emblasmatte

Medan jag pratade med en kompis i telefon i söndags, så ringde Ben på Skype och berättade om en incident ett par timmar tidigare. På väg till tvättstugan hade han halkat och Kevin, som satt på axlarna, hade Ben lyckats hålla från backen med hjälp av rätt stadigt tag i armen. Men han hade kollat, så inget var brutet. "Är du SÄKER på att han inte brutit armen?" frågade jag och min kompis skrattade i telefonluren över den kanske idiotiska frågan. Och visst lät det knäppt, men underskatta aldrig en mammas intuition!

Igår kväll kom Ben och Kevin till Storvreta och min glädje var stor över att få återse mitt tedje mirakel och allt verkade onekligen vara frid och fröjd. I morse lämnades plutten på dagis och jag hämtade honom vid mellanmålet. Knappt hann vi kliva ut från dagis innan jag förstod att han måste ha en spricka i armen. När han gick, så hängde högerarmen och i bilen gnällde han och tog sig åt armen ett par gånger. Så vi åkte till barnakuten, Ben, Kevin och jag.

 

Läkaren undersökte Kevin och eftersom han fått alvedon en liten stund tidigare, så lekte han nu obehindrat och använde båda händerna lika mycket. Men jag vet vad jag hade sett och stod på mig, så trots att läkaren berättade att hon inte alls trodde det var brutet, utan "bara" muskelskada, så fick vi komma till röntgen.

 

Därefter tog en lång väntan vid innan läkaren kom - och tog oss till gipsrummet. För visst är det så, att en mammas intuition sällan är fel. Jag vet att Kevin har ovanligt hög smärttröskel (till exempel bröt han ju nyckelbenet vid förlossningen, men dröjde ändå en hel timme med att skrika för första gången) och jag vet hur han betedde sig när jag hämtade honom. Att det inte var helt av förstod jag ocså, för det hade gjort olidligt ont (jag minns hur det var när jag bröt armen för två år sedan).

 

"Ni kan få välja färg på gipset" förkunnade läkaren glatt och jag valde genast grönt, eftersom Kevin har en massa gröna kläder. "Hm, den är visst slut", berättade hon varpå jag snabbt föreslog neongult. Det kan ju vara praktiskt att gå omkring som en lysande reflex denna årstid. "Oj, den är visst också slut...". Men vad gjorde det, när blått ju också är snyggt? Efter detta slutade hon fråga och satte på ett lila gips. Jag vet inte ifall det var den enda av de fem färgerna de hade kvar eller ifall hon helt enkelt tyckte rött var för tjejjigt...

 

Jag kanske kunde extraknäcka i dörröppningen på barnakuten och köra mitt intuitions-race. För strax innan vi gick kom en mamma, kanske med rätt kass intuitionsförmåga, med sin tonårsdotter, som hoppade på ett ben. Sköterskan föreslog en rullstol, men tjejen tackade glatt och menade att hon kunde hoppa. Hm, vad är oddsen för att tjejen och hennes mamma får sitta i fem timmar och ändå avsluta med diagnosen: stukning, avhjälpes med en stycken linda runt foten?