emblasmatte

Det börjar redan vid födseln av ett nytt litet barn: våndan över att komma på det perfekta namnet. Har barnet redan ett gäng syskon, så måste ju namnet också passa ihop med alla andra telningars. Vissa föräldrar kör med alliteration och låter alla sina barns namn börja på samma bokstav. Andra kör temat ursvenska namn eller nydanade sådana.

 

När Kevin föddes var det svårare än med mina två äldre pojkar. Det skulle vara ett namn som passade ihop med fem syskons, och som dessutom fungerade bra både på svenska, franska och "afrikanska". Eftersom han är mulatt så passade i mitt tycke inte heller ursvenska namn såsom Sten eller Sven.

 

Som svensk, så är många namn självklara för mig när det gäller vilket kön som bär namnet. Visst finns det några, som kan bäras av både män och kvinnor såsom Kim. Mitt eget namn bärs enbart av kvinnor i Sverige, men ett traditionellt kvinnligt namn som Anna bärs faktiskt av elva män också. Trots det skulle jag aldrig förknippa namnet Anna med en man.

 

Men om man inte är svensk, så blir det givetvis svårare. När jag berättade för mina elever att vi skulle få två lärarkandidater, som heter Josefine och Martin, så undrade en tjej med slöja ifall Martin är en kille eller tjej. Självklart för mig, så självklart att jag inte tänker på att det inte är så lätt att veta för vissa andra.

 

Samma problem stöter jag på när man får en ny klass med flera utländska namn. Ahmed och Mohammed är ju så vanliga att de inte vållar problem, varken med könstillhörighet eller uttal, men alla heter ju inte det...

 

Vissa namn fungerar ju bra i det egna landet, men utomlands blir det problem. Min morbror heter Dick, behöver jag säga mer? IKEA har ju fått byta namn på vissa produkter i en del länder, då en del namn betyder något stötande där. Ben hade en lärarinna i Afrika, som hette Cindy. Varje gång hon presenterade sig skrattade folk, för på det lokala afrikanska språket är det namnet på kvinnans könsorgan. Mitt eget namn har hittills inte haft någon betydelse på elevernas olika hemspråk, och det får jag nog tacka för!

 

Ibland säger man fel till folk, oftast till någon närstående. Man kan kalla sina barn vid deras syskons namn, till exempel. Mindre lyckat är att kalla sin karl vid exets namn, något jag hittills klarat av att undvika. Ibland säger elever fel till mig och ropar en kollegas namn efter mig. Nu har jag en elev, som KONSTANT kallar mig Kerstin, trots att han inte har Kerstin i något ämne, och trots att jag skrivit JEANETTE med stora bokstäver på tavlan som en påminnelse till honom. Han tycker våra namn är så lika, men jag vet inte om jag håller med...