Bröllop!
I min ålder, sä är det mest skilsmässor som är de stora händelserna bland vänner och bekanta. Men då och då dyker det upp någon ogift kompis, som bestämmer sig för att gå till prästen och jag får svida upp mig lite. Nu blev det inte så mycket av det sistnämnda, eftersom jag inte kom i mina gamla festklänningar, men jag hittade en helt ok klänning i varje fall.
Jag hade lovat att köra in brudparets fyra barn, så jag skulle köra deras egen bil, som ju var rustad med alla barnstolar. Jag hade aldrig suttit i bilen, och knappt hann jag ta tag i nyckeln innan kallsvetten började rinna. Ingen fanns till hands, utan jag var tvungen att lära mig själv. Öppna gick bra, men hur skulle jag få ur metallnyckeln ur plasten? Mamma har någon knapp.... Lyckligtvis insåg jag rätt snabbt att man skulle stoppa in själva plasten i nyckelhålet. Shit, automat. Hundra år sedan jag körde det. Varför ville växeln inte flytta sig en millimeter? Turligt nog kom jag efter ett tag på att man måste trampa ner bromspedalen för att kunna rubba spaken. Fascinerad över att det fanns en kamera bakåt, så jag kunde titta på en skärm i stället för att vända på huvudet, så ignorerade jag tutandet (det lät som en lastbil som backar) och fast jag stirrade på den spännande skärmen, så missade jag soptunnan, som med en duns åkte i backen... Efter rätt många, svettiga minuter lyckades jag baxa iväg bilen till barnens farföräldrar och packa in alla och komma iväg till kyrkan.
Och bröllopet var... magiskt! Åh, så fint det var! Carin gled in som en gudinna, Mikael sken som en sol bredvid sin vackra hustru. Klänningen var underskön, solomusiken var fantastisk, psalmerna var... som de brukar. De fyra brudnäbbarna var nervösa, men överlyckliga, tärnan hade en bedårande rosa klänning. Ja, det kunde inte bli mycket vackrare än så! En liten tår i ögonvrån fick jag allt torka bort ett par gånger. Och sedan levde de lyckliga i hundra år. Minst!
Kommentarer
Trackback
