Ett missfoster
Jag vet inte ifall jag ska klassas som ett medicinskt underverk eller ett missfoster. När jag bytte medicin, så trodde läkaren inte att jag skulle få några biverkningar alls. Men givetvis kom de som ett brev på posten och jag har mått pyton idag med. Pratade med läkaren idag, så nu ska jag slippa dessa tabletter i varje fall. Det är så typiskt mig att få alla möjliga - och omöjliga - biverkningar. Jag kan inte ens använda vanlig nässpray, för då börjar jag blöda näsblod. Nä, småbarnsdosen är det enda min kran klarar av! Och när jag opererade min handled för ett par år sedan, så var det en dag-operation. Med andra ord skulle jag få åka hem på eftermiddagen. Mmm, visst... Jag började kalva som den värsta tonåringen på sin första brakfylla och fullkomligt grön i ansiktet (ja, bokstavligen!!) fick jag läggas in på en avdelning i stället. Man kanske skulle ställa sin unika lekamen till förfogande som labbråtta?
På grund av dagens skitmående, så fick jag ställa in tre saker: Ambers vattentrask på djursjukhuset, lunch med tjejgänget (som jag längtat så efter!) och anstaltsbesök på kvällskvisten (såg jag också fram emot!). Jag ringde till Åby och sade att jag var sjuk, och kvinnan i Centralvakten antecknade och sade att jag skulle krya på mig. Ett par timmar senare ringde Gunilla dit och då hade de inte hört att Röda Korset inte skulle komma. Har de ingen kommunikation på bygget?? Nåja, Gunilla ställde upp och åkte dit med Ann-Britt, så mitt samvete kunde få lite ro i varje fall. 
Mitt blåmärke har ändrat färg nu också, som sig bör. Det här är en av de finare färgerna under ett blåmärkes livstid, tycker jag... Jag kommer ihåg när Embla var runt året och jag lämnade henne på dagis. Hon hoppade upp med framtassarna mot mig och råkade få en av sina tänder i huden precis vid ena ögat på mig. Oj, så det blödde! Det blev ett tjusigt blåmärke då också, men så där runt ögat ser det mer ut som en blåtira. Inte så tjusigt och inte kul att vara make till en blåtirad kvinna, då vissa tror sig veta varifrån den kommer. Dessutom var det obekvämt att ha ett plåster precis under ögonfransarna. Det var klurigt att blinka...
