Bomb i huvudet och afasi
Det kom inte som en överraskning. När väckarklockan ringde, var det bara att inse att migränen ännu inte släppt sina vassa klor om mitt stackars huvud, så det blev till att ringa skolan och sjukanmäla mig. Förhoppningsvis överlevde klasserna min frånvaro. Eller snarare: förhoppningsvis överlevde mina kollegor när mina klasser var utan lärare och säkert levde lite rövare...
Har sovit gott och länge, berusad av både treo, alvedon och åksjuketablett. Lyckligtvis hade exmaken sett min vädjan på FB och kom och plockade upp Embla till dagis vid 7-snåret också. Fast egentligen önskar jag att jag kunde dela med mig av min sovtimmar till Ben, som har motsatt problem. Jag skulle nog kunna somna stående mitt på blanka dagen!
Idag så såg jag världens vackraste regnbåge. Aldrig förr har jag sett en starkare lysande (eller var det mina känsliga migränögon som spelade mig ett spratt?), och dessutom såg jag två stycken (början och slutet, medan mitten försvann i himlen någonstans. Givetvis så skulle jag vid detta unika tillfälle ha glömt mobilen hemma. Hade det inte varit för migränen och det "snart-exploderar-jag"-däcket, så hade jag åkt tillbaka efter att jag hämtat Embla.
Tänker ringa och boka tid hos farbror Doktorn också. Har snabbt kommit upp i ett frikort pga den brutna handleden och nu måste jag kolla upp min hälsa. Vid ett par-tre tillfällen har jag i klassrummet drabbats av ett par sekunders paralysering, då jag inte kunnat tala, trots att jag försökt. Eleverna har garanterat bara uppfattat det som att jag haft en tankepaus, för att fundera på vad jag ska säga, men faktum är att jag inte klarat av att tala, trots att hjärnan vetat exakt vad jag velat säga. Antagligen är det "bara" ett stressymptom, men det är banne mig inte kul! Man borde lyssna bättre på de kroppsliga signalerna.
I morgon ska mina åttor debattera. De har fått lite olika ämnen och är indelade i för- och emot-grupper. Niorna har redan gjort det och det är oftast himla roligt att lyssna på dem. De är så duktiga på att hålla sin ståndpunkt, även om de egentligen inte håller med om det på riktigt. Just nu har jag två lärarkandidater också, som ska ta över en del av lektionerna i tre veckor. Jag kommer visserligen vara med i planeringen och under lektionerna, men jag kommer att hålla mig i skymundan i stället för att stå i katedern. Det jag har sett hittills av dem har gett ett mycket bra intryck, så det kommer nog att gå alldeles prima!
Har sovit gott och länge, berusad av både treo, alvedon och åksjuketablett. Lyckligtvis hade exmaken sett min vädjan på FB och kom och plockade upp Embla till dagis vid 7-snåret också. Fast egentligen önskar jag att jag kunde dela med mig av min sovtimmar till Ben, som har motsatt problem. Jag skulle nog kunna somna stående mitt på blanka dagen!
Idag så såg jag världens vackraste regnbåge. Aldrig förr har jag sett en starkare lysande (eller var det mina känsliga migränögon som spelade mig ett spratt?), och dessutom såg jag två stycken (början och slutet, medan mitten försvann i himlen någonstans. Givetvis så skulle jag vid detta unika tillfälle ha glömt mobilen hemma. Hade det inte varit för migränen och det "snart-exploderar-jag"-däcket, så hade jag åkt tillbaka efter att jag hämtat Embla.
Tänker ringa och boka tid hos farbror Doktorn också. Har snabbt kommit upp i ett frikort pga den brutna handleden och nu måste jag kolla upp min hälsa. Vid ett par-tre tillfällen har jag i klassrummet drabbats av ett par sekunders paralysering, då jag inte kunnat tala, trots att jag försökt. Eleverna har garanterat bara uppfattat det som att jag haft en tankepaus, för att fundera på vad jag ska säga, men faktum är att jag inte klarat av att tala, trots att hjärnan vetat exakt vad jag velat säga. Antagligen är det "bara" ett stressymptom, men det är banne mig inte kul! Man borde lyssna bättre på de kroppsliga signalerna.
I morgon ska mina åttor debattera. De har fått lite olika ämnen och är indelade i för- och emot-grupper. Niorna har redan gjort det och det är oftast himla roligt att lyssna på dem. De är så duktiga på att hålla sin ståndpunkt, även om de egentligen inte håller med om det på riktigt. Just nu har jag två lärarkandidater också, som ska ta över en del av lektionerna i tre veckor. Jag kommer visserligen vara med i planeringen och under lektionerna, men jag kommer att hålla mig i skymundan i stället för att stå i katedern. Det jag har sett hittills av dem har gett ett mycket bra intryck, så det kommer nog att gå alldeles prima!
Kommentarer
Trackback
