emblasmatte

Igår kväll läste jag ett mail, som fick tårarna att spruta. Amber, älskade "lilla" Amber, hade fått somna in efter att ha bitit ett syskonbarn till nya ägaren. Åh, så ledsen jag blev! Alla tusen frågor som dök upp i huvudet - hur allvarligt var bettet menat (som markering bara för att hon kände sig hotad?), hur kunde det hända (hon som alltid var så snäll och undergiven), skulle jag ha tagit hem henne igen ifall hon fortfarande levde? Barnen blev också mycket ledsna och upprörda. Det är svårt för dem att förstå att man ibland måste avliva hundar. Men jag kan inte fråga ägarinnan alla mina frågor för inget i världen kan få Amber tillbaka. Hon blev bara drygt två år.

Även om jag var tvungen att sälja henne, givetvis efter mycket velande och hopp om att hon skulle kunna förbättra sig, så betyder det ju inte att jag slutade älska henne. Det var smärtsamt att besöka henne bara efter ett par veckor (eller snarare: att åka därifrån), och därför hade det inte blivit fler besök. Men i sommar ville jag åka ner och hälsa på, med barnen. Nu går det ju inte... Jag har tänkt mycket på henne varje dag sedan hon såldes, tittat på bilder och så. Tänk att jag aldrig får se henne mer!



Djur är familjemedlemmar, så är det bara. Extratråkigt med denna sorg precis inann jag ska föda. Ibland känns livet så orättvist och ruttet och all skit kommer samtidigt. Inte bara att Amber avlivats, pappa vägrar stanna på sjukhuset trots att han behöver behandling (han har bla fått blodtransfusion), oron över hur det blir nu när bebisen kommer, som jag säkert skrivit om tidigare, är också knäckande.

Den förbannade klådan fortsätter också. I fredags ringde jag eftersom tabletterna inte fungerade. Trots att de sagt att de skulle sätta igång mig ifall de inte hjälpte, så satte de i stället igång en behandling (ett läkemedel som ska minska gallsyrorna). Jag tror det var för de hade fullt upp just då, bland annat var bedömarenheten, dit jag skulle åkt egentligen, var helt fullbokad. Det är dessutom tveksamt ifall behandlingen fungerar. Första natten sov jag (jag får bara ta tabletterna till natten), men det kanske var för att jag bara fått sova strötimmar under tre dygn, andra natten (denna natt som var), kunde jag inte somna förrän kl. 4. Vi får se hur det blir i natt...