Poesi i sängen
Fjättrad vid min säng förbannade jag min ödeslott. Ja, så poetiskt och dramatiskt tänkte jag igår, när jag låg däckad i sängen med årets kraftigaste migränanfall. Visst hade jag väl mig själv att skylla, eftersom jag på fredagskvällen tänkte att det skulle vara gott med en gin och tonic (den första alkoholen i år?). Och visst var det gott och trevligt, men var det värt det?
Så gott som hela lördagen tillbringade jag i säng. Andreas var snäll och kom över och gick ut med Amber, men annars låg jag bara och väntade in timmarna tills jag kunde ta fyra nya värktabletter. Tur att jag varit förbi apoteket på fredagen och shoppat lös på 6 rör treo…
Eftersom jag sovit det mesta av dagen, så blev det att jag satt uppe rätt sent i natt. Spelade lite på datorn, åt lite flingor (hade i princip inte ätit något alls under hela dagen). Och till min förvåning hördes ett så välbekant, men ändå främmande ljud – smattret av regn! När regnade det sist? Måste ha varit åtskilliga månader sedan. Nu vräkte det ner och smattrade så där härligt i taket. Betyder det att våren är på gång? Den har ju tvekat så länge nu. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?”, som Karin Boye uttryckte det (nu när jag ändå är inne på den poetiska banan idag…).
Framåt tvåsnåret kröp jag ändå ner, tveksam till att jag skulle kunna falla in i drömmarnas värld. Och visst tog det lite extra tid, men somnade gjorde jag till slut i varje fall. Ända tills en myrjäkel travade runt på min hand mitt i natta! För andra gången på två veckor har de små kräken lyckats komma upp till min säng. Nog för att jag känt mig ensam i sängen lite väl länge nu, men så desperat är jag inte att jag vill dela den med insekter! Dessutom – vad händer ifall en myra kryper vid mungipan när jag sover? Kommer jag att äta upp den i sömnen? Nä fy, det vill jag inte veta!
Söndagen började inte alls bra. Migränen är kvar! När jag har ett sådant kraftigt anfall och trycker mig full med så mycket tabletter, så brukar det aldrig vara lika illa dagen efter. Men nej då, jag ska visst straffas extra mycket för fredagsgroggen. Nåväl, ytterligare tabletter senare och två timmar efter uppstigning var jag tillräckligt OK för att kunna gå ut med Amber. Tog vad jag tyckte var en långpromenad, men det var vist bara 45 minuter. Men i varje fall, bra gjort av en sjukling!
Och det är roligt att gå ut med Amber i skogen, som idag. Dels slutar jag tycka synd om mig själv och kan för en stund glömma bort all värk och alla bekymmer. Dels är det så skrattretande att se henne i full aktion. Att gå på stigen är inte hennes stil. Hon skuttar hellre i dikena eller ute i skogen. Det första hon gjorde när jag släppte henne lös när vi var framme vid skogen var att rusa ner i ett dike. Och vilken surprise! Precis som ett Kinderägg – det var en överraskning inuti. För under snötäcket hade det bildats ett par decimeter högt vattenstånd och plötsligt stod hon där och såg snopen ut med vatten långt upp på benen. Det var bara att skutta så gott det gick tillbaka upp på vägen.
Resten av promenaden var mer eller mindre likadan. Hela tiden ville hon kliva upp på snövallarna längs vägen för att speja långt in i skogen, men varje gång sjönk hon ner i den halvsmälta drivan. Och titt som tätt gjorde hon en rusning ut i snön i skogen och fick skutta precis som en känguru för att kunna ta sig framåt. Bra träning, det märktes, för efter ett tag blev skutten mindre och mindre…
