När alla är kränkta och hemliga
När Kevin själv blir pappa och hans barn undrar hur han lät i luciatåget, så kan han bara rycka på axlarna. För i dagens Sverige, så ska man banne mig inte tro att man kan filma eller fota sitt barn om det finns andra personer i närheten. Jag är så less på detta!
Vad är det som gör att dagis- och skolor, likväl som vissa idrotts- och andra föreningar, tycker att alla andra barns integritet kränks om man råkar fota eller filma dem? Jag begriper det inte. Ok, det kanske är en sak att publicera på sociala medier (även om jag även då finner folks anledningar därtill rätt patetiska om jag ska vara ärlig). Men varför kan jag inte ha dessa filmer och foton som minnen? Som Kevin kan titta på om 20-30 år och med glädje återuppleva några av barndomens största ögonblick.
I skolans värld, så var det många år sedan klasslistor delades ut. Anledningen jag hört är att vissa har skyddad identitet (de finns ju inte ens med på listorna!) eller inte vill att andra ser deras telefonnummer. Varför vill man vara så hemlig? Och om man nu absolut vill det, så kan man väl ha ett hemligt nummer? Problemet med det listlösa skolåret är dels att det blir svårt att boka in en lekdejt, dels att det kan var omöjligt att få tag på sitt barn, vilket hände mig nyligen.
Kevin gick nämligen iväg mitt på dagen för att leka med två klasskompisar (tvillingar). Timmarna gick och sonen var som uppslukad av jorden. Förra året gjorde vi en frivillig telefonlista i klassen, men dessa föräldrar hade inte skrivit upp sitt nummer. Jag visste inte riktigt var de bodde. Lyckligtvis hade Kevin tagit cykeln dit och genom att hitta den, så fick jag till slut tag på honom, kl. 21.20 en söndagkväll före skoldag. Jag var SÅÅ nära att ringa polisen - allt pga att skolorna inte delar ut klasslistor längre (även om folk väljer hemligt nummer, så ser man ju adressen).
Nä, jag är less på det integritetskränkande samhället som gör livet surt. Fram för filmning, foton och adresslistor! :)
