Att göra allt för sitt barn, på bekostnad av sig själv
Så sitter jag här igen, med tårar forsande och skakande kropp. Är det värt det här?
I onsdags skulle Kevin äntligen få komma till sin pappa. Förra året fick han komma dit fyra gånger, så det verkar ju som att pappan lever i ett annat land, men han bor faktiskt i Stockholm. Kevin hade ringt upp och frågat hur många dagar han skulle få stanna och pappans svar var "det bestämmer ni". Kevin var spänd av förväntan och berättade stolt att han skulle vara där i sex dagar. En siffra han själv kom fram till. Sedan ändrade han sig till åtta. Jag var glad och tänkte att jag skulle få några dagars lugn och ro för att jobba.
Onsdagen kom och gick och Kevin ringde inte upp mig på surfplattan, så allt var säkert frid och fröjd. Vid lunchtid på torsdagen hade vi ett videosamtal medan pappan fick sitt gips utbytt på sjukhus. Kevin åt minst två munkar och jag tänkte stilla att sämre lunch får man leta efter. Men jag klagade inte, för jag vet att helvetet brakar loss då.
På torsdag natt fick jag ett sms av Kevin klockan 23.10, som handlade om att hans syster haft hans surfplatta hela dagen (eller liknande, förstod inte riktigt hans sms). Jag messade då Ben följande: "Hej, jag skulle vilja be dig om två saker. Dels att Kevin inte är uppe så här länge. Han får svårt att ställa om sig när han ska upp till skolan. Han blir för trött och bara gråter. Han går aldrig och lägger sig senare än kl 21. Till vardags lägger han sig kl 19. Det andra är att han får ha sin surfplatta ifred. Annars skickar jag inte med den." Artigt, tydligt, förklarande. Vem annan som helst hade ju tagit det på ett bra sätt.
Inte Ben dock. Han tar ALDRIG något från mig på ett bra sätt: Idag kl 15 ringer Kevin. Kl 12.45 idag hade han skrivit ett sms till mig om att han vill åka hem idag. Jag pratar med honom och försöker få fram varför han vill åka hem. Han hade ju siktat in sig på 8 dagar, nu hade det bara gått två. Jag förklarar att det är bra om han stannar, för jag behöver vila (sov tre timmar mitt på dagen idag) och jobba. När Kevin är hemma, så pockar han på min uppmärksamhet hela tiden. Han är orolig när jag sover, så han sitter i trappan och leker, så han har koll på mitt sovrum på övervåningen och teven på nedervåningen. Problemet är att jag behöver sova flera timmar (har ju fått en diagnos som förklarar den extrema tröttheten), men jag har inte hjärta att låta Kevin sitta där så länge, och han har inte den uthålligheten heller. När jag försöker rätta, så avbryter han mig hela tiden, vilket gör att det är i princip omöjligt att rätta texter som har lite längd (vilket de allra oftast har i svenskan).
Som ni märker, så förklarar jag noga. Yrkesskada...
Tillbaka till dagens videosamtal. När jag förklarar för Kevin att det är bäst att han stannar till måndag, så blir Ben upprörd och tar telefonen. Han skäller på mig om att jag inte bestämmer över honom (Ben) och därmed inte kan bestämma när Kevin ska lägga sig. Trots min förklaring och trots att jag säger att andra sexåringar får faktiskt inte vara uppe till 23 hur som helst, så viftar han bort det. Flera ggr säger han att jag inte kan bestämma över honom. Och att jag inte kan kräva att systrarna inte leker med hans surfplatta (det har blivit en spricka i den, enligt Kevin när flickorna haft den), för det är så syskon gör.
Men värst av allt: han svär och skriker framför Kevin. Och det hemska är att han dessutom, när jag säger att han får komma hem på måndag, inte idag, så säger han att han ska sätta Kevin på tåget hem till Storvreta idag. Herregud, säger man sådant till ett barn som är fullkomligt LIVRÄDD att bli lämnad ensam? Jag kan inte ens gå fem meter till brevlådan utan att han måste följa med, för att ha koll så jag inte försvinner. Han har precis lyckats med att våga gå själv från parkeringen till ytterdörren och låsa upp den utan att behöva vänta på mig och gå tillsammans. Tre gågner har han klarat det. Det är inte många som fått uppleva ett barn som är så rädd att bli lämnad, och så säger pappan så där framför honom!
Jag lade på luren. Det är enda sättet att få slut på damtalet. Kevin ska inte behöva höra mer. Men jag sitter här och återhämtar mig från sammanbrottet. Ena sidan av mig vill bara rusa iväg och hämta hem Kevin. Den andra sidan är livrädd för Bens utbrott och jag kommer att ha arbetat upp sådan ångest inför överlämningen att jag fysiskt kommer att vara alldeles illamående och skakig. Jag vet, för det har hänt så många gånger förr.
Jag har så svårt att klara av dessa möten och vara orolig för att Ben snackar skit om mig de dagar Kevin är där, eller säger sådana här elaka saker till Kevin så han mår dåligt. Kevin vill så gärna träffa sin pappa ibland, men det blir alltid pannkaka. Han är alltid ledsen när han kommer hem men när tiden går, så börjar saknaden. Blir det bättre eller sämre av att Kevin åker dit ibland? Jag vet ärligt inte.
(Nu kommer jag få skit av Ben för att jag skriver på bloggen. Men jag har bara skrivit sanninar och att skriva gör att jag bearbetar dagens händelser. Ångesten har lämnat kroppen medan jag suttit här och skrivit. Måste jag publicera? Jag anser att det är en del i bearbetningen. Att få andras förståelse. Att få andra att sätta sina liv i perspektiv. Anledningarna är många).