emblasmatte

Så var det då äntligen dags att ha höstterminens (!) utvecklingssamtal med Johan. Kändes ju lite knäppt att prata om omdömena, som ju redan är passé. I stället fick man se till vilka betyg han fick och hur det kändes just nu. Eftersom det inte är några problem med gossen, så lär det bli så att vi inte har nästa samtal i maj. Känns liksom meningslöst att diskutera när slutbetygen kommer ett par veckor senare. Man lägger ju inte upp en plan för gymnasiet precis. Johans klassföreståndare var lite besviken att Kevin inte var med (sist vi hade samtal låg han i stora magen), men jag hade i varje fall ett fint foto att visa upp...


Detta slapp jag höra av läraren i varje fall!

Och när jag inte sitter på Ärentunaskolan i samtal, så har jag Kevin fastklistrad som med kardborreband. Egentligen kräver han inte kroppskontakt, men längre än en meter ifrån honom är inte populärt. Det vill säga när det gäller mig. Större mammagris får man leta efter! Om Ben sitter med honom i knät framför teven, så vrider han hela tiden huvudet och tittar på mig. Oftast ler han med hela ansiktet, så man kan ju inte annat än bara älska den pojken! Även om, det är lite påfrestande att han hela tiden vill till mamma. Är han lite småhungrig, så börjar han gnälla och gråta när han ser mig, men om jag är i ett annat rum, så duger pappa bra...