Amber i vattenbur och jag i krig med käglor
Vilken dag! Kom i god tid till jobbet och vaktade sedan mina nior medan de skrev uppsats i tre timmar. Det är ju aldrig optimalt att skriva uppsatser på det viset, men man vet i varje fall att eleverna själva skrivit sina uppsatser och inte fått hjälp av föräldrar, kompisar eller kunniga grannar. Passade på att rätta deras läsförståelseprov från i tisdags, så det var verkligen inte bortkastad tid. Liksom alla andra år, så hinner alla inte riktigt klart på de tre timmarna, så jag fick nästan slita papprena ur händerna på de sista. Tog sedan min vagn och nästan rusade till nästa lektion, flera minuter försenad. Var tvungen till ett depåstopp i personaltoan, men annars gick jag raka spåret till sjuorna. De hade också prov, satslära, men blev klara rasande snabbt. Kanske för att de fick gå hem när de var klara?
Nåväl, direkt därefter störtade jag iväg och hämtade hundarna på dagis. Lämnade av Embla hemma, till hennes besvikelse, och for med Amber in till djusjukhuset. Vi hade ju tid hos tant sjukgymnasten! Amber fick kliva in i en stor "låda" utan tak, som fylldes med vatten. Sedan började ett rullband på golvet att röra sig, så hon var tvungen att gå. För att vara första gången, och därtill aldrig ha badat (vi har bara tvättat henne med hjälp av hinkar), så skötte hon sig jättebra. Men att gå på löpband är inte helt enkelt, även om man har fyra ben! Bakbenen ville gärna låta bli att gå. Amber tyckte det var väldigt stressande och flämtade som en blåsbälg.
Väl hemma igen däckade Amber i soffan. Eller egentligen däckade hon redan i bilen. Stackarn, hon var helt utmattad av den psykiska stressen! 
Nu ska hon gå i detta "vattenbad" flera gånger de närmsta veckorna, för när hon inte har så mycket vikt på framtassen, så vinklar hon inte ut den, vilket är bra. Muskelmassan hade återkommit också, vilket förvånade sjukgymnasten, men jag var inte helt ärlig med hur mycket Amber fått springa lös. Hon tyckte vi ska ta det lite lugnt. Men hur kul är det att vara 11 månader och gå promenader i tant-takt? Klart hon vill studsa omkring och busa och leka som alla andra "barn"!
Kära mor hade skickat en cd-skiva med Afrika-bilder, som kom idag. Så kul att se! Jättemånga superfina bilder! Har lagt upp 118 stycken på Facebook. Längtar tillbaka dit, inte bara för att Ben är där, utan för att jag är så fruktansvärt less på huvudvärk och stress och Försäkringskassor och banker som inte vill låna ut pengar.
Apropå Afrika, så kom jag att tänka på ett minne därifrån. Vi var ute och reste och jag körde som vanligt. Plötsligt blir vi stoppade av en polis eller militär, för vilken gångi ordningen vet jag inte, och jag vevar ner rutan. När polismannen tillfälligt går iväg, så kommenterar jag och Ben att han säkert bara vill ha pengar till mer sprit, för det luktar ju lång väg. "Men det är ju jag" säger mamma i baksätet, som sitter och smörjer händerna med handsprit. Då tog allt en annan vändning och plötsligt blev jag skraj att polisen skulle tro att det var jag som luktade alkohol! Några alkomätare finns väl inte i hela landet... Inget hände dock, och jag kunde köra vidare, men jag bannade morsans dåliga tajming med att sprita händerna...
Efter dagens middag, bestånde av en delikat kebabtallrik (not - uppvärmda pommes smakar verkligen vidrigt!), så slirade jag iväg till bowlinghallen. Aldrig förr har jag bowlat så dåligt! Visst kan jag skylla på migrän (tog fyra värktabeletter precis innan) och ont i ena armbågen, men jag har ju alltid varit krasslig eller haft krämpor förr med. Fast alla på min bana bowlade uruselt. Innan bowlingen hade jag psykat min kollega Amdie, som vann förra året. Sagt att jag skulle sopa banan med honom, till exempel. Nu blev det precis tvärtom - han tog nog en jordskredsseger. Nä, jag får nog börja tjuvträna om jag ska ha en chans att erövra den eftertraktade pokalen. Eller ta en grogg innan, så man blir mer avslappnad, kanske. Det funkade inte att bara byta klot i varje fall...
Nu sitter jag hemma igen och är vansinnig över min pulserande migrän. Jag vet inte ifall jag ens kan åka på friluftsdagen imorgon, men vem ska då ta hand om ridningen??? Jag hatar att känna mig oumbärlig samtidigt som jag mår miserabelt.
