Pucko-jag
Upp och hoppa, inte sova! Redan vid 9.45 åkte jag och Kevin iväg och hämtade ett släp, så vi kunde köra överflödiga möbler till Shurgard. Andreas var hemma och hjälpte mig och släpet fylldes snabbt med fyra Billy-bokhyllor, vitrinskåp, en tredjedels förvaringsserie, fåtölj, motionscykel, vanlig cykel, sommardäck, en massa kartonger och lite till. Helt otroligt så mycket man tror man behöver egentligen!
Ganska snart märkte jag att det kändes lite konstigt att åka, men det gjorde det även när släpet var tomt. Det var då som att sitta i en shaker, som om bilen inte hade någon fjädring alls. Därför reagerade jag inte så mycket nu, och att det lät, det måste ju bero på allt i släpet. Eller? Bäst att inte ta motorvägen i varje fall. Oj, vad det låter, har mitt bromsok bak helt gett upp? FASIKEN, vad det låter! Bäst att stanna vid Fullerö och kolla. Jaha, jag hade glömt hissa upp stödhjulet. "Stödhjulet" kanske jag ska skriva, för det var banne mig bara hälften kvar av det. Piss! Bara att skruva loss och banna sig hela vägen in till Uppsala. Jag hade till och med stannat efter 10 meters körning och kollat så att jag inte glömt släppa handbromsen, så hur kunde jag missa hjulet!?
Förrådets yta ska räcka till att tömma en hel tvårumslägenhet, intygar Shurgard. Men då har man tydligen ett hem enbart av stapelbara prylar, för ytan i förrådet kan inte utnyttjas optimalt som det är nu. Om jag till exempel har en fåtölj eller cykel, så kan jag ju inte stapla prylar ovanpå, ända upp till taket tre meter upp. Nåja, Andreas och jag gjorde vårt bästa och lyckades till och med få upp två bokhyllor i taknivå. Det var på håret, men med lite trixande, så gick det till slut att stänga förrådsporten. Tyvärr får inget mer plats, och jag har mer som ska undan innan visning...
Väl tillbaka på traileruthyrningen inser jag att jag borde smöra, för att eventuellt få rabatt på det stendöda hjulet. Andreas förslag om att "kasta in det i vagnen och så drar vi fort därifrån" skulle ju inte funka, eftersom killen på firman hakar loss släpet och då behövs hjulet. "Åh, vad fint ni har härinne!" utbrister jag, men inser att fjäsket lätt genomskådas, då en skylt sitter uppe: URSÄKTA BYGGRÖRAN! Jag blinkar febrilt med ögonen och erkänner att jag flirtar lite med honom. Han hade visst varit med förr, för han säger bara (med ett leende, tack och lov): "Vad har du gjort nu då?" Jag slängde upp plånboken, erkände min synd, men lugnades snabbt av beskedet att ett sådant stödhjul bara kostar tvåhundra pix. Lättnad! Hur som helst, så känner jag mig idag som stans mest puckade fruntimmer!
Ganska snart märkte jag att det kändes lite konstigt att åka, men det gjorde det även när släpet var tomt. Det var då som att sitta i en shaker, som om bilen inte hade någon fjädring alls. Därför reagerade jag inte så mycket nu, och att det lät, det måste ju bero på allt i släpet. Eller? Bäst att inte ta motorvägen i varje fall. Oj, vad det låter, har mitt bromsok bak helt gett upp? FASIKEN, vad det låter! Bäst att stanna vid Fullerö och kolla. Jaha, jag hade glömt hissa upp stödhjulet. "Stödhjulet" kanske jag ska skriva, för det var banne mig bara hälften kvar av det. Piss! Bara att skruva loss och banna sig hela vägen in till Uppsala. Jag hade till och med stannat efter 10 meters körning och kollat så att jag inte glömt släppa handbromsen, så hur kunde jag missa hjulet!?
Förrådets yta ska räcka till att tömma en hel tvårumslägenhet, intygar Shurgard. Men då har man tydligen ett hem enbart av stapelbara prylar, för ytan i förrådet kan inte utnyttjas optimalt som det är nu. Om jag till exempel har en fåtölj eller cykel, så kan jag ju inte stapla prylar ovanpå, ända upp till taket tre meter upp. Nåja, Andreas och jag gjorde vårt bästa och lyckades till och med få upp två bokhyllor i taknivå. Det var på håret, men med lite trixande, så gick det till slut att stänga förrådsporten. Tyvärr får inget mer plats, och jag har mer som ska undan innan visning...
Väl tillbaka på traileruthyrningen inser jag att jag borde smöra, för att eventuellt få rabatt på det stendöda hjulet. Andreas förslag om att "kasta in det i vagnen och så drar vi fort därifrån" skulle ju inte funka, eftersom killen på firman hakar loss släpet och då behövs hjulet. "Åh, vad fint ni har härinne!" utbrister jag, men inser att fjäsket lätt genomskådas, då en skylt sitter uppe: URSÄKTA BYGGRÖRAN! Jag blinkar febrilt med ögonen och erkänner att jag flirtar lite med honom. Han hade visst varit med förr, för han säger bara (med ett leende, tack och lov): "Vad har du gjort nu då?" Jag slängde upp plånboken, erkände min synd, men lugnades snabbt av beskedet att ett sådant stödhjul bara kostar tvåhundra pix. Lättnad! Hur som helst, så känner jag mig idag som stans mest puckade fruntimmer!
Kommentarer
Trackback
