Ihopsnickrad
När det väl var dags för operation av den brutna handleden igår så var jag inte det minsta nervös. Inte ens när jag rullades in i salen. Längtade bara till att få det gjort.
Givetvis så skulle volvon in på reparation samma dag som jag själv skulle repareras. Så det blev till att åka tidigt och lämna av bilen på Upplands motor och sedan gå med min gipsade arm till sjukhuset. Kom fram dit 6.50. Operationen började redan strax efter 8, så det blev ingen lång väntan. Hade ju redan gjort alla förberedelser hemma, som att duscha och tvätta hela kroppen med bakteriedödande. Tack och lov var Ben här, för det är rätt omöjligt att tvätta högerarmen när den vänstra är bruten och oduglig...
Efter 75 minuter hade läkaren snickrat färdigt. Benet var brutet på flera ställen, så han fick sätta alla bitarna på plats. Dessutom har jag en udda anatomi (har redan en tandsköterska påpekat, då jag är svår att bedöva i munnen), så jag är inte förvånad. Tydligen är strålbenet längre än det ska vara, så idag när jag skulle röntgas, så röntgade de den friska handen också bara för att se ifall det är så jag är skapt...
Det första jag kände när jag vaknade till var att jag var kissnödig. Såklart. Allt bara för att krångla. Hur lätt är det att ligga på ett bäcken?! Nåja, nöden har ingen lag heter det ju. Dessutom hade jag väldigt ont, men eftersom jag kräks av morfin och andra vanliga, starka värkmediciner, så var det inte lätt för dem att veta vad de skulle ge mig. Till slut fick jag något som gjorde mig helt "full" - jag kunde inte fokusera blicken, som bara snurrade runt, men värken försvann ju i varje fall. Annars har jag fått nöja mig med alvedon, ipren och en kateter, som pumpar in lokalbedövning i ett par dygn.
När jag skulle hem på eftermiddagen kunde jag matcha in det så att jag kunde få skjuts av Jörgen. Men jag var tvungen att rullas ut i rullstol, för jag kunde knappt stå på mina skakiga ben och så var jag alldeles yr och lätt illamående. Hemma tog Ben emot mig och skötte om mig medan jag låg däckad i sängen resten av dagen.
Trots att jag ännu inte mår så bra och tycker det är jobbigt att stå upp mer än ett kort tag, så var jag tvungen att åka till Akkis idag för röntgen och sjukgymnast-möte. Fast för att kunna komma dit tog vi först en taxi till bilfirman (mådde för dåligt för att åka kommunalt) och därifrån körde jag till sjukhuset. Röntgen gick bra och sjukgymnasten gick igenom ett träningsprogram med mig. Att röra de fyra fingrarna blir lätt - det stramar bara. Men att röra tummen gör ont. För att inte tala om hur det smärtar av att vrida på armen, som jag måste göra, trots att det gör vansinnigt ont.
Den närmsta tiden blir det svårt att boka in något, för jag ska till distriktssköterskan två gånger, till sjukgymnasten, lyckas ta bort katetern i armen själv osv. Semesterplanerna får jag skjuta på framtiden!
Just nu är det lite bökigt också, för Ben är i Stockholm med sina barn (och de kan inte åka hit pga hundallergi), Andreas är med Johanna i Linköping och Johan (och Embla) är hos Jörgen. Så jag är ensam hemma med Amber, men Johan kommer att hjälpa mig med promenaderna och sedan kan kanske dagisfröken hjälpa till något i helgen. Vi får se hur jag mår. Det har ju ännu bara gått en dag sedan operationen!
Svängde förbi ICA idag och shoppade en del mikromat och annat som är lätt att göra. Tyvärr har inte mina skräckfilmer kommit än, annars hade jag kunnat fördriva lite tid med dem.
Givetvis så skulle volvon in på reparation samma dag som jag själv skulle repareras. Så det blev till att åka tidigt och lämna av bilen på Upplands motor och sedan gå med min gipsade arm till sjukhuset. Kom fram dit 6.50. Operationen började redan strax efter 8, så det blev ingen lång väntan. Hade ju redan gjort alla förberedelser hemma, som att duscha och tvätta hela kroppen med bakteriedödande. Tack och lov var Ben här, för det är rätt omöjligt att tvätta högerarmen när den vänstra är bruten och oduglig...
Efter 75 minuter hade läkaren snickrat färdigt. Benet var brutet på flera ställen, så han fick sätta alla bitarna på plats. Dessutom har jag en udda anatomi (har redan en tandsköterska påpekat, då jag är svår att bedöva i munnen), så jag är inte förvånad. Tydligen är strålbenet längre än det ska vara, så idag när jag skulle röntgas, så röntgade de den friska handen också bara för att se ifall det är så jag är skapt...
Det första jag kände när jag vaknade till var att jag var kissnödig. Såklart. Allt bara för att krångla. Hur lätt är det att ligga på ett bäcken?! Nåja, nöden har ingen lag heter det ju. Dessutom hade jag väldigt ont, men eftersom jag kräks av morfin och andra vanliga, starka värkmediciner, så var det inte lätt för dem att veta vad de skulle ge mig. Till slut fick jag något som gjorde mig helt "full" - jag kunde inte fokusera blicken, som bara snurrade runt, men värken försvann ju i varje fall. Annars har jag fått nöja mig med alvedon, ipren och en kateter, som pumpar in lokalbedövning i ett par dygn.
När jag skulle hem på eftermiddagen kunde jag matcha in det så att jag kunde få skjuts av Jörgen. Men jag var tvungen att rullas ut i rullstol, för jag kunde knappt stå på mina skakiga ben och så var jag alldeles yr och lätt illamående. Hemma tog Ben emot mig och skötte om mig medan jag låg däckad i sängen resten av dagen.
Trots att jag ännu inte mår så bra och tycker det är jobbigt att stå upp mer än ett kort tag, så var jag tvungen att åka till Akkis idag för röntgen och sjukgymnast-möte. Fast för att kunna komma dit tog vi först en taxi till bilfirman (mådde för dåligt för att åka kommunalt) och därifrån körde jag till sjukhuset. Röntgen gick bra och sjukgymnasten gick igenom ett träningsprogram med mig. Att röra de fyra fingrarna blir lätt - det stramar bara. Men att röra tummen gör ont. För att inte tala om hur det smärtar av att vrida på armen, som jag måste göra, trots att det gör vansinnigt ont.
Den närmsta tiden blir det svårt att boka in något, för jag ska till distriktssköterskan två gånger, till sjukgymnasten, lyckas ta bort katetern i armen själv osv. Semesterplanerna får jag skjuta på framtiden!
Just nu är det lite bökigt också, för Ben är i Stockholm med sina barn (och de kan inte åka hit pga hundallergi), Andreas är med Johanna i Linköping och Johan (och Embla) är hos Jörgen. Så jag är ensam hemma med Amber, men Johan kommer att hjälpa mig med promenaderna och sedan kan kanske dagisfröken hjälpa till något i helgen. Vi får se hur jag mår. Det har ju ännu bara gått en dag sedan operationen!
Svängde förbi ICA idag och shoppade en del mikromat och annat som är lätt att göra. Tyvärr har inte mina skräckfilmer kommit än, annars hade jag kunnat fördriva lite tid med dem.
Kommentarer
Trackback
