En liten cykeltur...
Midadgen närmade sig med stormsteg och jag insåg att jag inte hade någon matlagningsgrädde. Snabbt kirrat, tänkte jag och grenslade Johans stålhingst (efter att ha trilskats med låset i en kvart). Har inte cyklat på en sisådär 118 år, men det är ju som man säger: har man en gång lärt sig... Efter flera meter, så dammades ännu en kunskap av: att killcyklar har förbenat osköna sadlar! Dessutom har cykeln en massa onödiga växlar, och för att slippa cykla med duracell-ben, så var jag tvungen att lista ut hur jag fick i en högre växel. Efter en del trixande fick jag i en skaplig en, som fick duga hela vägen.
Med grädden på pakethållaren slängde jag graciöst benet över stången (vad tusan ska alltid killcyklar ha en sådan för!?) och började trampa tillbaka. Precis när det blir en backe (säkert en sammanlagd nivåhöjning av tre tuffa metrar!), så kommer givetvis en man lugnt spatserande. Här gäller det att inte visa att det är jobbigt med myrbackar, tänkte jag och trampade på med en helt oberörd min, trots att låren skrek. Nästan hemma kunde jag välja att ta genvägen över gräsmattan (en stig), men eftersom det bara var en sisådär en och en halv meter mellan träden vid öppningen, så var det dumt att chansa. I stället bannade jag vid detta laget alla vetenskapsmän som inte lyckats uppfinna en skön sadel. Hur tusan kan man ens vänja sig vid den hårda, lilla dynan, som vid minsta gupp riskerar glida in mella skinkorna?
Och trots allt detta uppoffrande (jag lär väl inte kunna sitta normalt på en vecka), så blev middagen fiasko. Ena bonusflickan hävdade att hon inte tyckte om såsen i korvgrytan, den andra hade fått feber och var inte hungrig och bonussonen tyckte varken om korv eller grönsaker (och åt därmed bara pasta och såsen, som åtminstone han gillade). Suck, till detta kan jag tillägga att gårdagens lunch blev ännu mer fiasko: skulle göra ugnspannkaka på den överblivna crepes-smeten, men när den var färdiggräddad visade det sig att jag tagit galett-smeten... Bara att kasta och snabbt tog jag fram och vispade ihop vanlig pannkakssmet (till barnens förtjusning, för de hade gnällt över hur äckligt det är med ugnspannkaka). Insåg att äggen var slut, så det blev till att steka hamburgare i stället. Nä, jag hör verkligen inte hemma i köket!
Med grädden på pakethållaren slängde jag graciöst benet över stången (vad tusan ska alltid killcyklar ha en sådan för!?) och började trampa tillbaka. Precis när det blir en backe (säkert en sammanlagd nivåhöjning av tre tuffa metrar!), så kommer givetvis en man lugnt spatserande. Här gäller det att inte visa att det är jobbigt med myrbackar, tänkte jag och trampade på med en helt oberörd min, trots att låren skrek. Nästan hemma kunde jag välja att ta genvägen över gräsmattan (en stig), men eftersom det bara var en sisådär en och en halv meter mellan träden vid öppningen, så var det dumt att chansa. I stället bannade jag vid detta laget alla vetenskapsmän som inte lyckats uppfinna en skön sadel. Hur tusan kan man ens vänja sig vid den hårda, lilla dynan, som vid minsta gupp riskerar glida in mella skinkorna?
Och trots allt detta uppoffrande (jag lär väl inte kunna sitta normalt på en vecka), så blev middagen fiasko. Ena bonusflickan hävdade att hon inte tyckte om såsen i korvgrytan, den andra hade fått feber och var inte hungrig och bonussonen tyckte varken om korv eller grönsaker (och åt därmed bara pasta och såsen, som åtminstone han gillade). Suck, till detta kan jag tillägga att gårdagens lunch blev ännu mer fiasko: skulle göra ugnspannkaka på den överblivna crepes-smeten, men när den var färdiggräddad visade det sig att jag tagit galett-smeten... Bara att kasta och snabbt tog jag fram och vispade ihop vanlig pannkakssmet (till barnens förtjusning, för de hade gnällt över hur äckligt det är med ugnspannkaka). Insåg att äggen var slut, så det blev till att steka hamburgare i stället. Nä, jag hör verkligen inte hemma i köket!
Kommentarer
Trackback
