Klipp, slisk och gos, och allt däremellan
Jag vet att jag har sagt det förr, och jag är väl tjatig då. Men det är såååå underbart att vara mammledig! Varje dag är jag så glad och lycklig. Kevin får mig alltid på bästa humör! Fortfarande kan jag få glädjetårar i ögonen när jag ser på honom...
Hans hår, det växer som ogräs, till skillnad från mitt. Jag kämpar för att få en decimeter till, men mina misshandlade strån protesterar ideligen och går av alldeles för tidigt. Tack och lov har Kevin en krullig kalufs, så det är bara att ta tag och klippa till. Inte en människa kan se hur ojämnt det faktiskt är. Man kanske skulle spara håret och skänka till mer skalliga? ;)
När vi sätter honom i trädgården, så är det tydligen inte skönt alls att åla på gräset, inte ens med kläderna på. Därför kryper han alltid när han är ute. Inne kryper han bara några steg när han är nära soffan etc och vill resa sig upp. Nåja, jag skiner som en sol varje gång han gör sina små framsteg!
Det skulle vara roligt ifall han lärde sig gå innan sin ettårsdag, men jag är skeptisk. Han tycker dock det är kul att gå längs med möblerna hela tiden, och han har sin alldeles egna gåstol (bokstavligen!). Köksstolarna är himla kul och puttas lagom snabbt. Lite hushållspapper får lift...
På IKEA har de massor med bra saker, både för stora och små. Sist jag var där (och bara skulle shoppa några glas, men ni vet hur det blir...), så fick Kevin sin allra första docka. Det blev en chokladbebis, som var gosig att krama om när man var trött i bilen. Den är väldigt snäll också och stänger inte ögonen när Kevin hela tiden vill peta och utforska dem. (Däremot har den ju inte hål i näsan och munnen, där det också är kul att stoppa in fingrarna...)
När vi var på pizzerian i Hökarängen, och jag och Nova tog oss genom ett skyfall för att hämta bilen, så passade pizzabagaren på att erbjuda Kevin en klubba. Så när jag kom, så satt han och frenetiskt sög på den. Saliven forsade värre än på en hund och det var ju bara att glömma att ta bort klubban förrän han efter en stund accepterade det.
Hans hår, det växer som ogräs, till skillnad från mitt. Jag kämpar för att få en decimeter till, men mina misshandlade strån protesterar ideligen och går av alldeles för tidigt. Tack och lov har Kevin en krullig kalufs, så det är bara att ta tag och klippa till. Inte en människa kan se hur ojämnt det faktiskt är. Man kanske skulle spara håret och skänka till mer skalliga? ;)
När vi sätter honom i trädgården, så är det tydligen inte skönt alls att åla på gräset, inte ens med kläderna på. Därför kryper han alltid när han är ute. Inne kryper han bara några steg när han är nära soffan etc och vill resa sig upp. Nåja, jag skiner som en sol varje gång han gör sina små framsteg!
Det skulle vara roligt ifall han lärde sig gå innan sin ettårsdag, men jag är skeptisk. Han tycker dock det är kul att gå längs med möblerna hela tiden, och han har sin alldeles egna gåstol (bokstavligen!). Köksstolarna är himla kul och puttas lagom snabbt. Lite hushållspapper får lift...
På IKEA har de massor med bra saker, både för stora och små. Sist jag var där (och bara skulle shoppa några glas, men ni vet hur det blir...), så fick Kevin sin allra första docka. Det blev en chokladbebis, som var gosig att krama om när man var trött i bilen. Den är väldigt snäll också och stänger inte ögonen när Kevin hela tiden vill peta och utforska dem. (Däremot har den ju inte hål i näsan och munnen, där det också är kul att stoppa in fingrarna...)
När vi var på pizzerian i Hökarängen, och jag och Nova tog oss genom ett skyfall för att hämta bilen, så passade pizzabagaren på att erbjuda Kevin en klubba. Så när jag kom, så satt han och frenetiskt sög på den. Saliven forsade värre än på en hund och det var ju bara att glömma att ta bort klubban förrän han efter en stund accepterade det.
Kommentarer
Trackback
