emblasmatte

Idag knatade jag och Kevin (ja, han gick själv, även om jag höll honom i handen hela vägen) till lekparken. Väl där hade en pappa ockuperat bebisgungen med sitt barn i tvåårsåldern. Till min förfäran hade han hörlurar på och lyssnade på musik. Han gungade barnet, gång på gång, men inte ett enda ord yttrades. Jag tycker det är så synd, att man inte kan ägna tid åt sitt barn när man är ute!

Fenomenet är inte helt ovanligt, i detta mobilsamhälle. Jag menar inte att man måste ha 100% fokus på barnen hela tiden, jag själv wordfeud:ar eller sms:ar ibland. Men när man så totalt blir uppslukad av olika elektroniska tingestar i stället för att prata och leka med sitt barn, då oroas jag.

 

Jag kan inte låta bli att fundera på läggdags. Hur är det nu för tiden - läser mamma och pappa fortfarande godnattsagor? Eller sätter man på en cd-skiva, där Astrids trygga röst tar barnen med på en färd i fantasins värld? Och oavsett - är det sämre ifall cd-skivan gör föräldrarnas jobb? Nog för att det är bra att få lyssna på berättelser (och cd-skivor tenderar orka mer än föräldrarna), men kontakten med föräldrarna är ju jätteviktig den med! Jag minns själv än idag hur mamma läste för mig när jag skulle sova. Det var pixi-böcker, så det var inga långa eller avnacerade, men det spelade ingen roll, jag älskade att ha mamma bredvid mig dessa stunder.

 

Ja, vad vill jag säga med detta inlägg? Att det var bättre förr? Kanske. Det är i varje fall inte självklart att saker och ting är bättre nu!