Våra "problem"
Under natten har jag varit Kevins snuttefilt. Kan inte påstå att han direkt ätit, utan han fått haft ett konstant, litet flöde mat i timmar. Med Johan var det samma problem när han var nyfödd. Han var för trött för att orka äta ordentligt, vilket gjorde att han inte gick upp i vikt som han skulle. Vi lades in på sjukhuset efter 10 dagar, och jag var bestört över att kanske inte kunna amma mitt barn. Skulle han få konstgjord ersättning? Varför fungerade jag inte som jag skulle? Men att hamna på neonatalen var en riktig väckarklocka. Plötsligt såg jag pyttesmå, för tidigt födda och äldre, gravt handikappade barn, som inte kunde äta, dricka, se, höra, gå... Hur tusan kunde jag gräma mig över att behöva ge nappflaska, när det fanns föräldrar som hade barn med VERKLIGA problem!?
Att få perspektiv på saker och ting är jätteviktigt. Just nu är det svår svält på Afrikas horn och med hjälp av bilder kan vi få en inblick i hur hemskt det faktiskt är. Annars är det svårt att ta till sig. Jag skulle aldrig kunna sätta mig in i hur det skulle vara att ha ett svältande skelett till barn. Att som mamma få acceptera att en del av barnaskaran jag sätter till världen kommer att dö inom en snar framtid. Många är bilderna som fastnat på min näthinna, och jag hoppas fler känner som jag.
Tyvärr brukar det stanna vid medlidande i tanken. Det är sällan vi gör mer än så. Jag har haft fadderbarn, både i Afrika och Sydamerika, och har förstått hur viktigt det är för mina egna barns empati. Att läsa upp det personliga brevet, med barnens egna ord, att få höra om den otroliga glädjen ett paket ballonger eller ett par sandaler gör, tycker jag är ett väldigt bra sätt för familjemedlemmarna att få upp ögonen. Samtidigt som man faktiskt gör skillnad. Genom mina fadderbarn har jag inte bara hjälpt tre barn, utan hela deras familjer. Jag kan inte rädda alla, men jag kan rädda några, med pengar som inte räcker till mycket alls här i Sverige. För två-tre paket cigaretter i månaden räddar man en hel familj någonstans i världen!
Att få perspektiv på saker och ting är jätteviktigt. Just nu är det svår svält på Afrikas horn och med hjälp av bilder kan vi få en inblick i hur hemskt det faktiskt är. Annars är det svårt att ta till sig. Jag skulle aldrig kunna sätta mig in i hur det skulle vara att ha ett svältande skelett till barn. Att som mamma få acceptera att en del av barnaskaran jag sätter till världen kommer att dö inom en snar framtid. Många är bilderna som fastnat på min näthinna, och jag hoppas fler känner som jag.
Tyvärr brukar det stanna vid medlidande i tanken. Det är sällan vi gör mer än så. Jag har haft fadderbarn, både i Afrika och Sydamerika, och har förstått hur viktigt det är för mina egna barns empati. Att läsa upp det personliga brevet, med barnens egna ord, att få höra om den otroliga glädjen ett paket ballonger eller ett par sandaler gör, tycker jag är ett väldigt bra sätt för familjemedlemmarna att få upp ögonen. Samtidigt som man faktiskt gör skillnad. Genom mina fadderbarn har jag inte bara hjälpt tre barn, utan hela deras familjer. Jag kan inte rädda alla, men jag kan rädda några, med pengar som inte räcker till mycket alls här i Sverige. För två-tre paket cigaretter i månaden räddar man en hel familj någonstans i världen!
Kommentarer
Trackback
