emblasmatte

Ibland händer det, förkunnar triss. Och visst är det så - plötsligt dyker något oväntat upp. Som idag, när jag var på väg till Alunda för tjejlunch. Plötsligt saktade bilen framför mig in ordentligt och började krypa fram på riksvägen med hög hastighet. Det visade sig vara en hund, som sprang mellan filerna! Lagom tills att jag skulle möta en lastbil, som lyckligtvis körde sakta han med, öppnade jag bildörren och hunden kom tacksamt fram och flämtade något alldeles förskräckligt. Jag tog tag i halsbandet, klev ur och fick honom att hoppa i in bagageutrymmet. Jag har ju en kombi och eftersom Embla brukar åka där, så var det ju inga problem att lasta in en alldeles smutsig och blöt hund.

 

Först åkte jag runt och plingade på de hus jag hittade. Det här var inte i något bebott område. Nästan ingen var hemma och de som var det kände inte till hunden. Till slut fick jag ringa polisen, som tog upp en anmälan. Sedan åkte jag hem till Ingela, fortfarande med vovven i bagaget, som först inte alls trodde på att jag hittat en hund på vägen. Men beviset satt ju i bilen...

 

 

Eftersom det finns en veterinär i Alunda, så åkte jag dit med Jane, och lyckligtvis var hunden chippad. Vi fick tag på hundens ägares telefonnummer och via ägaren fick jag numret till dagmatten. Det visade sig att hunden sprungit en halv mil innan jag fick tag på den! Inte konstigt att den flämtade som en blåsbälg.

 

Dagmatten kom till Alunda och plockade upp hunden. Hon berättade att hon precis förbarmat sig som dagmatte, eftersom ägarna till denna tiomånadershund hade den fatsbunden 23 timmar om dygnet. Hur kan man skaffa hund när man inte tänker ägna den mer tid än så!?

 

Efter ett farväl till mysiga vovven blev det att återvända till tjejerna och den försenade lunchen. Förhoppningsvis blir det snart fler trevliga turer till Alunda, dock utan bortsprungna hundar, tack!