastikföreningen öppnar sin hemsida för anmälningar, och det är först till kvarn som gäller. Så fort jag parkerat utanför jobbet, blir det en snabb anmälan och betalning på telefonen innan jag rusar in i skolbyggnaden. Skolstart. 27 förväntansfulla elever dyker upp på sin nya skola och jag och Hanna finns där och tar emot dem. Dagen blir lång, och vi mentorer gör allt vi kan för att fylla den med bra innehåll; information, samarbetsövningar och diverse annat. Eftersom vi är med eleverna hela tiden, så blir det inga raster för oss. När eleverna får sina, så samlar vi ihop från passet eller förbereder för passet som börjar efter rasten. Efter ett fullspäckat schema, så står konferens på tur och därefter har vi en timme till förfogande inför föräldramötet med de nya elevernas föräldrar. Nästan två timmars föreläsning innan jag kan plocka upp Kevin och skynda hem så han får komma i säng inte alltför sent. Det var inte många minuter den dagen, som jag fick se min son.

 

 

Dagen efter är jag mör, men jobbet ska ju göras.  Denna dag är också lång; från 9 till 17 har jag fullt upp hela tiden. Även om det finns raster på mitt schema, så fylls de upp av praktiska saker - kopiering, ställa i ordning böcker i klassrum, kontrollera schemat och påpeka att jag behöver få slippa kuska runt hela byggnaden och ha varje lektion i en annan sal än förra lektionen. På min "håltimme" mellan sista lektionen och konferens (ja, idag också), så bussar jag ner på stan och låter kiropraktor Thomas do his magic. Ett kärt återseende minsann! Kastar mig på bussen igen och på konferenserna är det diagnoser som är på tapeten. Hinner tillbringa någon timme eller så med Kevin.

 

 

Så här flyter det på. Förutom att jobba, så har jag de senaste nio (!) dagarna haft följande inbokat: telefonkontakt med psykolog, läkarbesök, gynekologisk efterkontroll, kiropraktor, barnloppis i 6 timmar, kalas hos 4-åring. Dessutom har Kevin sina aktiviteter: fotboll, ridning och gymnastik och innebandy som börjar snart. Jag har skickat paket till 6-åring, mailat och anmält till diverse aktiviteter. Efter en lång dag har jag suttit och ringt runt till föräldrar, vars barn misskött sig på skolan (det är inte helt lätt att få tag på telefonnumren). Jag har faktiskt inte haft vare sig tid eller ork att titta på alla diagnoser och uppgifter eleverna gjort. Min arbetsväska är knök-full och i skolan väntar 25 skrivböcker som inte fick plats i väskan.

 

 

Jag är helt slut. Jag är sjukskriven på 25% men det står dåligt i korrelation till alla insatser jag behöver. För min hälsas skull behöver jag regelbundet: läkarbesök en gång i månaden, blodtrycksmätning en gång i veckan, sjukgymnast, kurator en gång i veckan, tandläkarbesök för att bygga en tandkrona, timslånga behandlingar (2 eller 3 stycken) hypnos i Stockholm mot mitt sockerberoende, osteopatibehandling, kiropraktorbehandling... Jag har säkert glömt något. Dessutom gällande min avlastning (ja, det är väl knappast någon som läst hit som ifrågasätter att jag behöver avlastning): besök hos soc flera gånger, introduktion till kontaktfamilj, möten på "Trappan", där vuxna och barn träffas enskilt eller i grupp som en åtgärd i familjer med våld,  missbruk, psykisk ohälsa, svåra skilsmässor etc.

 

 

Någonstans i detta djupt avancerade livspussel ska jag försöka hitta tid åt mig själv. Men det går trögt. Jag är så utmattad på kvällarna att jag inte orkar med något. Faktum är att lärare, förutom sina 35 timmar på skolan, ska arbeta tio timmar i veckan hemma. Det blir två timmar per dag ifall jag inte vill arbeta på helgen. Hur lätt är det att orka rätta/planera/maila/ringa föräldrar osv när Kevin somnat 20.30?

 

Men tid att skriva blogg har jag ju. Ja, det är faktiskt en del av bearbetningen av all stress jag upplever just nu. Kroppen mår skit vilket gett högt blodtryck (har jag aldrig haft förr) och darrningar och skakningar, som är oförklareliga. Slutar väl med en remiss till en neurolog.

 

Så småningom ska det gå. Det är vad jag intalar mig själv. Jag försöker att se de små glädjeämnena men det är sannerligen inte lätt. Nu ska jag i alla fall unna mig ett av alla fantastiska små guldkorn i vardagen: Ben & Jerry Cookie Dough!

 

Nova, det här gör jag för dig och bara dig. Du var så modig att ringa mig och du kommer alltid ha en väldigt stor plats i mitt hjärta.

 

Kram!