Har jag nästan åkt fast för fortkörning?
Det är sådan tur att jag är ledig en dag i veckan , så jag hinner med allt! ;-)
Efter morgonpromenaden, så åkte jag med 57 kilo tunga Amber till veterinären. De tog röntgenbilder av tassen för att se hur det gått med läkningen. Förra gången, i skiftet nov/dec, så hade läkningen precis påbörjats. Till allas stora förvåning, så hade det gått bakåt, så frakturen såg ut precis som om den var ny! Fast i så fall hade ju Amber börjat halta igen, så allt är bara jättekonstigt. Hur som helst så ska veterinären prata med specialister och sedan blir det troligen operation. I bästa fall går det att sätta in ett stift (som jag bad om redan i oktober...) men i värsta fall kan halva tån behöva amputeras. Stackars lilla gumman!
Givetvis tar det hundra år hos veterinären. Men när jag suttit drygt en halvtimme i väntrummet efter att ha träffat veterinären och bara skulle vänta på att få betala, så blev jag smått irriterad och gick fram och frågade om inte Ambers räkning var klar snart. Och se - det var den! Undrar hur länge jag satt i onödan...
Körde hem yrvädret igen, kastade i mig lunch och körde tillbaka in till stan för att gå till doktorn. Denna gång hade mina blodvärden gått åt rätt håll. Men eftersom jag fortfarande är sjukt trött, så ökade vi medicindosen i alla fall. Nya blodprover om två månader.
Därefter svängde jag förbi Röda Korset för att fotograferas. Alla frivilliga medarbetare ska visst göra det, så jag passade på när jag ändå var i närheten. Fram med smilbanden och så KLICK, så kom jag på att jag glömde dra in magen. Men den kom knappt med på kortet, så det gjorde tack och lov inte så mycket...
I morgon är det ridning igen - kommer migränen att stoppa mig ännu en gång!? Jag har inlett förhandlingar med hjärnan om att vänta tills på fredag, men jag vet inte ifall den går med på det. Jag har ju i och för sig alltid ont i huvudet, men så länge det inte är kraftig, pulserande värk så fungerar det att jobba och rida. Självklart är det inte optimalt, men vad ska man göra? Amputera? Elchocker? Botox har jag läst ska funka. Kan ju testa det när rynkorna kommer. Slå två flugor i en smäll, liksom.
Idag när jag kört ett antal mil, så funderade jag en del på polisen. Vanliga polisbilar brukar man ju ganska lätt upptäcka i god tid, men så finns det sådana där rackare, som kör civila bilar. Ibland ser man dem på motorvägen när de stoppat någon fartdåre. Min fundering idag var: Att jag aldrig åkt fast för fortkörning vet jag. Men hur många gånger har jag NÄSTAN åkt fast? Alltså, när man kört för fort och en civil polisbil bestämt sig för att jag kör lite för långsamt för att de ska vilja röja sin identitet. Att de hellre väntar på någon som kör lite snabbare, typ sumpa-körkortet-snabbt, och så låter de mig köra vidare fast det går lite för fort. Viktiga tankar i livet...
Efter morgonpromenaden, så åkte jag med 57 kilo tunga Amber till veterinären. De tog röntgenbilder av tassen för att se hur det gått med läkningen. Förra gången, i skiftet nov/dec, så hade läkningen precis påbörjats. Till allas stora förvåning, så hade det gått bakåt, så frakturen såg ut precis som om den var ny! Fast i så fall hade ju Amber börjat halta igen, så allt är bara jättekonstigt. Hur som helst så ska veterinären prata med specialister och sedan blir det troligen operation. I bästa fall går det att sätta in ett stift (som jag bad om redan i oktober...) men i värsta fall kan halva tån behöva amputeras. Stackars lilla gumman!
Givetvis tar det hundra år hos veterinären. Men när jag suttit drygt en halvtimme i väntrummet efter att ha träffat veterinären och bara skulle vänta på att få betala, så blev jag smått irriterad och gick fram och frågade om inte Ambers räkning var klar snart. Och se - det var den! Undrar hur länge jag satt i onödan...
Körde hem yrvädret igen, kastade i mig lunch och körde tillbaka in till stan för att gå till doktorn. Denna gång hade mina blodvärden gått åt rätt håll. Men eftersom jag fortfarande är sjukt trött, så ökade vi medicindosen i alla fall. Nya blodprover om två månader.
Därefter svängde jag förbi Röda Korset för att fotograferas. Alla frivilliga medarbetare ska visst göra det, så jag passade på när jag ändå var i närheten. Fram med smilbanden och så KLICK, så kom jag på att jag glömde dra in magen. Men den kom knappt med på kortet, så det gjorde tack och lov inte så mycket...
I morgon är det ridning igen - kommer migränen att stoppa mig ännu en gång!? Jag har inlett förhandlingar med hjärnan om att vänta tills på fredag, men jag vet inte ifall den går med på det. Jag har ju i och för sig alltid ont i huvudet, men så länge det inte är kraftig, pulserande värk så fungerar det att jobba och rida. Självklart är det inte optimalt, men vad ska man göra? Amputera? Elchocker? Botox har jag läst ska funka. Kan ju testa det när rynkorna kommer. Slå två flugor i en smäll, liksom.
Idag när jag kört ett antal mil, så funderade jag en del på polisen. Vanliga polisbilar brukar man ju ganska lätt upptäcka i god tid, men så finns det sådana där rackare, som kör civila bilar. Ibland ser man dem på motorvägen när de stoppat någon fartdåre. Min fundering idag var: Att jag aldrig åkt fast för fortkörning vet jag. Men hur många gånger har jag NÄSTAN åkt fast? Alltså, när man kört för fort och en civil polisbil bestämt sig för att jag kör lite för långsamt för att de ska vilja röja sin identitet. Att de hellre väntar på någon som kör lite snabbare, typ sumpa-körkortet-snabbt, och så låter de mig köra vidare fast det går lite för fort. Viktiga tankar i livet...
Kommentarer
Trackback
