Olaga biltur
Torsdagskväll, ridning, närmare bestämt hoppning. Would I survive? Två månader sedan jag red sist och det var lektionen då jag störtade i backen och tappade andan. Att man inte tränat musklerna på ett tag märktes och det i kombination med nervositeten att återigen hoppa gjorde att det var med spaghettiben som jag red fram mot hindrena. Men Lola var en snäll dam, som utan problem såg till att jag flög över alla hinder utan minsta antydan till incident. Tack, Lola! Flera gånger tänkte jag att jag kanske skulle säga att jag inte ville hoppa mer, att jag ville avsluta lektionen med flaggan i topp, men varje gång utmande jag mig själv och fortsatte.
Idag var det bara halvdag för mig, vilket är skönt. Första passet är vi dessutom två lärare och denna gång var det många som ville ha min hjälp, så jag kände mig väldigt nyttig idag!
Efter en halvtimmes djup massage i stolen, så for jag raskt till stan för en läkarträff. Men till min förvåning så var tiden inställd, för läkaren var sjuk. Herregud, läkare kan väl inte bli sjuka!? =)
Nåja, det gav mig mer tid till att gräva fram Forden. En kvinna ringde och ville köpa den, så hon tänkte komma kl. 17 idag. Gräva, gräva, skotta, starta... Jo! Skrället startade faktiskt på tredje försöket, efter att ha stått oanvänd genom hela dunder-istiden! Det var säkert två månader sedan någon körde den sist. Glad i hågen drog jag iväg på en provtur, tills jag kom på att bilen är avställd och inte får köras. Med svansen mellan benen puttrade jag tillbaka till garageuppfarten. Hade också upptäckt att fläkten inte alls fungerar, något den gjorde sist. Skit! Om den inte fungerar, så vill ingen ha bilen. Inte för den summa jag vill ha i varje fall. Bytte säkring, men det hjälpte inte, trots att säkringen var sönder. Det var bara att ringa kvinnan och krypa till korset. Jag ska se ifall en bilkunnig granne kan åtgärda problemet, så jag kan sälja bilen i helgen.
Idag har jag funderat en del på orättvisor. Egentligen är det ju inte rättvist att alla bilister måste hålla samma hastighet. Vi är ju alla olika bra på att köra, har t.ex. olika bra reaktionstider och våra bilar är i olika bra skick också. Om jag kör 110 på motorvägen, så kan jag fortfarande vara en mycket bättre och säkrare bilist än vad en viss person som ligger i 100 är. Fast jag fattar ju att det skulle vara omöjligt med individuella fartgränser. Men orättvist är det i varje fall... Likadant är det nästan överallt om man börjar tänka efter. I skolan har eleverna ett antal betygskriterier att nå upp till. Men alla utvecklas inte lika snabbt, vissa knäcker exemeplvis språkkoden senare än andra, och därför har vissa inte möjlighet att nå upp till de högre kriterierna bara för att de inte utvecklats lika snabbt som andra. Även här skulle det vara omöjligt med specialkriterier för de som ligger efter i utvecklingen, men det är ju en intressant tanke. Och på restauranger - varför får alla lika stor portion? Vissa blir mätta av lite, medan andra har liksom ett hål i magsäcken. Kanske skulle restaurangerna sälja maten i vikt i stället, så alla kunde ta precis så mycket de vill. Detta har ju redan införts i klädaffärer. De som vill ha större storlekar får betala dyrare för samma plagg, eftersom det gått åt mer tyg. Och nu vill Air France att tunga människor ska betala mer. Inte så konstigt egentligen, eftersom man får betala mer om man har tungt bagage, oavsett vad man som resenär väger. En lättviktare till person borde ju få ha tyngre bagage om det ska vara någon rättvisa!
Nä, livet är orättvist, det är bara att konstatera. Och det är väldigt svårt att göra något åt det. Men jag har inga större problem att acceptera det, för jag vet att ibland gynnas jag och ibland missgynnas jag. Det jämnar nog ut sig i slutändan!
Nu är det ÄNTLIGEN fredag och en helg närmare till att jag får träffa Ben. Lovely! Ska glutta på Let's Dance (fast det blir väl bara med ett halvt öga som vanligt). Helgen ska jag tillbringa på stans båda häkten och framför elevuppsatser. Mycket att göra, som vanligt. I kväll ska Johan och jag äta tillsammans med Andreas och hans flickvän Johanna. Även om vi bor på skilda håll några dagar, så är det trevligt att kunna dinera ihop. Extra trevligt blir det om jag slipper laga maten... =)
Idag var det bara halvdag för mig, vilket är skönt. Första passet är vi dessutom två lärare och denna gång var det många som ville ha min hjälp, så jag kände mig väldigt nyttig idag!
Efter en halvtimmes djup massage i stolen, så for jag raskt till stan för en läkarträff. Men till min förvåning så var tiden inställd, för läkaren var sjuk. Herregud, läkare kan väl inte bli sjuka!? =)
Nåja, det gav mig mer tid till att gräva fram Forden. En kvinna ringde och ville köpa den, så hon tänkte komma kl. 17 idag. Gräva, gräva, skotta, starta... Jo! Skrället startade faktiskt på tredje försöket, efter att ha stått oanvänd genom hela dunder-istiden! Det var säkert två månader sedan någon körde den sist. Glad i hågen drog jag iväg på en provtur, tills jag kom på att bilen är avställd och inte får köras. Med svansen mellan benen puttrade jag tillbaka till garageuppfarten. Hade också upptäckt att fläkten inte alls fungerar, något den gjorde sist. Skit! Om den inte fungerar, så vill ingen ha bilen. Inte för den summa jag vill ha i varje fall. Bytte säkring, men det hjälpte inte, trots att säkringen var sönder. Det var bara att ringa kvinnan och krypa till korset. Jag ska se ifall en bilkunnig granne kan åtgärda problemet, så jag kan sälja bilen i helgen.
Idag har jag funderat en del på orättvisor. Egentligen är det ju inte rättvist att alla bilister måste hålla samma hastighet. Vi är ju alla olika bra på att köra, har t.ex. olika bra reaktionstider och våra bilar är i olika bra skick också. Om jag kör 110 på motorvägen, så kan jag fortfarande vara en mycket bättre och säkrare bilist än vad en viss person som ligger i 100 är. Fast jag fattar ju att det skulle vara omöjligt med individuella fartgränser. Men orättvist är det i varje fall... Likadant är det nästan överallt om man börjar tänka efter. I skolan har eleverna ett antal betygskriterier att nå upp till. Men alla utvecklas inte lika snabbt, vissa knäcker exemeplvis språkkoden senare än andra, och därför har vissa inte möjlighet att nå upp till de högre kriterierna bara för att de inte utvecklats lika snabbt som andra. Även här skulle det vara omöjligt med specialkriterier för de som ligger efter i utvecklingen, men det är ju en intressant tanke. Och på restauranger - varför får alla lika stor portion? Vissa blir mätta av lite, medan andra har liksom ett hål i magsäcken. Kanske skulle restaurangerna sälja maten i vikt i stället, så alla kunde ta precis så mycket de vill. Detta har ju redan införts i klädaffärer. De som vill ha större storlekar får betala dyrare för samma plagg, eftersom det gått åt mer tyg. Och nu vill Air France att tunga människor ska betala mer. Inte så konstigt egentligen, eftersom man får betala mer om man har tungt bagage, oavsett vad man som resenär väger. En lättviktare till person borde ju få ha tyngre bagage om det ska vara någon rättvisa!
Nä, livet är orättvist, det är bara att konstatera. Och det är väldigt svårt att göra något åt det. Men jag har inga större problem att acceptera det, för jag vet att ibland gynnas jag och ibland missgynnas jag. Det jämnar nog ut sig i slutändan!
Nu är det ÄNTLIGEN fredag och en helg närmare till att jag får träffa Ben. Lovely! Ska glutta på Let's Dance (fast det blir väl bara med ett halvt öga som vanligt). Helgen ska jag tillbringa på stans båda häkten och framför elevuppsatser. Mycket att göra, som vanligt. I kväll ska Johan och jag äta tillsammans med Andreas och hans flickvän Johanna. Även om vi bor på skilda håll några dagar, så är det trevligt att kunna dinera ihop. Extra trevligt blir det om jag slipper laga maten... =)
Kommentarer
Trackback
