Striptease i baksätet
Måndag igen. Kommer i framtiden att innebära många heldagar för mig. Först jobb från 8.30 till 17, sedan möten på Mary Kay eller Röda Korset allt som oftast. Inte hemma förrän framåt 22-tiden. PUH! Just nu blir jag alldeles slut efter MK-mötena, för det är så mycket nytt för mig. Men när man kommer in i lunken, så är det nog inte ansträngande med att ha möten sent på kvällarna.
Måndag morgon, trött och seg så klart. Upptäcker att ena klassen inte har någon lärare på mentorstiden, men garvad som man är, så tar man snabbt kommandot och vakar som en hök över två klasser samtidigt som ska läsa i en halvtimme. Med öppna dörrar tjoade jag någon gång in till niorna att "jag hör er, men det ska vara knäpptyst!" och efter det var det verkligen knäpptyst i båda klasserna. Jag trivs verkligen med alla mina tre klasser!!
På håltimmen slöade jag först en halvtimme i massagestolen. Eller slöade och slöade - jag valde programmet "djup massage", men den enda effekten jag kände var parkinson-liknande. Herregud, mer än halva programmet bestod av tvättmaskinscentrifugering! Nåja, nyskakad åkte jag sedan in till centrum och tappades på ett helt rör blod. Alltid mörkare än jag tänkt mig. På filmer är det mer ketchupfärg, tycker jag... Vi får se på onsdag ifall värdet denna gång gått i rätt riktning (konstigt vore det verkligen annars!).
Slarvade på hemvägen och svängde förbi "Donken". Nåja, valde juice i stället för läsk och lade till en påse minimorötter (ville inte skippa pommesen denna gång), så lite OK var det.
Efter jobbet gled jag in på Bauhaus och spanade in kakel till köket. Hittade en bra färg (hoppas jag) i form av enkla, beiga plattor. Passar mig färgmässigt, för jag vill inte ha vitt. Det blir så sterilt. Strax under tusenlappen kommer det nog att gå på. Inte farligt med tanke på vad allt annat kostat, men boring med utgifter när kassan tryter!
Parkerade utanför möteslokalen och skuttade över till baksätet, där jag snabbt drog av mig byxorna. Bökade och stökade en stund, men klev ur bilen numer iklädd kjol och strumpbyxor - dress code! Shit, jag bytte bara om i baksätet - tänk sådana som pysslar med mer än så - hur får de plats!? Och fönstrena immade igen på nolltid, vilket i och för sig var bra, så folk slapp se min blekvita lekamen ifall de skulle råka gå förbi.
På kvällskvisten åkte jag hem till exet för att lämna prylar till sonen och stötte då på exmaken. Trodde inte han skulle vara hemma. Han berättade att han åker till Frankrike på onsdag. När jag påpekade att det är trevligt att få veta sådant med lite mer framförhållning, så menade han att han redan sagt det till mig. As if! Som om jag skulle glömma en sådan sak! Nä, det var något jag kunde blir lite sur över under vårt äktenskap också - att han trodde att han berättat saker för mig, men inte hade gjort det. Nåja, turligt nog har jag inget stort inplanerat denna period, men nästa gång kanske jag har det och då vore det trist att få veta med kort varsel. Dessutom hade jag inte bokat upp häktet både lördag och söndag ifall jag vetat om resan.
Som vanligt avslutade jag kvällen på bästa sätt - med ett samtal till Afrika! Har inte hunnit köpa telefonkort, så det blir en dyr telefonräkning nästa gång, men det är verkligen värt det för att få prata med honom. Ingen gör mig så lycklig som han just nu!
Måndag morgon, trött och seg så klart. Upptäcker att ena klassen inte har någon lärare på mentorstiden, men garvad som man är, så tar man snabbt kommandot och vakar som en hök över två klasser samtidigt som ska läsa i en halvtimme. Med öppna dörrar tjoade jag någon gång in till niorna att "jag hör er, men det ska vara knäpptyst!" och efter det var det verkligen knäpptyst i båda klasserna. Jag trivs verkligen med alla mina tre klasser!!
På håltimmen slöade jag först en halvtimme i massagestolen. Eller slöade och slöade - jag valde programmet "djup massage", men den enda effekten jag kände var parkinson-liknande. Herregud, mer än halva programmet bestod av tvättmaskinscentrifugering! Nåja, nyskakad åkte jag sedan in till centrum och tappades på ett helt rör blod. Alltid mörkare än jag tänkt mig. På filmer är det mer ketchupfärg, tycker jag... Vi får se på onsdag ifall värdet denna gång gått i rätt riktning (konstigt vore det verkligen annars!).
Slarvade på hemvägen och svängde förbi "Donken". Nåja, valde juice i stället för läsk och lade till en påse minimorötter (ville inte skippa pommesen denna gång), så lite OK var det.
Efter jobbet gled jag in på Bauhaus och spanade in kakel till köket. Hittade en bra färg (hoppas jag) i form av enkla, beiga plattor. Passar mig färgmässigt, för jag vill inte ha vitt. Det blir så sterilt. Strax under tusenlappen kommer det nog att gå på. Inte farligt med tanke på vad allt annat kostat, men boring med utgifter när kassan tryter!
Parkerade utanför möteslokalen och skuttade över till baksätet, där jag snabbt drog av mig byxorna. Bökade och stökade en stund, men klev ur bilen numer iklädd kjol och strumpbyxor - dress code! Shit, jag bytte bara om i baksätet - tänk sådana som pysslar med mer än så - hur får de plats!? Och fönstrena immade igen på nolltid, vilket i och för sig var bra, så folk slapp se min blekvita lekamen ifall de skulle råka gå förbi.
På kvällskvisten åkte jag hem till exet för att lämna prylar till sonen och stötte då på exmaken. Trodde inte han skulle vara hemma. Han berättade att han åker till Frankrike på onsdag. När jag påpekade att det är trevligt att få veta sådant med lite mer framförhållning, så menade han att han redan sagt det till mig. As if! Som om jag skulle glömma en sådan sak! Nä, det var något jag kunde blir lite sur över under vårt äktenskap också - att han trodde att han berättat saker för mig, men inte hade gjort det. Nåja, turligt nog har jag inget stort inplanerat denna period, men nästa gång kanske jag har det och då vore det trist att få veta med kort varsel. Dessutom hade jag inte bokat upp häktet både lördag och söndag ifall jag vetat om resan.
Som vanligt avslutade jag kvällen på bästa sätt - med ett samtal till Afrika! Har inte hunnit köpa telefonkort, så det blir en dyr telefonräkning nästa gång, men det är verkligen värt det för att få prata med honom. Ingen gör mig så lycklig som han just nu!
Kommentarer
Trackback
