emblasmatte

Resan ner till Guinea var väldigt nervös, mer nervös än den borde vara. Incheckningen tog väldigt lång tid, så vi förstod tidigt att planet inte skulle avgå i tid. Väl ombord blev vi sittandes rätt länge innan  planet började rulla. Men då luktade det bränt, så planet var tvunget att repareras och skulle det inte fungera, så skulle resan ställas in helt. Lyckligtvis fungerade det och tre timmar försenade anlände vi till Paris. En timme kvar innan nästa flyg skulle gå – tur att vi inte blev mer sena, för då hade vi inte hunnit med Guinea-flyget. Och planen till Guinea går bara varannan dag, och jag hade inte lust att spendera hela semesterkassan på hotell i Paris…

Vi landade sent på kvällen (även parisplanet var försenat, men bara en timme) och hettan som slog emot oss var överväldigande.

Vi möttes inte av Ben, som jag hoppats, utan av en militär som frågade ifall vi var Jeanette och Yvonne. Han kunde ingen engelska, men vi förstod att han ville att vi skulle ge honom våra bagagelappar. Sedan följde vi efter honom, utan att veta vad som hände eller ens ifall han var en ärlig människa utsänd av Ben… Nåväl, till slut togs vi till VIP-rummet och där väntade min älskling på oss. Tyvärr kom inte vårt bagage förrän drygt tre dagar senare – tydligen lamnade det inte Arlanda förrän tre dagar efter oss. Flygplatsen ska få sig ett samtal när vi kommer tillbaka…

De första dagarna fick vi låna kläder av Bens syster, så vi såg nästan ut som infödda afrikaner. Bortsett från att vi var vita då… Nästa gång jag reser kommer jag helt klart att packa andra saker i mitt handbagage. Nu fick jag inga mediciner på flera dagar och ett extra par underkläder hade varit trevligt (även om Bens syster hjälpte oss på den fronten också).

De första dagarna shoppade vi lite. Men vi upptäckte snabbt att eftersom det nästan inte finns några vita alls här nere, så vill ALLA sälja sina prylar till oss. Man blir helt omringad! Faktum är att jag nog ser fler albinos än vita här. Varje dag ser man kanske 3-4 albinos och 2-3 vita. Jag vet inte varför det är så många albinos här; i Sverige har jag bara sett en enda på alla mina 39 år. Vita kallas i varje fall för Foti och det hör man folk ofta säga bakom ryggen på oss eller rätt ut: Bon jour, Foti! Då svarar jag Bon jour, Fore! Som betyder goddag, svarta människa! Utittad blir man I varje fall och då menar jag totalt utstirrad!

Julafton förflöt utan att något speciellt hände. Jag hade köpt glitter, som vi satte i ett barrträd på baksidan, men maten blev allt annat än julig! Vi ringde hem till våra barn i varje fall och även om vi inte kunde prata länge, så var det mysigt att få höra deras röster.

Juldagen blev ett riktigt äventyr! Vi åkte iväg till hamnen, för vidare färd till ön Room. I hamnen skulle papper skrivas på och flytvästar hyras, samtidigt som vi var väldigt påpassade av en tiggare. Sådana finns det tyvärr alltför gott om i detta land. Många av dem är handikappade och en av de värre vi hittills sett var en man med hopskrumpna ben, som rullade (som kullerbyttor) för att ta sig fram. Att han tiggde vid en vältrafikerad väg gjorde inte saken bättre precis.

Nåväl, när vi äntligen skulle gå till båten, så blev vi stoppade av “tullen”. De ville se våra biljetter och papper. Tydligen ska turister ha tillstånd av immigrationsmyndigheten eller liknande, men vi tyckte att våra pass dög, som ju innehöll visum och därmed bevisade att vi får vistas i landet. Den kvinnliga kaptenen var mycket förbannad och Ben + alla inblandade i vår båtfärd + hon diskuterade livligt på franska medan jag och mamma satt och svettades i våra flytvästar. Efter något telefonsamtal typ 20 minuter senare kunde vi i alla fall få åka iväg. För att komma till båten fick vi kliva över flera andra båtar – en balansakt som heter duga!

Nästan en timme senare var vi framme på ön Room. Då hade vi passerat åtskilliga rostiga vrak, där folk tidvis bor när de håller på att montera ner delar av vraken för att ta tillvara på dem.

En inspektion av “hotellet” gjorde att vi tyckte att det var Ok att bo där. Vi hyrde ett rum med dubbelsängar i våning för cirka 100 kronor. Billigt för tre personer! Det visade sig dock ha låg standard för oss västerlänningar, vilket vi inte upptäckte förrän senare. Toaletten var i golvnivå, så man fick stå på huk när man skulle uträtta sina behov.Men det är ju alltid spännande att prova på nya saker… =) Rinnande vatten fanns inte, så man fick hälla vatten i toaletten när man “spolade” och avloppsröret mynnade ut bland klipporna 15 meter bort… Duschen bestod av att man öste vatten ur en massa kar över sig. Rumstempererat vatten, så klart. Här kunde man inte bestämma temperaturen själv!

I vårt rum fanns en takfläkt till vår glädje. Men glädjen blev kortvarig. Det visade sig att “hotellet” (som bara hade 3 rum till uthyrning) fick elen från solenergi, så på natten lade fläkten av. Det var stört omöjligt att sova där. Vi dröp av svett och jag mådde illa av annalkande värmeslag. Ben öppnade fönstret, men det gjorde ingen skillnad. Så klockan 1 på natten flyttade vi ut våra madrasser på terrassen och sov under stjärnhimlen. Även om det är minst 25 grader på natten, så kom en och en annan svag bris ibland och svalkade. Fast det var inte lätt att sova ute heller. Trots madrasserna var det lite hårt att ligga, havets vågor slog med kraft mot klipporna och andra människor (inklusive Ben) festade på terrassen till klockan 2 på natten. Lyckligtvis gick inte solen upp förrän vid 7-tiden, så lite sömn fick vi i varje fall.

Första dagen på Room tillbringade vi på öns enö sida. Det var så sjukt varmt i vattnet där – garanterat 30 grader! Inga vågor, strålande sol och väldigt lite folk. En paradisstrand!

Andra dagen, efter den jobbiga natten, gick vi till en strand på andra sidan ön. Där var det vågor, lika varmt i vattnet och inga männiksor alls. Där låg också öns dyraste “hotell” – de hyr ut bungalows för 50 euro per natt! Men pga det politiska läget i landet, så finns nästan inga tursiter alls i hela landet nu. Fast jag såg ändå fler vita människor på denna ö än jag sett I hela huvudstaden!

När vi skulle åka hem, så kom vår “taxi-båt” två timmar för sent, så vi fick skippa att åka och besöka ytterligare en av öarna, där det finns ett gammalt fängelse.

När vi kom tillbaka till hamnen och återigen balanserat över en massa andra båtar, så fick vi åka “bush-taxi”. Så kul att prova på lite inhemskt! Det finns lika många taxibilar som privata bilar här. De är alltid gula och oftast i halvrisigt skick. Fast helrisiga taxibilar finns också! De ligger alltid i högerfilen och kan utan förvarning och utan blinkers stanna till vid kanten för att plocka upp/släppa av passagerare. Dessa står överallt längs kanten av vägen och viftar på taxibilar. Vanligt folk har nämligen inte råd med bil, så därför åker “alla” taxi här. Vår taxifärd på 5 minuter kostade motsvarande 3 kronor. Lite skillnad jämfört med Sverige…

Här nere har de ingen bilbesiktning, det är helt uppenbart. Vissa bilar är rullande vrak, så rostiga och ihopknycklade så det är obegripligt att de går att köra. Fast rätt ofta så blir bilarna stående i trafiken för att de gått sönder, vilket inte är så konstigt men jobbigt för oss övriga trafikanter. Ibland har folk värstinglass på taken också.  Inte sällan ser man skåpbilar eller lastbilar där folk står utanför och håller i sig medan fordonet kör. Livsfarligt!

Längs alla vägar, inklusive motorvägen, finns alltid massor med folk. I högerkant står alla som väntar på taxi och i båda kanterna finns folk som ska korsa vägen. Detta gör de genom att springa när det blir en pyttelucka i trafiken – även om bilarna har hög fart. Dessutom finns alla – oftast barn – som säljer en massa produkter så fort det blir köer. De går mellan filerna och håller upp sina produkter till försäljning. Oftast är det telefonkort, men bomullstops, näsdukar, insektsspray, popcorn, dvd-filmer, cd-skivor, frukt och frön är också vanligt. De säljer precis allting! Livsfarligt att gå där bland bilarna eller att korsa gatorna där, men folk bryr sig inte.

Att bilarna kör mer eller mindre utan trafikregler gör ju inte sakne bättre. Antalet filer beror på hur många bilar man kan klämma in i bredd. Omkörningar på höger sida är minst lika vanligt som korrekta omkörningar. Blinkers används väldigt sällan. Närt man är i en rondell, så har man väjningsplikt!! Livsfarligt för en intet ont anande europé…

Jag kör bil varje dag här. Vi har fått låna en av Bens snälla syster Rama. Och oj, vad jag kör ! Jag tar seden dit jag kommer och kör lika galet som alla andra…

Måndag 28 december 2009 :

Igår hade vi rena zoo:et här. Först en stor spindel i köket, sedan en kackerlacka som envisades med att springa emot oss när vi skulle fota den (och mamma och jag sprang snabbt därifrån då…) och sist men inte minst en mus. Det har jag sett flera kvällar utan att säga något åt min rått-rädda mamma, men denna missade hon inte. Annars är det mest ödlor här. Och på ön såg vi många fladdermöss.

Idag åkte vi till stan. Först åt vi hos Rama, sedan växlade vi pengar på stan. För 100 euro får man nästan 900 000 guineanska franc, så det är lätt att vara miljonär här… Vi besökte en skulpterarverkstad och mamma måttbeställde ett armband hon tyckte om.

På vägen hem svängde vi förbi stranden. Det var ganska mycket folk + en DJ som spelade hög musik. Sångaren från förra gången var också där och förärade oss med en till sång.

Hemma hade en granne en sjuk 6-månadersbebis. Troligtvis var det tänder på gång, men hon fick en alvdeon av mig och blev tydligen bra, för pappan kom till oss med bebisen nästa dag och tackade så mycket för medicinen.

Tisdag 29 dec :

Idag åkte vi till en jättestor marknad i Medina. Vi shoppade bland annat tyg att klä om mina köksstolar med för 100 kronor, väskor för 35-45 kronor styck, halsband, deodoranter (5 kr styck), parfym etc. Ben blev också bestulen på en kamera.

Onsdag 30 dec:

Vi gjorde återbesök hos skulptörerna, men mammas armband var ett riktigt hafsverk och hon krävde att de gör om det ifall hon ska köpa det. Jag lyckades alldeles själv pruta till mig en elefantstaty för 160 kronor. Det är gjort i ett trämaterial, som är svart varvat med lite vitt i. Skitsnyggt! När vi var på stan shoppade vi också ingredienser så vi kan tillaga en svensk middag. Rama vill gärna att vi bjuder på något svenskrt, vilket är klurigt i ett land där svenska ingredienser/kryddor/tillbehör inte går att få tag på.

När vi kom hem blev mamma dålig. Magen hennes var inte glad och så började en dunderförkylning bryta ut.

På kvällen åkte Ben och jag “bush-taxi” I en sjukt galen bilfärd till en pub, där Ben känner ägaren, Alfa. Vi var där en timme innan vi åkte hem igen, denna gång med en betydligt lugnare chaufför.