Shit, vilket illamående!
Torsdagen utlovade en rolig dag, på pappret i varje fall. Jobbets årliga (snarare: terminliga) bowlingrunda skulle gå av stapeln och denna gång hade jag inga förväntningar på att slåss om trofén. Själva bowlandet började knöligt och första serien fick jag rekordlåga 100 poäng, men jag hade kul i varje fall. Andra omgången gick det mycket bättre, men tyvärr rinner en timme undan så snabbt att serien inte hann avslutas. Ett par strikar till kunde dock läggas till meritlistan. Under tiden jag bowlade passade Ben Kevin, som var tyst som en mus i den nya miljön.
Efter bowlingtimmen och ett sträckt lår (trots att jag måste ha varit den som böjt minst på mig, av klotets dunkande mot golvet att döma), så gick några av oss ner i källaren för att tampas bakom ratten. 8 av oss tog plats i stolarna och med tre skärmar framför oss var började racet, först med tre minuters övningskörning. Redan efter första kurvan insåg jag hur det skulle sluta, för självfallet körde jag och mina kollegor alldeles för fort och dundrade in i muren omkring banan. Jag blev så illamående att jag var tvungen att blunda, men körde vidare. Efter sammanlagt nästan en kvarts körning, och tilltagande illamående för varje meter jag körde, så rejsade jag i mål som 4:a, knappt slagen av trean. Säkert vit i nyllet stapplade jag därifrån och beställde en läsk innan jag damp ner i soffan i skjutbanerummet.
Mina kollegor började med skjutandet, så jag hann amma och tro att jag skulle besegra åtminstone en del av illamåendet. Här skulle inte ont anande ripor knäppas på löpande band! Med varierat resultat från 2 till 12 knäppta fåglar (av 20) var det så min tur. "Pull" vrålade jag och knäppte den första av många stackars flygfän. Tyvärr missade jag några, enbart (hrm...) för att mina kollegor ropade "Bravo" och andra uppmuntrande ord, vilket gjorde att apparaten tyckte det lät som "pull" och släppte iväg fåglar lite när den ville (och inte när jag var beredd). Till slut var mina 20 skott avfyrade och 11 små stackare hade fått sätta livet till. Med det tog jag en hedrande andraplats och jag kunde åter vingla till fåtöljen för några minuters återhämtning innan hemfärd.
Idag mår jag bättre så klart, delvis tack vare åksjuktabletten jag fick ta i går kväll, men migränen gör ju sitt för att jävlas med mig. Och inte blev det bättre av att Ben ringde i morse, halvvägs till jobbet, och meddelade att moppen hade punka. Bara att åka dit och hiva in den i bilen, med bensinläckage och -stank i 30 minuter. Grrrrrreat, som Tony the Tiger skulle säga.
Efter bowlingtimmen och ett sträckt lår (trots att jag måste ha varit den som böjt minst på mig, av klotets dunkande mot golvet att döma), så gick några av oss ner i källaren för att tampas bakom ratten. 8 av oss tog plats i stolarna och med tre skärmar framför oss var började racet, först med tre minuters övningskörning. Redan efter första kurvan insåg jag hur det skulle sluta, för självfallet körde jag och mina kollegor alldeles för fort och dundrade in i muren omkring banan. Jag blev så illamående att jag var tvungen att blunda, men körde vidare. Efter sammanlagt nästan en kvarts körning, och tilltagande illamående för varje meter jag körde, så rejsade jag i mål som 4:a, knappt slagen av trean. Säkert vit i nyllet stapplade jag därifrån och beställde en läsk innan jag damp ner i soffan i skjutbanerummet.
Mina kollegor började med skjutandet, så jag hann amma och tro att jag skulle besegra åtminstone en del av illamåendet. Här skulle inte ont anande ripor knäppas på löpande band! Med varierat resultat från 2 till 12 knäppta fåglar (av 20) var det så min tur. "Pull" vrålade jag och knäppte den första av många stackars flygfän. Tyvärr missade jag några, enbart (hrm...) för att mina kollegor ropade "Bravo" och andra uppmuntrande ord, vilket gjorde att apparaten tyckte det lät som "pull" och släppte iväg fåglar lite när den ville (och inte när jag var beredd). Till slut var mina 20 skott avfyrade och 11 små stackare hade fått sätta livet till. Med det tog jag en hedrande andraplats och jag kunde åter vingla till fåtöljen för några minuters återhämtning innan hemfärd.
Idag mår jag bättre så klart, delvis tack vare åksjuktabletten jag fick ta i går kväll, men migränen gör ju sitt för att jävlas med mig. Och inte blev det bättre av att Ben ringde i morse, halvvägs till jobbet, och meddelade att moppen hade punka. Bara att åka dit och hiva in den i bilen, med bensinläckage och -stank i 30 minuter. Grrrrrreat, som Tony the Tiger skulle säga.
Kommentarer
Trackback
