Målarmästare
Två timmar var jag ute i skogen idag, två timmar av intensivt sökande i backen. Trots att jag brukar titta ömt på Kevin när han ammas, så gjorde böjningen av nacken för att se nedåt att jag till slut fick värk i nacken. Ett bevis på att jag inte ammar så länge (och därmed inte tränat upp musklerna)? Nåväl, fick en kasse full med trattisar. Hittade flera ställen där ingen uppenbarligen varit och där stora, feta svampar växte.
Fast här har som synes någon redan varit. Kakburk mitt i skogen...
Embla var med mig, men hon sket som vanligt i att leta svampar, hon roade sig med att möblera om lite i skogen i stället. Tack och lov inga stukade tassar denna gång, trots galopp i sporrsträck över stock och sten. Hon alltså, inte jag. Jag själv lunkade i sakta mak mellan tuvorna, lika långsamt som en mördarsnigel, för att inte missa några kantareller. Och varje gång jag hittade en klunga bamsingar sken jag upp som ett barn på julafton. Det krävs inte mycket för att göra en kvinna glad!
Nu när marknader hägrar, så tyckte jag det var bäst att få upp lite reklam på vagnen också, så det syns från långt håll vad vi säljer. Tillbringade timmar med att skriva ut bokstäver i perfekt storlek, klippa ut dem på papper och sedan tejpa upp dem på vagnen för att spreja. Givetvis kopplade jag som vanligt bara in hälften av hjärncellerna, så när jag stod därute i mörkret (fast jag hade tänkt på att det finns gatlyktor!), så insåg jag att det är fuktigt i luften på kvällen. Hela vagnen dröp av fukt och hur mycket jag än försökte torka bort det, så ville tejpfan inte klistra fast sig. Varken första eller andra rullen... Och givetvis blev hela pappret blött, som jag kämpat så mycket med, så att det skulle bli omöjligt att återanvända det, trots att jag behöver spreja alla vagnens sidor.
När allt så äntligen satt på plats, både snett och vint, knöligt och oproportionerligt, så började jag spreja vitt. Och shit vad jag flämtade! För att undvika att färgen skulle rinna, så var jag tvungen att se till att den torkade snabbare än blixten, så efter ett tags hyperventilerande bland friska färgångor var jag väldigt snurrig i huvudet. Perfekt att stå på en pall då, när man för bara ett år sedan bröt handen efter ett pall-fall. Då fullt normal i huvudet dessutom.
Efter att ha sprejat både vagnen och mig själv, och sniffat in åtskilliga liter, så var det dags att dra bort mallen och se ifall jag klarat mig från rinn. Och det hade jag - inte! Så klart. Det är ju mig vi pratar om... Men lite tursam var jag, så det gick ganska bra att skrapa bort en del innan det torkat ordentligt. På håll ser det rätt bra ut, faktiskt. På nära håll... Nåja, har kunderna kommit så nära, så ska väl doften av crêpesen locka dem kvar...
Fast här har som synes någon redan varit. Kakburk mitt i skogen...
Embla var med mig, men hon sket som vanligt i att leta svampar, hon roade sig med att möblera om lite i skogen i stället. Tack och lov inga stukade tassar denna gång, trots galopp i sporrsträck över stock och sten. Hon alltså, inte jag. Jag själv lunkade i sakta mak mellan tuvorna, lika långsamt som en mördarsnigel, för att inte missa några kantareller. Och varje gång jag hittade en klunga bamsingar sken jag upp som ett barn på julafton. Det krävs inte mycket för att göra en kvinna glad!
Nu när marknader hägrar, så tyckte jag det var bäst att få upp lite reklam på vagnen också, så det syns från långt håll vad vi säljer. Tillbringade timmar med att skriva ut bokstäver i perfekt storlek, klippa ut dem på papper och sedan tejpa upp dem på vagnen för att spreja. Givetvis kopplade jag som vanligt bara in hälften av hjärncellerna, så när jag stod därute i mörkret (fast jag hade tänkt på att det finns gatlyktor!), så insåg jag att det är fuktigt i luften på kvällen. Hela vagnen dröp av fukt och hur mycket jag än försökte torka bort det, så ville tejpfan inte klistra fast sig. Varken första eller andra rullen... Och givetvis blev hela pappret blött, som jag kämpat så mycket med, så att det skulle bli omöjligt att återanvända det, trots att jag behöver spreja alla vagnens sidor.
När allt så äntligen satt på plats, både snett och vint, knöligt och oproportionerligt, så började jag spreja vitt. Och shit vad jag flämtade! För att undvika att färgen skulle rinna, så var jag tvungen att se till att den torkade snabbare än blixten, så efter ett tags hyperventilerande bland friska färgångor var jag väldigt snurrig i huvudet. Perfekt att stå på en pall då, när man för bara ett år sedan bröt handen efter ett pall-fall. Då fullt normal i huvudet dessutom.
Efter att ha sprejat både vagnen och mig själv, och sniffat in åtskilliga liter, så var det dags att dra bort mallen och se ifall jag klarat mig från rinn. Och det hade jag - inte! Så klart. Det är ju mig vi pratar om... Men lite tursam var jag, så det gick ganska bra att skrapa bort en del innan det torkat ordentligt. På håll ser det rätt bra ut, faktiskt. På nära håll... Nåja, har kunderna kommit så nära, så ska väl doften av crêpesen locka dem kvar...
Kommentarer
Trackback
