emblasmatte

Kevin är på finlandskryssning. Beslutet togs snabbt, när hans pappa ringde mig igår, torsdag, och föreslog kryssningen från idag till söndag morgon. När jag hämtade Kevin på skolan kom jag med de glada nyheterna.

 

Han började gråta, men det var verkligen inga glädjetårar... 

- Mamma, jag kommer bli åksjuk och kräkas! 

- Men kära nå'n, du har ju aldrig någonsin blivit åksjuk förr! Pojken knappar gärna febrilt på mobilens skärm medan jag kör bil, så jag vet de facto att några åksjuketendenser á la sin mamma inte finns.

- Vi kommer sjunka som Titanic!

- Eehhh... Lilla hjärtat, det finns inga isberg där ni ska åka.

- Tänk om kaptenen somnar!?

- Nä men vad f.... Han har sovit på dagen, så han somnar inte.

- Men finns det staket runt kanten på båten, så man inte ramlar ner?

- Jeeeeesus, klart det finns det!

- Finns det hajar där?

- Ja men, de är pyttesmå och livrädda för dig.

 

Ja, var tusan kommer alla tankar ifrån? Han har åkt färja förr och vågar dessutom flyga utan problem (även som ensamflygare). Men isberg i Östersjön, DET är läskigt!

 

Nåja, när han smält nyheten, så såg han till sist fram emot ett par dagar ensam med sin pappa. :)

Ärlighet varar längst, heter det ju. Så varför är det så många som ljuger?

 

Att alla ljuger är ingen nyhet.  Ibland behövs en liten vit lögn för att inte skapa drama kring den fula tröjan någon köpt. Fast andra lögner är inte ok, framför allt inte när lögnen riktas mot någon närstående. Som ens partner.

 

Mitt första riktiga förhållande varade i 22 år. Trots att min dåvarande man hade ett yrke med många konferensresor, så litade jag alltid på honom. Det var enkelt, eftersom han aldrig ljög om andra saker heller och jag kände mig helt trygg.

 

Därefter träffade jag yngsta sonens pappa. Honom litade jag på till 110%. Vid ett tillfälle ville hans exfru resa till London med deras gemensamma son och honom. Jag sade att för min del skulle jag inte ens bry mig om de delade hotellrum eller ens dubbelsäng. Jag visste att han bara hade ögon för mig och aldrig skulle svika mig. 

 

Sedan hände något. Jag hamnade i ett långdistansförhållande med en asylsökande i annat land. Även om jag vet att jag var hans allt, så var han intresserad av att titta på andra, så till den grad att han till och med fotade bikinirumpor på vår båttur. Mitt förtroende knäcktes. Med ett redan dåligt självförtroende, så blev allt ännu sämre när jag insåg att någon jag älskade inte tyckte det var tillräckligt att bara titta på mig. Visst, en blick på en snygging på stan är inget konstigt. Men att fotografera näst intill nakna tjejer måste ju betyda att man vill titta på dem vid fler tillfällen. Varför vill man det?

 

Sedan hamnade jag i nästa långdistansförhållande. Även här knäcktes jag av lögner, som personen i fråga aldrig erkände, trots alla bevis. Man har två val när man blir ertappad: antingen blåneka (och då kommer man aldrig kunna lita på personen) eller krypa till korset och be om ursäkt och erkänna. I sådant fall ser man att personen ångrar sig och skäms över sin lögn, och då finns goda chanser till förbättrat beteende.

 

Sedan ett halvår tillbaka har jag träffat en person som mycket väl vet om hur jag blivit ljugen för och hur viktigt det är med ärlighet för mig. Ändå har jag precis ertappat honom med en stor, onödig lögn: tanken var att han skulle komma och besöka mig helgen som var. När jag hörde av mig tisdagen innan, så hävdade han att han glömt bort att det är fars-dag-helgen och att han lovat bjuda sin pappa på en weekendresa. Jag förstod direkt att det var lögn, av många olika anledningar, bland annat att han ska resa med sin pappa på solsemester tre veckor senare.

 

Besvikelsen högg i bröstet, när han sedan på sociala medier lägger upp en bild där han på fredagskvällen har en "boys night out". Varför kunde han bara inte säga det? Fattar han inte att lögner alltid avslöjas? Fattar han inte att jag kan leva med besvikelsen att han vill ställa in resan till mig men jag kan inte leva med att han ljuger och att jag därmed vet att jag aldrig kan lita på honom?

 

Ja, lögner avslöjas alltid, förr eller senare. Idag är det enkelt att snoka rätt på den. För några år sedan körde jag 20 mil för att lämna Kevin hos barnvakt (och skulle köra 20 mil nästa dag med för att hämta honom), bara för att få ett sms om att dejten varit med om en trafikolycka och var tvungen att reda upp den med polisen nu. Jag köpte inte det. Jag ringde helt enkelt polisen i området och fick bekräftat att det inte var någon olycka där. För att ytterligare kolla om denna person var ärlig, så kollade jag upp genom att ringa hans jobb. De var väl inte jättepigga på att berätta om sina anställda, men när jag förklarat att jag varit hos doktorn och han sagt att jag måste få tag på denna man som jag haft en dejt med, så blev det annat ljud i skällan. Det visade sig att han inte jobbade där...

 

Innan du ljuger, fundera länge på ifall det är värt det. Utgå alltid ifrån att sanningen kommer fram. Kan du leva med konsekvenserna? Vill du verkligen såra någon som betyder mycket för dig? Är det värt att folk aldrig kommer våga lita på dig mer?

 

Här sitter jag nu, oerhört ledsen och sviken. Och inte minst arg för att ytterligare en gång få förtroendet för någon omkullkastat. Hur ska jag någonsin kunna våga lita på en partner igen?