Vardagsdilemma
Tänk så många dilemman vi konfronteras med varenda dag. Visst, bara småsaker, men det är ändå sådant som tar upp vår tid och energi. Idag funderade jag till exempel en hel del över ifall jag skulle köra om plogbilen, som låg i 50 på 90-väg och då få en osäker körning eftersom snön vräkte ner, eller om jag skulle ligga kvar i långsam hastighet, men då få en bekväm körning. Det slutade i detta fall med att plogbilen tog beslutet åt mig, för han stannde till, så vi bilister skulle köra om. Varje dag är full av dilemman. Vilken middag? Ska jag ringa en kompis jag inte hört av mig till på ett tag? Ska jag städa eller spela på datorn? Vilket I-landsproblem!
Mitt i värsta busvädret åkte jag upp till Österbybruk för att inspektera/skriva kontrakt med ett blivande jourhem. Allt var verkligen vitt ute - kraftig nederbörd och det blåste ordentligt så snön yrde. Jag försökte ligga i de futtiga hjulspår som fanns, men de hamnade ofta över mittremsan, som var räfflad. Som att åka på en tvättbräda, alltså!
På kvällspromenaden skulle Amber busa som vanligt, vilket fick till följd att hon hoppade in i mitt knä. Satan i gatan, vad ont! Nu får jag säkert värsta feta blåmärket. Tänk att hundarna inte får blåmärken. Eller får de det, bara att pälsen skymmer? Nja, mina hundar är ju korthåriga, så det borde synas på vissa ställen ändå. Alltså så verkar det som att de inte får blåmärken. Varför inte? Viktiga funderingar att ta upp min dyra tid med...
Nu har jag två maraton-veckor framför mig, för nu börjar utvecklingssamtalen. 16 stycken ska genomföras, vilket gör att jag åker till skolan på min lediga dag för att hinna med. Nuförtiden får alla elever på vår skola med sig rejäla omdömen hem innan samtalen, så de är väl förberedda. Då slipper jag som lärare sitta och läsa hur det går i de olika ämnena. Det är inte det samtalet ska fokusera på. Det gör att det är lättare att hålla tiden också (30 minuter). Förr kunde man dra över ordentligt, vilket orsakade krockar, som var besvärliga.
Johan har kommit hit med en värsting-förkylning, så nu fasar jag för att han ska smitta ner mig också. Jag har haft den ena förkylningen efter den andra hela tiden och har nog inte mycket till motståndskraft. Förr blev jag typ aldrig sjuk, men nu lyckas jag snappa upp varenda liten virusbacill som helst.
Mitt i värsta busvädret åkte jag upp till Österbybruk för att inspektera/skriva kontrakt med ett blivande jourhem. Allt var verkligen vitt ute - kraftig nederbörd och det blåste ordentligt så snön yrde. Jag försökte ligga i de futtiga hjulspår som fanns, men de hamnade ofta över mittremsan, som var räfflad. Som att åka på en tvättbräda, alltså!
På kvällspromenaden skulle Amber busa som vanligt, vilket fick till följd att hon hoppade in i mitt knä. Satan i gatan, vad ont! Nu får jag säkert värsta feta blåmärket. Tänk att hundarna inte får blåmärken. Eller får de det, bara att pälsen skymmer? Nja, mina hundar är ju korthåriga, så det borde synas på vissa ställen ändå. Alltså så verkar det som att de inte får blåmärken. Varför inte? Viktiga funderingar att ta upp min dyra tid med...
Nu har jag två maraton-veckor framför mig, för nu börjar utvecklingssamtalen. 16 stycken ska genomföras, vilket gör att jag åker till skolan på min lediga dag för att hinna med. Nuförtiden får alla elever på vår skola med sig rejäla omdömen hem innan samtalen, så de är väl förberedda. Då slipper jag som lärare sitta och läsa hur det går i de olika ämnena. Det är inte det samtalet ska fokusera på. Det gör att det är lättare att hålla tiden också (30 minuter). Förr kunde man dra över ordentligt, vilket orsakade krockar, som var besvärliga.
Johan har kommit hit med en värsting-förkylning, så nu fasar jag för att han ska smitta ner mig också. Jag har haft den ena förkylningen efter den andra hela tiden och har nog inte mycket till motståndskraft. Förr blev jag typ aldrig sjuk, men nu lyckas jag snappa upp varenda liten virusbacill som helst.
Kommentarer
Trackback
