emblasmatte

Äntligen fick jag och Kevin tummen ur och åkte till stallet för att titta på och hälsa på alla i gamla ridgruppen. Tänk att skitlukten kunde kännas så otroligt lockande och väldoftande! Insåg att gruppen under de tre terminer jag varit borta lärt sig hoppa klart högre hinder - något jag skulle ha tyckt varit otäckt. Ridläraren försökte få ryttarna att ändra på armbågar, skänklingar, sits osv när hästarna helt enkelt stannade vid ett hinder. Men jag som satt på läktaren såg lätt vad det var som var fel egentligen. Skit i ryttaren - det var ju när hästen kom fel till ett hinder, som den stannade! Det skulle vara tre eller fyra galoppsprång mellan hindren, men sprang hästen så det blev tre och ett halvt, så kunde den välja att 1) "trippa" på slutet, 2) ta ett jättesprång eller 3) stanna. Hästarna gjorde alla varianter. Så nu är jag övertygad om att det egentligen inte spelar så stor roll vad jag gör på hästryggen - det är bara takten som räknas! Eller som Ullis häst, som stannade för att det var för högt. Han hoppade bara efter en sänkning. Och då spelar det ingen roll att Ullis är duktig och pådrivande. Vill han inte, så kommer han inte att hoppa, helt enkelt.



Nere i stallet blev det ett kärt återseende. De flesta hästarna var kvar, även om en del bytts ut. Det var också intressant att se hur djuren reagerade på Kevin. Ponnisarna i spiltorna vände sig intresserat om. Hästarna i boxarna var mer intresserade av maten de precis fått. Utom Sammy. Han var sjukt nyfiken på Kevin! Lite skraj var han, men öronen var helt framåt, ögonen var uppspärrade och han nosade och nosade och nosade. Så himla gulligt, älskade Sammy-plutten!