emblasmatte

I tisdags ringde jag sjukhuset, eftersom jag varit vaken hela natten pga klådan och var less på att inte få någon sömn. Jag fick tid på bedömningsenheten och fick en hel kvart på mig att fixa i ordning mig och åka in...

Väl på plats konstaterades att måndagens levervärden var alldeles för höga. Därtill var bebisens hjärtljud lite väl höga hela tiden (omkring 160) och inte varierades så mycket som de önskade. Därför bestämdes att jag skulle sättas igång, antingen samma dag eller nästa morgon. Lyckigtvis var det lugnt på Förlossningen, så jag fick gå ner dit med en gång.

Ringde Ben, som befann sig i Kallhäll utanför Sthlm, och nu fick kasta sig på tåget. Barnmorskan berättade att de ville ta hål på fosterhinnan, för att starta förlossningen, men ville gärna vänta tills Ben hann komma dit. Fast eftersom hjärtljuden fortfarande inte var nöjsamma, så kunde hon till slut inte vänta. 17.15 stack hon hål. Läkaren kom och ville ta ett blodprov från barnets hjässa, så de hissade upp mig, men konstaterade att barnet var allt annat än fixerat. Två barnmorskor fick trycka på magen för att bebisen inte skulle glida upp varje gång han försökte peta på den inifrån mig. Tyvärr kunde de ändå inte ta provet, dels för att han inte var fixerad, dels för att det rann så mycket fostervatten hela tiden.

Strax därefter kom Ben med min mamma, som skjutsat honom. Som tack för det fick hon stanna hela förlossningen... =) Tack mamma för peppande ord och handhållning!

Barnmorskan gav mid dropp, som skulle starta värkarna, så bebsien skulle kunna fixeras. Efter bara en liten stund startade värkarna och det med besked direkt. Det blev så mycket, så de kom inrusande och tvingade mig i sängläge och det blev tal om akut kejsarsnitt - kanske så snabbt att jag till och med behövdes sövas, eftersom hjärtljuden nu var uppe i närmare 180.

Lyckligtvis vände det när jag väl fick ligga, så de kunde rulla ut operationssängen igen. Värkarna fortsatte i rasande tempo - mindre än två minuter mellan varje - och intensiteten ökade. Jag fick lustgas. På bedömningsenheten var jag öppen 4 cm, ungefär när de startade allt var jag öppen 6 cm, efter ett tag 7 cm. Sedan behövde jag plötsligt börja krysta, för simsalabim var jag fullt öppen och redo att föda! Lyckligtvis kunde jag stå ut med smärtan hela värkförloppet, trots att jag öppnade mig så fort, men när krystvärkarna började, så blev det olidligt. I efterhand visade det sig att jag kanske bara hade fem krystvärkar och därmed plågsamt ont bara i 10 minuter, men ändå, det kändes som en evighet...

Efter kanske tredje värken började bebisen komma ut. Efter fyra värkar hade huvudet kommit ut, men då plötsligt tog värken slut. Så det fick vänta till ännu en värk innan han föddes fram, vår älskade lilla son. Som en följd av att ha blivit halvt strypt av min vagina (hm...) så blev han rätt blå i ansiktet, som sitter kvar i några dagar.

Trots att han nu kommit fram, så valde han att inte skrika. Andningen var lite påverkad, så de tog ut honom och gav honom extra syrgas, medan jag låg kvar och pressade ut moderkakan... Efter ett par timmar på fölossningen hade han fortfarande inte skrikit (!), men alla värden var bra. Dock verkade han tycka det var lite jobbigt med andningen fortfarande, så de bestämde att han skulle få ligga på neonatalavdelningen över natten. På morgonkvisten trodde vi att vi skulle få komma hem, men BB tyckte de ville ha honom under uppsikt ett dygn till, så det blev till att stanna där ännu en natt. Under tiden blev andningen bättre (förut grymtade han oftast hela tiden när han andades) och han äter jättebra. Alla värden har alltid varit bra. Fast det tog över ett dygn innan vi hörde hans första skrik! Han verkade bara så nöjd med allt, så han hade liksom ingen anledning att gnälla...

Att det blev så här kan bero på flera orsaker, men det är inget direkt konstigt. Förlossningen fick i raketfart (tre timmar efter att de tog hål på hinnorna och jag alltså ännu inte hade värkar, så var han född), miina levervärden var höga, det är inte alltid lätt att börja anpassa sig till ett liv i luften osv.

Men i dag fick vi det efterlängtade beskedet att vi fick åka hem efter ronden. Trots att jag bara fått sova 7 timmar på tre dygn, så är jag överlycklig att nu kunna snusa på vår fina lillkille! Klådan är ännu kvar lite, men det är på bättringsvägen.