emblasmatte

För första gången i mitt numer 39-åriga liv, så vaknade jag en födelsedag utan att få frukost på sängen. Barnen var hos sin pappa, så det var bara jag och hundarna hemma. Och inte hade de vett att sjunga för matte på morgonen! Nä, inte ens fick man snooza så länge man ville, utan blöta nosar trycktes upp i armhålor och blöta tungor slickade mig i ansiktet, allt för att vovvarna skulle få SIN frukost serverad!

På kursen var det avslutning. Så fort jag kom dit blev jag gratulerad och en av deltagarna hade till och med köpt kakor dagen till ära! Jag hade dessutom bakat morotskaka och kursledarna bjöd på lussekatter, så det blev ett stort fika! När klockan slog 12, så var det för en gångs skull inte snabba fötter iväg. Ingen ville resa sig upp och ta första steget till att gå. Vi ville helt enkelt inte skiljas efter att ha haft 12 mycket trevliga måndagar tillsammans!

Det är många som förundras över att jag kan gå i mina ecco-sandaler så här länge. Jag har dem alltid på mig ända tills snön kommer, eftersom jag tycker det är smidigt att bara glida i dem när jag ska iväg. Men på Kungsgatan idag såg jag en man som gick i shorts, trots att det var nollgradigt ute! Han såg inte ett dugg besvärad ut, men jag undrade i mitt stilla sinne ifall han förlorat något vad eller bara har en extrem kroppstemperatur.
 
Tillbaka på jobbet, så låg det en present på min plats. Kerstin hade fixat en chokladkaka i födelsedagspresent! Och jag som älskar choklad... =) På konferensen blev det mest till att träna på avslutningspjäsen, som vi ska uppföra till elevernas jubel (misstänker jag). Tyvärr är jag ju inte med denna gång, men jag ska tänka på dem och deras strålande insatser när jag sitter på planet ner till Guinea!

Fick ett sms av Ulrika, som skrev att det är dress code som gäller på Berns i morgon. Jisses! Jag som inte hunnit skaffa en knälång, strikt, svart kjol! Rush iväg på håltimmen och hittade en på Lindex. Köpte ett par tunna tunikor på Kappahl också, eftersom jag mest har svart hemma och det bär man inte gärna i den tropiska hettan...

Den allra bästa födelsedagspresenten var av det lite mer udda slaget. När jag kom hem, så hade mitt pass med visum kommit åter från ambassaden i Tyskland! En sten föll från mina axlar, för det har varit tungt och påfrestande att oroa sig över ifall passet/visumet skulle hinna komma innan planerad avfärd. Vi har inte köpt biljetterna än pga oron, men nu kan jag alltså köpa dem i morgon!

Lyxade till middagen idag med att köpa hem pizzor. Eller ja, lyx och lyx... För mig är det i varje fall lyxigt att inte behöva stå vid spisen själv. Och ungarna blev mäkta glada. Själv lyckades jag för en gångs skull trycka i mig en hel pizza. Nu är jag så mätt att jag inte orkar fira med morotstårta och lussebullar...

Och jag har hittat julstämning nu! Den fanns riktigt nära - en f.d. gammal granne har återupplivat sitt julpynt och fixat till trädgården a´la USA till åtminstone min glädje. Ahhhh, det finns hopp om julen! :D