3 januari - 8 januari
3 januari:
Herregud, vilken resa vi gjorde idag!! Eftersom vi fått låna Emelies bil, så bestämde vi oss för att åka ut på landet. Sagt och gjort - vi tankade och begav oss ut på vad vi trodde skulle bli en trevlig utflykt. En stad 5-6 mil bort var vårt resmål och första milen förflöt utan några problem. Men sedan kom den första av 11 (!) kontroller. Dessa ser rätt komiska ut, då militärer eller poliser dragit ett rep rätt över vägen mitt ute i ingenstans och ska kontrollera alla fordon innan dessa får åka över (och då hissar alltså en militär eller polis ner repet, så det går att köra över). För att snöret ska synas, så har de fäst en massa plastpåsar i det... Egentligen ser vi inget vettigt alls i dessa kontroller, då de på måfå frågar efter än det ena, än det andra. Oftast tigger de pengar av bilisterna, men Ben brukar vägra genom att säga att vi inga pengar har. Jisses, tänk om den svenska militären eller polisen skulle bete sig så!
Nåja, tillbaka till den första kontrollen. En polis såg att mamma fotograferade (fast inte dem), så vi blev beordrade att ge honom kameran och följa med. Jag stannade i bilen medan mamma och Ben togs till något överhuvud, som deklamerade att det var förbjudet attt ta kort i detta land. Herregud, vaddå förbjudet? Det är egentligen något han hittat på. Men han menade att landet har många fiender (presidenten blev skjuten i huvudet för någon månad sedan och ingen vet ifall han ännu lever). Han undrade ifall mamma var en journalist som skulle skriva dåligt om landet. Ben försökte förklara men gubben vägrade lyssna. I stället satt han och skrev och skrev om vårt "brott".
Under tiden satt jag i bilen medan ett flertal tiggare kom fram. De var alla tvillingmammor som ville ha pengar till mat åt barnen. Jag satt och låtsades inte begripa någonting, för om jag hade börjat ge en person pengar, så hade jag snart haft bilen översvämmad av tiggare.
Efter 20-30 minuter kom mamma och sade att hon blivit tillsagd att gå och sätta sig i bilen, men att hon fortfarande inte visste hur det skulle gå eller om hon ens skulle få kameran tillbaka. Så jag gick till några militärer och blev hänvisad till en man som kunde lite knagglig engelska. Med hans hjälp gick jag in till kaptenen och Ben och föröskte fråga varför det var förbjudet att fotografera och att ingen någonsin sagt något om detta till oss. Dessutom verkade de tveksamma till att Ben och jag var ett par, så jag gav honom en stor puss framför ögonen på dem. Men sedan blev jag beordrad att gå och sätta mig i bilen också. Kaptenen ville inte ha ett gnälligt fruntimmer i "förhörsrummet"...
Till slut kom Ben ut till oss i bilen och bad mig följa med för att radera bilder i kameran. Men när jag visade bilderna för kaptenen, så såg han att det bara var vanliga semesterbilder och inga på militärer, poliser etc, så vi fick behålla alla kort och kameran. Men Ben fick skriva under på att vi inte skulle fototgrafera mer i detta land. Som om vi brydde ioss... Det lustiga är att han aldrig kollade våra papper för att säkerställa vår identitet!
Jaha, men nu skulle väl färden gå smidigare efter detta ofrivilliga pitstop på en timme? Nä, vid de andra kontrollerna fick vi nästan alltid visa papper på bilen, passen etc. En gång bad en militär oss visa upp att vi var vaccinerade. Vi viftade bara med våra gula foldrar och han nöjde sig med det - kollade aldrig i dem att vi verkligen fått sprutan. Dessutom är det inte hans sak att kolla vaccineringen!
Vid ytterligare en kontroll fick jag visa mitt körkort. Militären sade att det inte gällde i landet, att man som turist måste ha ett speciellt körkort. Skitsnack! Som turist kan jag åka på mitt svenska körkort i alla länder under ett par månaders tid! Men han gav sig inte och Ben och jag fick stå ute med honom och dividera. Till slut ledsnade hans kvinnliga kollega på honom, tog körkortet och alla papper ifrån honom och gav mig dem och sade att jag kunde åka. Mannen hade uppenbarligen ingen koll på reglerna och det insåg hon rätt snabbt.
När vi skulle äta vår medhavda matsäck, så stannade vi till vid ett hus och frågade om vi fick sitta där och äta. Inga problem - vi fick till och med stolar framburna. Gästvänligt folk i detta land! Innan vi skulle gå hälsade mamma på en lite pojke, som började gallskrika över att få se detta vita spöke... =)
Strax innan vårt resmål fanns en lång, smal järnbro. Inget möte, så jag började köra. Men då kom snart en taxi från andra hållet och började köra han med. Nåja, det fanns ett ställe i mitten där man kunde mötas och släppa förbi varandra, så jag var inte orolig. Men nädå - han tänkte inte låta mig passera! Han stannade front mot front, klev ur och började gapa åt mig att jag skulle backa. Återigen fick stackars Ben kliva ut och dividera på franska. Om taxibilen backade fem meter, så kunde vi köra förbi varandra. Men chauffören och hans manliga passagerare stog utanför och skrek och vägrade se det logiska - vi skulle backa, punkt slut. Annars skulle de kasta oss i sjön! Han menade att han hade företräde - fast det hade han ju inte eftersom jag börjat köra först. Rasistisk var han också för att mamma och jag var vita. Bakom taxin bildades snart en jättekö och ännu fler gapande bilister kom fram. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att backa, eftersom ingen bil fanns bakom mig, medan kön på andra sidan ringlade sig över hela bron. Men jag gav mig inte utan strid utan hasplade ur mig en rad haranger på ful svenska åt dem. Till slut kom en trevlig man gående på bron och bad mig artigt att backa. Då tyckte jag det var OK. Varför inte börja med att be artigt? Jag backade och suckade över mentaliteten hos vissa i detta land (fast i ärlighetens namn, så är det ju inte typiskt bara för detta land).
När vi väl kom till staden, så var vi så slut efter alla dessa äventyr att vi bara vände och åkte tillbaka. Med fasa såg vi framför oss att vi skulle passera alla dessa 11 kontroller igen, men till vår glädje så kunde vi bara köra rätt igenom dem utan att behöva visa papper. Militärerna och poliserna kom ihåg att de redan kollat oss, så vi kunde passera.
Det var redan mörkt när vi väl kom hem och vi somnade tidigt alla tre!
4 januari:
Eftersom vi lämnade igen bilen igår kväll, så skulle vi inte kunna göra någon större utflykt idag. Inte för att vi ville heller... Men Ben och jag gick till en målarateljé vi sett vid stora vägen. Jag shoppade fyra handmålade tavlor för 60:-!
Efter det gick vi till en strand Ben hört ska vara så fin. Men folk stod en bit från stranden, för en bro hade rasat på nyårsnatten, så för att komma till den fina stranden var man tvungen att simma eller gå över ett ställe där det var nästan två meter djupt med vatten. Det var nämligen flod, så de flesta stod där och väntade på ebb, så de skulle kunna gå över utan problem. Det skulle ta 10 minuter sade de. Skitsnack, sade jag till Ben. Han ville inte blöta ner sig, men jag tog av mig klänningen och simmade över i bh och cykelbyxor, liksom några andra tjejer gjorde. Väl på andra sidan kunde jag gå till stranden, men tyvärr var den inte så fin. Även här var det skräpigt och en bit ut i vattnet blev det lerbotten. Jag och en hel drös afrikaner återvände samtidigt (de hade haft någon utbildning/information, så därför slumpade det sig att jag och typ 50 till gick samtidigt). De var imponerade över att jag kunde simma, för det är inte många här som kan. Tydligen hade någon drunknat igår pga det. En kvinna menade att jag kunde simma för att jag har så korta ben... (Visst, 178 cm lång - då har man kanppast korta ben...).
På kvällen fick vi låna ett USB-minne av Emelie, så jag skulle kunna publicera på min blogg. Tyvärr var IT-caféet i närheten stängt, liksom ett vi åkte i taxi till. En grannkvinna höll på att fixa med middagen och nyfiken som Ben är, så frågade han vad det skulle bli. Kvinnan tog då fram två döda boaormar, som hon skulle göra soppa på!
5 januari:
På förmiddagen tog vi taxi till IT-stället och fick hyra världens söligaste dator i en timme. Det tog 20 minuter att logga in på bloggen, en kvart att logga in på yahoo osv. Vi hann inte mycket på denna timme, så det var tur att jag skrivit texten på datorn i huset redan, så jag bara kunde klistra in texten i bloggen!
På eftermiddagen fick vi låna en chaufför av Bens syster, så vi åkte iväg och skulle kolla ifall vi ville köpa något sista innan avfärden i morgon. Chaufför, så behändigt! Han körde i den kaotiska trafiken och när vi stannade och gick till en massa "affärer" så följde han med och bar kassarna. Dessutom gick han iväg och handlade lite, som vi ville ha. Smidigt! =) Jag köpte några saronger och en klänning och en t-shirt. Allt kostade typ 35:- styck.
Bens bror kom på besök senare. Även Emelie och henns dotter kom för att hälsa på en sista gång innan vi reste, men tyvärr kom taxin vi ringt efter strax efter hennes ankomst, så det blev ett kort besök. Med taxin åkte vi till en fin pub vi sett i närheten. Tyvärr upptäckte vi den inte förrän idag. Eftersom det bara severas öl och läsk på stans pubar och jag inte tycker om öl, så tog jag vin med mig. Det var inga problem att få dricka det där! På denna pub var det enda gången vi någonsin fått glas serverat till oss också.
6 januari:
Avresedag. Strömmen gick tidigt i natt, redan vid 1-tiden (ska egentligen ha ström till kl. 8), så det var en svettig sista natt. Med en chaufförs hjälp åkte vi till Air France och checkade in bagaget. Vi beökte också snidarverkstaden, där mamma hämtade upp sitt specialbeställda armband. Fick köpt en duk och servetter i en souvenirbutik också. Min älskling köpte en varsin statyett åt mig och mamma också.
Vi fick äta hos Bens syster och ta farväl av dem. Rama har verkligen varit snäll mot oss, som lånat ut sitt fina hus, lånat ut kläder, bjudit oss på massor med mat osv. Hon fick ett halsband av mig, som jag gjort själv i Sverige. Jag fick en träskulptur av henne. André, som är en av två studenter som bor vid huset vi huserade i och vaktar det när ingen är där, köpte en tavla som han gav mig. Så gulligt av en kille, som verkligen inte har det fett här i livet!
Vi åkte till flygplatsen på kvällen. Tack och lov hade Ticket fått tag på mig ett par dagar tidigare för att meddela att avgångstiden ändrats till två timmar tidigare. Orsaken var att vi nu skulle mellanlanda i Mali. Med militärens hjälp, han som mötte oss när vi anlände, kom vi lätt som en plätt förbi alla köer och kontroller. Det var väldigt tråkigt att säga farväl till Ben. Nu måste jag klara mig utan honom i en månad igen!
Tiden i Guinea har varit otroligt spännande och lärorik. Jag har fått se saker jag aldrig skulle få uppleva i ett annat land. Landet är fattigt, men inga folk svälter. Det finns gott om mat och landet är egentligen rikt på mineraler etc och därför skulle alla kunna ha det bra ifall infrastrukturen fungerat bättre. Trots att folk inte hade det bra materiellt, så tycker jag ändå att människorna är glada och kan ha det roligt tillsammans. Jag tycker vi lägger för stor vikt vid det materiella. Blir våra barn lyckligare av att ha 600 leksaker (genomsnittet för en 5-åring har jag för mig)? Nä, verkligen inte. Barnen leker inte med sakerna och jag vet att min yngsta son en dag när han var mindre grät, för att han hade dåligt samvete över att han inte lekte med allt han fått i julklapp. Barnen i Afrika har använt sin idérikedom och byggt bilar av konservburkar osv. Jag tror inte de är olyckligare för att de har färre leksaker! Människorna är också betydligt mer sociala än vi i Sverige är. Här hälsar man ofta på varandra utan att ringa och föranmäla att man kommer. Här behöver man inte känna sig ensam, vilket många männsikor i Sverige gör. Även jag! Folk prioriterar mat i magen och hela, rena kläder. Jag kände bara två gånger att någon luktade svett och det är imponerande med tanke på att det var runt 35 grader varje dag och folk inte har så mycket pengar. Att man bodde mindre bra verkade spela mindre roll. De såg till att ha det städat och fint och det är ju det som är det viktiga.
Jag skulle utan problem kunna tänka mig att åka tillbaka till Guinea. Fast nästa gång vill jag kunna lite franska, så man kan kommunicera mer med folket. Jag är glad över att jag gjorde resan och har upplevt min mest händelserika jul någonsin! =)
Flygresan hem gick bra, men var så klart rätt seg. Vi mellanlandade i Mali en timme för att byta ut besättningen. Vi landade i Paris vid 5.40 på morgonen, och hade knappt sovit en blund. Efter fyra timmar avgick nästa plan, det som tog oss till Arlanda. Jörgen var snäll och hämtade oss. På vår avresedag, onsdagen, så hade det varit 30 minusgrader i Uppsala läste jag i UNT. Samtidigt hade vi 46 grader i Guinea - en skillnad på 76 grader!! När vi landade var det "bara" 9 minusgrader, men det kändes riktigt kallt!
Väl hemma igen har jag tagit det lugnt och mest tvättat och sovit. Och bloggat, så klart... =) En hel del praktiskt har jag fått ta itu med också - jag fick 9000:- för lite i lön i december, (de hade dragit av min tjänstledighet dubbelt för två månader) och har fått reda till det. Bens hyra har inte kommit till oss, så jag var tvungen att ringa och fixa betalningen med den. Och inte minst så har jag fått prata engelska med en fransos på Air France och fått veta att jag måste skriva ett detaljerat brev som klagomål på att vårt bagage inte kom på tre dagar. Puh! Dessutomn var tv:n trasig, men jag har fått låna en av Jörgen. På måndag börjar jobbet igen och då sitter jag där bland alla blekfisar och kliar på mina myggbett! =)
Herregud, vilken resa vi gjorde idag!! Eftersom vi fått låna Emelies bil, så bestämde vi oss för att åka ut på landet. Sagt och gjort - vi tankade och begav oss ut på vad vi trodde skulle bli en trevlig utflykt. En stad 5-6 mil bort var vårt resmål och första milen förflöt utan några problem. Men sedan kom den första av 11 (!) kontroller. Dessa ser rätt komiska ut, då militärer eller poliser dragit ett rep rätt över vägen mitt ute i ingenstans och ska kontrollera alla fordon innan dessa får åka över (och då hissar alltså en militär eller polis ner repet, så det går att köra över). För att snöret ska synas, så har de fäst en massa plastpåsar i det... Egentligen ser vi inget vettigt alls i dessa kontroller, då de på måfå frågar efter än det ena, än det andra. Oftast tigger de pengar av bilisterna, men Ben brukar vägra genom att säga att vi inga pengar har. Jisses, tänk om den svenska militären eller polisen skulle bete sig så!
Nåja, tillbaka till den första kontrollen. En polis såg att mamma fotograferade (fast inte dem), så vi blev beordrade att ge honom kameran och följa med. Jag stannade i bilen medan mamma och Ben togs till något överhuvud, som deklamerade att det var förbjudet attt ta kort i detta land. Herregud, vaddå förbjudet? Det är egentligen något han hittat på. Men han menade att landet har många fiender (presidenten blev skjuten i huvudet för någon månad sedan och ingen vet ifall han ännu lever). Han undrade ifall mamma var en journalist som skulle skriva dåligt om landet. Ben försökte förklara men gubben vägrade lyssna. I stället satt han och skrev och skrev om vårt "brott".
Under tiden satt jag i bilen medan ett flertal tiggare kom fram. De var alla tvillingmammor som ville ha pengar till mat åt barnen. Jag satt och låtsades inte begripa någonting, för om jag hade börjat ge en person pengar, så hade jag snart haft bilen översvämmad av tiggare.
Efter 20-30 minuter kom mamma och sade att hon blivit tillsagd att gå och sätta sig i bilen, men att hon fortfarande inte visste hur det skulle gå eller om hon ens skulle få kameran tillbaka. Så jag gick till några militärer och blev hänvisad till en man som kunde lite knagglig engelska. Med hans hjälp gick jag in till kaptenen och Ben och föröskte fråga varför det var förbjudet att fotografera och att ingen någonsin sagt något om detta till oss. Dessutom verkade de tveksamma till att Ben och jag var ett par, så jag gav honom en stor puss framför ögonen på dem. Men sedan blev jag beordrad att gå och sätta mig i bilen också. Kaptenen ville inte ha ett gnälligt fruntimmer i "förhörsrummet"...
Till slut kom Ben ut till oss i bilen och bad mig följa med för att radera bilder i kameran. Men när jag visade bilderna för kaptenen, så såg han att det bara var vanliga semesterbilder och inga på militärer, poliser etc, så vi fick behålla alla kort och kameran. Men Ben fick skriva under på att vi inte skulle fototgrafera mer i detta land. Som om vi brydde ioss... Det lustiga är att han aldrig kollade våra papper för att säkerställa vår identitet!
Jaha, men nu skulle väl färden gå smidigare efter detta ofrivilliga pitstop på en timme? Nä, vid de andra kontrollerna fick vi nästan alltid visa papper på bilen, passen etc. En gång bad en militär oss visa upp att vi var vaccinerade. Vi viftade bara med våra gula foldrar och han nöjde sig med det - kollade aldrig i dem att vi verkligen fått sprutan. Dessutom är det inte hans sak att kolla vaccineringen!
Vid ytterligare en kontroll fick jag visa mitt körkort. Militären sade att det inte gällde i landet, att man som turist måste ha ett speciellt körkort. Skitsnack! Som turist kan jag åka på mitt svenska körkort i alla länder under ett par månaders tid! Men han gav sig inte och Ben och jag fick stå ute med honom och dividera. Till slut ledsnade hans kvinnliga kollega på honom, tog körkortet och alla papper ifrån honom och gav mig dem och sade att jag kunde åka. Mannen hade uppenbarligen ingen koll på reglerna och det insåg hon rätt snabbt.
När vi skulle äta vår medhavda matsäck, så stannade vi till vid ett hus och frågade om vi fick sitta där och äta. Inga problem - vi fick till och med stolar framburna. Gästvänligt folk i detta land! Innan vi skulle gå hälsade mamma på en lite pojke, som började gallskrika över att få se detta vita spöke... =)
Strax innan vårt resmål fanns en lång, smal järnbro. Inget möte, så jag började köra. Men då kom snart en taxi från andra hållet och började köra han med. Nåja, det fanns ett ställe i mitten där man kunde mötas och släppa förbi varandra, så jag var inte orolig. Men nädå - han tänkte inte låta mig passera! Han stannade front mot front, klev ur och började gapa åt mig att jag skulle backa. Återigen fick stackars Ben kliva ut och dividera på franska. Om taxibilen backade fem meter, så kunde vi köra förbi varandra. Men chauffören och hans manliga passagerare stog utanför och skrek och vägrade se det logiska - vi skulle backa, punkt slut. Annars skulle de kasta oss i sjön! Han menade att han hade företräde - fast det hade han ju inte eftersom jag börjat köra först. Rasistisk var han också för att mamma och jag var vita. Bakom taxin bildades snart en jättekö och ännu fler gapande bilister kom fram. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att backa, eftersom ingen bil fanns bakom mig, medan kön på andra sidan ringlade sig över hela bron. Men jag gav mig inte utan strid utan hasplade ur mig en rad haranger på ful svenska åt dem. Till slut kom en trevlig man gående på bron och bad mig artigt att backa. Då tyckte jag det var OK. Varför inte börja med att be artigt? Jag backade och suckade över mentaliteten hos vissa i detta land (fast i ärlighetens namn, så är det ju inte typiskt bara för detta land).
När vi väl kom till staden, så var vi så slut efter alla dessa äventyr att vi bara vände och åkte tillbaka. Med fasa såg vi framför oss att vi skulle passera alla dessa 11 kontroller igen, men till vår glädje så kunde vi bara köra rätt igenom dem utan att behöva visa papper. Militärerna och poliserna kom ihåg att de redan kollat oss, så vi kunde passera.
Det var redan mörkt när vi väl kom hem och vi somnade tidigt alla tre!
4 januari:
Eftersom vi lämnade igen bilen igår kväll, så skulle vi inte kunna göra någon större utflykt idag. Inte för att vi ville heller... Men Ben och jag gick till en målarateljé vi sett vid stora vägen. Jag shoppade fyra handmålade tavlor för 60:-!
Efter det gick vi till en strand Ben hört ska vara så fin. Men folk stod en bit från stranden, för en bro hade rasat på nyårsnatten, så för att komma till den fina stranden var man tvungen att simma eller gå över ett ställe där det var nästan två meter djupt med vatten. Det var nämligen flod, så de flesta stod där och väntade på ebb, så de skulle kunna gå över utan problem. Det skulle ta 10 minuter sade de. Skitsnack, sade jag till Ben. Han ville inte blöta ner sig, men jag tog av mig klänningen och simmade över i bh och cykelbyxor, liksom några andra tjejer gjorde. Väl på andra sidan kunde jag gå till stranden, men tyvärr var den inte så fin. Även här var det skräpigt och en bit ut i vattnet blev det lerbotten. Jag och en hel drös afrikaner återvände samtidigt (de hade haft någon utbildning/information, så därför slumpade det sig att jag och typ 50 till gick samtidigt). De var imponerade över att jag kunde simma, för det är inte många här som kan. Tydligen hade någon drunknat igår pga det. En kvinna menade att jag kunde simma för att jag har så korta ben... (Visst, 178 cm lång - då har man kanppast korta ben...).
På kvällen fick vi låna ett USB-minne av Emelie, så jag skulle kunna publicera på min blogg. Tyvärr var IT-caféet i närheten stängt, liksom ett vi åkte i taxi till. En grannkvinna höll på att fixa med middagen och nyfiken som Ben är, så frågade han vad det skulle bli. Kvinnan tog då fram två döda boaormar, som hon skulle göra soppa på!
5 januari:
På förmiddagen tog vi taxi till IT-stället och fick hyra världens söligaste dator i en timme. Det tog 20 minuter att logga in på bloggen, en kvart att logga in på yahoo osv. Vi hann inte mycket på denna timme, så det var tur att jag skrivit texten på datorn i huset redan, så jag bara kunde klistra in texten i bloggen!
På eftermiddagen fick vi låna en chaufför av Bens syster, så vi åkte iväg och skulle kolla ifall vi ville köpa något sista innan avfärden i morgon. Chaufför, så behändigt! Han körde i den kaotiska trafiken och när vi stannade och gick till en massa "affärer" så följde han med och bar kassarna. Dessutom gick han iväg och handlade lite, som vi ville ha. Smidigt! =) Jag köpte några saronger och en klänning och en t-shirt. Allt kostade typ 35:- styck.
Bens bror kom på besök senare. Även Emelie och henns dotter kom för att hälsa på en sista gång innan vi reste, men tyvärr kom taxin vi ringt efter strax efter hennes ankomst, så det blev ett kort besök. Med taxin åkte vi till en fin pub vi sett i närheten. Tyvärr upptäckte vi den inte förrän idag. Eftersom det bara severas öl och läsk på stans pubar och jag inte tycker om öl, så tog jag vin med mig. Det var inga problem att få dricka det där! På denna pub var det enda gången vi någonsin fått glas serverat till oss också.
6 januari:
Avresedag. Strömmen gick tidigt i natt, redan vid 1-tiden (ska egentligen ha ström till kl. 8), så det var en svettig sista natt. Med en chaufförs hjälp åkte vi till Air France och checkade in bagaget. Vi beökte också snidarverkstaden, där mamma hämtade upp sitt specialbeställda armband. Fick köpt en duk och servetter i en souvenirbutik också. Min älskling köpte en varsin statyett åt mig och mamma också.
Vi fick äta hos Bens syster och ta farväl av dem. Rama har verkligen varit snäll mot oss, som lånat ut sitt fina hus, lånat ut kläder, bjudit oss på massor med mat osv. Hon fick ett halsband av mig, som jag gjort själv i Sverige. Jag fick en träskulptur av henne. André, som är en av två studenter som bor vid huset vi huserade i och vaktar det när ingen är där, köpte en tavla som han gav mig. Så gulligt av en kille, som verkligen inte har det fett här i livet!
Vi åkte till flygplatsen på kvällen. Tack och lov hade Ticket fått tag på mig ett par dagar tidigare för att meddela att avgångstiden ändrats till två timmar tidigare. Orsaken var att vi nu skulle mellanlanda i Mali. Med militärens hjälp, han som mötte oss när vi anlände, kom vi lätt som en plätt förbi alla köer och kontroller. Det var väldigt tråkigt att säga farväl till Ben. Nu måste jag klara mig utan honom i en månad igen!
Tiden i Guinea har varit otroligt spännande och lärorik. Jag har fått se saker jag aldrig skulle få uppleva i ett annat land. Landet är fattigt, men inga folk svälter. Det finns gott om mat och landet är egentligen rikt på mineraler etc och därför skulle alla kunna ha det bra ifall infrastrukturen fungerat bättre. Trots att folk inte hade det bra materiellt, så tycker jag ändå att människorna är glada och kan ha det roligt tillsammans. Jag tycker vi lägger för stor vikt vid det materiella. Blir våra barn lyckligare av att ha 600 leksaker (genomsnittet för en 5-åring har jag för mig)? Nä, verkligen inte. Barnen leker inte med sakerna och jag vet att min yngsta son en dag när han var mindre grät, för att han hade dåligt samvete över att han inte lekte med allt han fått i julklapp. Barnen i Afrika har använt sin idérikedom och byggt bilar av konservburkar osv. Jag tror inte de är olyckligare för att de har färre leksaker! Människorna är också betydligt mer sociala än vi i Sverige är. Här hälsar man ofta på varandra utan att ringa och föranmäla att man kommer. Här behöver man inte känna sig ensam, vilket många männsikor i Sverige gör. Även jag! Folk prioriterar mat i magen och hela, rena kläder. Jag kände bara två gånger att någon luktade svett och det är imponerande med tanke på att det var runt 35 grader varje dag och folk inte har så mycket pengar. Att man bodde mindre bra verkade spela mindre roll. De såg till att ha det städat och fint och det är ju det som är det viktiga.
Jag skulle utan problem kunna tänka mig att åka tillbaka till Guinea. Fast nästa gång vill jag kunna lite franska, så man kan kommunicera mer med folket. Jag är glad över att jag gjorde resan och har upplevt min mest händelserika jul någonsin! =)
Flygresan hem gick bra, men var så klart rätt seg. Vi mellanlandade i Mali en timme för att byta ut besättningen. Vi landade i Paris vid 5.40 på morgonen, och hade knappt sovit en blund. Efter fyra timmar avgick nästa plan, det som tog oss till Arlanda. Jörgen var snäll och hämtade oss. På vår avresedag, onsdagen, så hade det varit 30 minusgrader i Uppsala läste jag i UNT. Samtidigt hade vi 46 grader i Guinea - en skillnad på 76 grader!! När vi landade var det "bara" 9 minusgrader, men det kändes riktigt kallt!
Väl hemma igen har jag tagit det lugnt och mest tvättat och sovit. Och bloggat, så klart... =) En hel del praktiskt har jag fått ta itu med också - jag fick 9000:- för lite i lön i december, (de hade dragit av min tjänstledighet dubbelt för två månader) och har fått reda till det. Bens hyra har inte kommit till oss, så jag var tvungen att ringa och fixa betalningen med den. Och inte minst så har jag fått prata engelska med en fransos på Air France och fått veta att jag måste skriva ett detaljerat brev som klagomål på att vårt bagage inte kom på tre dagar. Puh! Dessutomn var tv:n trasig, men jag har fått låna en av Jörgen. På måndag börjar jobbet igen och då sitter jag där bland alla blekfisar och kliar på mina myggbett! =)
Kommentarer
Trackback
