Superwoman
Frost!!! Snart lär säsongens första snö dimpa ner (och alla blir överraskade, inte minst buss- och tågbolagen), och jag har insett att jag inte har vinterdäcken på. Och inte är ungarna hos mig denna vecka, så då betyder det ju att jag måste byta dem själv... Är väl inget problem i och för sig, men vad gör jag om Kevin vaknar medan jag står med oljiga händer?
Ett alternativ till att slippa byta däcken själv. Tyvärr har det blivit för kallt så jag får väl göra det själv då.
Har varit lite nyttig för övrigt också. I söndags hälsade vi på pappa, eftersom han fyllde år. Himla kul att ses igen, för det var minst ett år sedan sist! Jag var förberedd på det värsta, eftersom jag visste att han gått ner till 48 kg pga sjukdomar såsom lunginflammation och blodförgiftning, och visste att han tvingats gå med rollator inomhus. Men han hade piggat på sig ordentligt och gick obehindrat. Fast ett benrangel var han ju oundvikligen. Nova tyckte det var roligt att äntligen få träffa sin bonusmorfar (hennes ordval). Jag och sönerna svängde även förbi mamma på vägen hem (Ben och flickorna tog tåget in till Sthlm), och hon bjöd på god middag, trots det korta varslet om vår ankomst. På vägen hem deklarerade barnen att mormor verkligen gör godare mat än mamma, och jag kan inte klandra dem för deras ärlighet. Mamma har alltid gillat att laga mat, och det har jag inte ärvt av henne.
Nåväl, hemma hos pappa, så hade han "förlorat" alla tv-kanalerna, förutom 1, 2 och 4. Men det fixade jag, serru! Pappa och Anita sken som solar och deras vardag blev genast mindre grå. Inspirerad av min magiska touch, så var jag bara tvungen att fingra på min lamineringsapparat hemma, som pajjade i juni. Jag skulle då plasta in avskedskort åt eleverna, när det sista kortet (tack och lov till min kollega, så alla elever hann få sina inplastade), fastnade i maskinhelvetet och vägrade komma ut. Fram med verktygen, trixande och pillande bland valsar och kablar, och sedan var allt kirrat. Superwoman is here to stay! Tyvärr avtog orken, annars hade jag gett mig i kast med färgskrivaren också. Det får bli en annan dag (läs: ett annat liv).
Ett alternativ till att slippa byta däcken själv. Tyvärr har det blivit för kallt så jag får väl göra det själv då.
Har varit lite nyttig för övrigt också. I söndags hälsade vi på pappa, eftersom han fyllde år. Himla kul att ses igen, för det var minst ett år sedan sist! Jag var förberedd på det värsta, eftersom jag visste att han gått ner till 48 kg pga sjukdomar såsom lunginflammation och blodförgiftning, och visste att han tvingats gå med rollator inomhus. Men han hade piggat på sig ordentligt och gick obehindrat. Fast ett benrangel var han ju oundvikligen. Nova tyckte det var roligt att äntligen få träffa sin bonusmorfar (hennes ordval). Jag och sönerna svängde även förbi mamma på vägen hem (Ben och flickorna tog tåget in till Sthlm), och hon bjöd på god middag, trots det korta varslet om vår ankomst. På vägen hem deklarerade barnen att mormor verkligen gör godare mat än mamma, och jag kan inte klandra dem för deras ärlighet. Mamma har alltid gillat att laga mat, och det har jag inte ärvt av henne.
Nåväl, hemma hos pappa, så hade han "förlorat" alla tv-kanalerna, förutom 1, 2 och 4. Men det fixade jag, serru! Pappa och Anita sken som solar och deras vardag blev genast mindre grå. Inspirerad av min magiska touch, så var jag bara tvungen att fingra på min lamineringsapparat hemma, som pajjade i juni. Jag skulle då plasta in avskedskort åt eleverna, när det sista kortet (tack och lov till min kollega, så alla elever hann få sina inplastade), fastnade i maskinhelvetet och vägrade komma ut. Fram med verktygen, trixande och pillande bland valsar och kablar, och sedan var allt kirrat. Superwoman is here to stay! Tyvärr avtog orken, annars hade jag gett mig i kast med färgskrivaren också. Det får bli en annan dag (läs: ett annat liv).
Kommentarer
Trackback
