emblasmatte

Häromdagen när Ben var i tvättstugan (tänk om hans mamma i Afrika visste vilka kvinnosysslor han gör i fjärran land!), så ville två barn av utländsk härkomst följa med in. Ok, sade han, och de lekte lite därinne. Men när ena ungen "busade" genom att sabotera för Ben genom att stänga av torktumlaren och springa därifrån, så beordrade han dem att försvinna. Hemma diskuterade vi detta och undrade bland annat ifall ljushyade barn hade gjort samma sak. Jag tror att problematiken är att vissa familjer har typ tio barn. Det är i ärlighetens namn rätt omöjligt att uppfostra så många telningar på egen hand. I Afrika är det ju mer regel än undantag att ha ett dussin arvingar, men där är samhället helt annorlunda. Grannar och annat folk hjälps åt med uppfostran. Beter sig någon illa, så säger man till, vare sig man känner barnet eller inte. Ofta släpar man hem ungen till de skamsna föräldrarna och berättar upprört vad som skett. Hur ofta sker det i Sverige?

Idag visade jag upp lite civilkurage, när ett par tonåringar köpt ett kexpaket på ICA (de stod före mig i kön). På väg hem upptäckte jag det tomma paketet slängt på marken och lite längre fram gick killarna. Jag gick i kapp och sade barskt: "Öh, visst var det ni som kastade kexpaketet?" (Jag kunde kontra med att ena killen åt kex och dessutom hade stoppat ner flera i sin ficka, så de skulle inte kunna komma undan även ifall de nekade). Killarna erkände. "Se då till att pricka en papperskorg nästa gång!". Här kunde det gå åt två olika håll. Antingen kunde de kaxa upp sig mot mig, eller så, vilket de också gjorde, svarade de "Okej". Fast den ena killen var tvungen att tillägga "Det var gott det här!"

För bara några dagar sedan hojtade jag också till. Jag stod vid min altandörr och såg en kille som höll på att klättra upp på grannhusets tak. Jag trodde han och hans kompisar råkat kasta upp något. Han tog sig upp till första taket, men fortsatte sedan tills han var ända högst uppe, tre våningar upp. Då såg jag lite längre bort en annan kille som också gick omkring på det kraftigt sluttande taket. Jag öppnade altandörren och röt att de genast skulle komma ner, för det var ingen lekstuga. Ett vuxet par gick förbi och tittade på mig. Sedan fortsatte de sin färd, utan att ta någon notis om killarna. Jag hade helst sett att de ÅTMINSTONE kunde gett dem en arg blick, för att understryka det jag just sade. Men så många är så konflikträdda och/eller bryr sig inte om andra. Det är synd, för jag vill verkligen att andra ska säga till mina ungar ifall de klättrar på tak eller slänger skräp omkring sig, och vill jag det, så måste jag ju självklart göra detsamma för andras barn!