Ett stort steg i förhållandet
I måndags var jag iväg till distrikssköterskan för att byta bandage. Allt såg jättefint ut (fast rätt läskigt...), men det nya bandaget blev för hårt, så jag fick snart vansinnigt ont. Så fort jag kommit hem, så lättade jag lite på det, men smärtan bestod tyvärr ändå.
Typiskt nog så behövde jag verkligen sömnen kommande natt, för natten före hade jag inte somnat förrän efter 6.00. Helt sjukt, jag som brukar kunna somna på stört, mitt i solljus och allt. Nu gick jag i stället upp klockan 2.00 för att arbeta om ett måldokument till 1800-talsklassiker, som mina 8:or ska arbeta med nästa läsår. Efter det blev det till att betala räkningarna. Inte tusan blev man trött efter den traumatiska upplevelsen och 3.23 kunde jag konstatera att den första kvittrande fågeln lät göra sin stämma hörd. Kråkfåglarna däremot är riktiga sjusovare och började inte kraxa förrän nästan ett par timmar senare. Vid det magiska klockslaget 3.33 kom tidningen (tidigare än jag trott!) och jag upptäckte att jag uppenbarligen alltid sussar sött trots att tidningsbudet har rätt hög volym på stereon.
Efter bara en timmes sömn var jag tvungen att gå upp för att göra Amber redo inför dagis. Efter det lyckades jag sova ytterligare en timme bara.
Så trots måndagens smärta, så tog sömnbristen lite ut sin rätt och jag fick i varje fall några timmars sömn. Tisdagen började med att jag körde vovvarna till dagis, tack vare att fröken lovat att skjutsa hem dem på eftermiddagen. Tack, Annika! Det behövde Amber, som var så understimulerad efter helgens korta promenader och mattes oförmåga att leka. Därefter åkte jag till Ben. Bekymrad som jag var över att sova i hans trånga bäddsoffa med min brutna arm, så for vi sta till IKEA och köpte en 120-säng. Till vår fasa, så ville den inte få plats i bilen... Det var dock inte mycket som fattades, så vi tog av emballaget och tryckte på för kung och fosterland (nåja, Ben fick sköta tryckandet, då jag som handikappad var rätt oduglig på den fronten). Till slut fick vi betalt för mödan och sängen kom hem. Där hoppade Ben på en sommararbetande vaktmästare, som inte vågade göra annat än bära upp sängen till lägenheten... Så nu har jag fått sova riktigt mjukt och skönt hos Ben. Äntligen! *fniss*
Idag vaknade Kärleken och var alldeles förkyld; täppt och tung i huvudet. Jag gjorde vad jag kunde för att underhålla stackaren (vi vet ju alla hur sjuka förkylda män är!), men efter middagen var jag tvungen att återvända till Storvreta. Nu får han klara sig själv (med döttrarna) typ ett dygn, innan han kan komma till mig. Längtar redan! <3
Ja, idag tog vi ett stort steg i vårt förhållande. Vi gick båda in på e-kontakt och raderade våra profiler. Med andra ord känner vi oss trygga med varann och vill inte ha en massa flirtar från höger och vänster. Vi har bara ögon för varandra... (hur många har nu kräkts över denna klyscha?)
Typiskt nog så behövde jag verkligen sömnen kommande natt, för natten före hade jag inte somnat förrän efter 6.00. Helt sjukt, jag som brukar kunna somna på stört, mitt i solljus och allt. Nu gick jag i stället upp klockan 2.00 för att arbeta om ett måldokument till 1800-talsklassiker, som mina 8:or ska arbeta med nästa läsår. Efter det blev det till att betala räkningarna. Inte tusan blev man trött efter den traumatiska upplevelsen och 3.23 kunde jag konstatera att den första kvittrande fågeln lät göra sin stämma hörd. Kråkfåglarna däremot är riktiga sjusovare och började inte kraxa förrän nästan ett par timmar senare. Vid det magiska klockslaget 3.33 kom tidningen (tidigare än jag trott!) och jag upptäckte att jag uppenbarligen alltid sussar sött trots att tidningsbudet har rätt hög volym på stereon.
Efter bara en timmes sömn var jag tvungen att gå upp för att göra Amber redo inför dagis. Efter det lyckades jag sova ytterligare en timme bara.
Så trots måndagens smärta, så tog sömnbristen lite ut sin rätt och jag fick i varje fall några timmars sömn. Tisdagen började med att jag körde vovvarna till dagis, tack vare att fröken lovat att skjutsa hem dem på eftermiddagen. Tack, Annika! Det behövde Amber, som var så understimulerad efter helgens korta promenader och mattes oförmåga att leka. Därefter åkte jag till Ben. Bekymrad som jag var över att sova i hans trånga bäddsoffa med min brutna arm, så for vi sta till IKEA och köpte en 120-säng. Till vår fasa, så ville den inte få plats i bilen... Det var dock inte mycket som fattades, så vi tog av emballaget och tryckte på för kung och fosterland (nåja, Ben fick sköta tryckandet, då jag som handikappad var rätt oduglig på den fronten). Till slut fick vi betalt för mödan och sängen kom hem. Där hoppade Ben på en sommararbetande vaktmästare, som inte vågade göra annat än bära upp sängen till lägenheten... Så nu har jag fått sova riktigt mjukt och skönt hos Ben. Äntligen! *fniss*
Idag vaknade Kärleken och var alldeles förkyld; täppt och tung i huvudet. Jag gjorde vad jag kunde för att underhålla stackaren (vi vet ju alla hur sjuka förkylda män är!), men efter middagen var jag tvungen att återvända till Storvreta. Nu får han klara sig själv (med döttrarna) typ ett dygn, innan han kan komma till mig. Längtar redan! <3
Ja, idag tog vi ett stort steg i vårt förhållande. Vi gick båda in på e-kontakt och raderade våra profiler. Med andra ord känner vi oss trygga med varann och vill inte ha en massa flirtar från höger och vänster. Vi har bara ögon för varandra... (hur många har nu kräkts över denna klyscha?)
Kommentarer
Postat av: Kerstin Umegård
Yuck, vad det ser äckligt ut! Tur att du får ha bandage på...
Trackback
