Livet i lådorna
Idag slog det mig, för första gången sedan det ödesdigra beskedet i februari. Jag satt och packade saker från vardagsrummet, bland annat alla mina dvd-filmer. Vissa är Johans och Andreas och de får själva bestämma vilka som ska vara hos pappa och vilka som ska vara hos mamma. Plötsligt blev det så tydligt - det jag inte tar med mig, kommer att gå förlorat. Visst, jag kan ju låna filmer av Jörgen eller titta på prylarna han har kvar varje gång jag kommer på besök, men det är ju verkligen inte samma sak. Plötsligt kändes det jättejobbigt att packa ihop sina saker. Det är inte bara att packa inför en semesterresa, utan jag packar faktiskt undan mitt liv. Det jag inte packar ner, den delen, de minnena av mitt liv kommer jag inte ha rätt till något mer. Obehaglig känsla. I grunden är det inte avsaknaden av kärleken mellan Jörgen och mig som jag saknar, utan rädslan att förlora en så stor del av mitt liv. Jag har redan lidit av det tidigare. Under många år av mitt vuxna liv var ett enda fotografi allt jag hade från min barndom. Inga bilder hade jag att binda upp mina minnen på och jag kände att jag förlorade så mycket av mitt liv, som jag desperat försökte klamra fast vid. Tack och lov så skickade min f.d. styvpappa ett fotoalbum till mig (och till mina syskon också) för ett par år sedan. Han hade suttit och sorterat alla kvarlämnade foton sedan skilsmässan från mamma och nu när han hade tid efter sin stroke, så gjorde han i ordning albumen åt oss. Jag blev så lycklig när det kom på posten! Plötsligt hade jag fått en del av min uppväxt åter!
Därför har jag också varit lite nojig med att spara allt åt mina egna barn. Hellre spara för mycket, så kan de slänga sedan i framtiden om de vill, har jag tänkt. Men nu har jag rensat bort en massa, främst gamla urvuxna kläder. Man kan ju inte spara allt! En kartong med speciella kläder (som första sparkdräkten etc) har jag sparat. Tre kartonger åkte jag ner till Stockholm med idag, till min syster. Dels gratulerade vi henne i efterskott, dels fick hon plocka så mycket urvuxna kläder hon ville. Hon tog hälften, så den andra hälften ska jag kolla med andra jag känner som har småbarn ifall de vill ha. Det är bara de finaste grejerna jag sparat, för jag har slängt säkert motsvarande fem flyttlådor med urvuxna kläder!
Det var trevligt att hälsa på syrran igen. Tyvärr gör man det för sällan, trots att det bara är några mil bort. Hennes son är så mysig! Först är han blyg och man får inte peta på honom, men ganska snart smälter han och leker för fullt. Därefter kommer han gärna spontant och kramas, sååååå himla mysigt! Kramar är precis det jag behöver nuförtiden när tillvaron är så tuff.
Idag var första dagen på nästan fyra veckor som Embla fick komma till dagis igen. Gissa om hon blev glad! Hon sprang runt på gården och ville in till ägarens grand danois, som skällde och ville leka med henne. Jätteskönt att få vila från valpen, tycker hon också. Amber bryr sig nämligen inte så mycket om tillsägelserna hon får av Embla, utan kaxar bara till sig ännu mer och börjar skälla ut henne då. Ingen respekt för de äldre inte! =) Amber å sin sida ville inte hoppa in i bilen utan Embla, så jag fick till slut lyfta in henne. När sedan Embla kom hem från dagis, så var hon jättetrött (lek + värme), medan Amber såg sin chans att äntligen få leka med en jämlike igen. Ingen lyckad kombination... Det blir nog bra i höst, när båda ska gå på dagis och bli trötta.
Jag längtar verkligen till onsdag. Då ska jag få massage igen och det kommer att vara välbehövligt! Alla tunga flyttkartonger har tagit ut sin rätt och jag stapplar fram som en nittioårig tant... Lär vara skröplig ända tills Thomas kommer tillbaka från semestern i augusti (kiropraktorn). Men hans magiska fingrar brukar snabbt fixa till alla krok-ryggar! Jag funderade lite kring vad han måste tjäna. 6 patienter i timmen gånger 8 timmar = 48 patienter. Plus ett par extra han klämmer in ibland = 50 patienter om dagen * 500:- = 25 000:- om dagen = 500 000:- i månaden! Minus skatt och lokalhyra och så, men ändå! Han tjänar mer i månaden än vad jag tjänar på ett helt jäkla år! Snacka om att ha valt fel yrke... Jag föreslog för Johan att han skulle bli kiropraktor, men nädå, han ska bli kock. Slavyrke det med! Jag får börja med operation övertalning, så jag både kan bli försörjd och "knäckt" gratis i framtiden... =)
Därför har jag också varit lite nojig med att spara allt åt mina egna barn. Hellre spara för mycket, så kan de slänga sedan i framtiden om de vill, har jag tänkt. Men nu har jag rensat bort en massa, främst gamla urvuxna kläder. Man kan ju inte spara allt! En kartong med speciella kläder (som första sparkdräkten etc) har jag sparat. Tre kartonger åkte jag ner till Stockholm med idag, till min syster. Dels gratulerade vi henne i efterskott, dels fick hon plocka så mycket urvuxna kläder hon ville. Hon tog hälften, så den andra hälften ska jag kolla med andra jag känner som har småbarn ifall de vill ha. Det är bara de finaste grejerna jag sparat, för jag har slängt säkert motsvarande fem flyttlådor med urvuxna kläder!
Det var trevligt att hälsa på syrran igen. Tyvärr gör man det för sällan, trots att det bara är några mil bort. Hennes son är så mysig! Först är han blyg och man får inte peta på honom, men ganska snart smälter han och leker för fullt. Därefter kommer han gärna spontant och kramas, sååååå himla mysigt! Kramar är precis det jag behöver nuförtiden när tillvaron är så tuff.
Idag var första dagen på nästan fyra veckor som Embla fick komma till dagis igen. Gissa om hon blev glad! Hon sprang runt på gården och ville in till ägarens grand danois, som skällde och ville leka med henne. Jätteskönt att få vila från valpen, tycker hon också. Amber bryr sig nämligen inte så mycket om tillsägelserna hon får av Embla, utan kaxar bara till sig ännu mer och börjar skälla ut henne då. Ingen respekt för de äldre inte! =) Amber å sin sida ville inte hoppa in i bilen utan Embla, så jag fick till slut lyfta in henne. När sedan Embla kom hem från dagis, så var hon jättetrött (lek + värme), medan Amber såg sin chans att äntligen få leka med en jämlike igen. Ingen lyckad kombination... Det blir nog bra i höst, när båda ska gå på dagis och bli trötta.
Jag längtar verkligen till onsdag. Då ska jag få massage igen och det kommer att vara välbehövligt! Alla tunga flyttkartonger har tagit ut sin rätt och jag stapplar fram som en nittioårig tant... Lär vara skröplig ända tills Thomas kommer tillbaka från semestern i augusti (kiropraktorn). Men hans magiska fingrar brukar snabbt fixa till alla krok-ryggar! Jag funderade lite kring vad han måste tjäna. 6 patienter i timmen gånger 8 timmar = 48 patienter. Plus ett par extra han klämmer in ibland = 50 patienter om dagen * 500:- = 25 000:- om dagen = 500 000:- i månaden! Minus skatt och lokalhyra och så, men ändå! Han tjänar mer i månaden än vad jag tjänar på ett helt jäkla år! Snacka om att ha valt fel yrke... Jag föreslog för Johan att han skulle bli kiropraktor, men nädå, han ska bli kock. Slavyrke det med! Jag får börja med operation övertalning, så jag både kan bli försörjd och "knäckt" gratis i framtiden... =)
Kommentarer
Trackback
