emblasmatte

Just nu är det många läkarbesök av olika slag på gång. Idag stod öronläkaren på tur, för att se varför jag drabbats av yrsel.

 

I en snurrig stol, som påminde om en tandläkares, placerades jag efter ett balanstest. Läkaren tog fram ett kolsvart cyklop, som jag fick över ögonen. Däri fanns tydligen någon liten kamera, som registrerade mina ögonrörelser i mörkret. Sedan tog läkaren och vred och skakade på mitt huvud, så till den grad att mina ögon bokstavligen snurrade runt som tekopparna på Gröna Lund. En himla läskig känsla! Fast det var precis som det skulle, läkaren lekte med mina balansorgan, som hon uttryckte det.

 

Efter undersökningen berättade tant doktorn att hon inte kunde hitta något fel på mig, men eftersom jag lider av migrän, så misstänker hon att det är pga den. Jag fick ett informationspapper, och det är visst så, att migränyrsel kan man få trots att man inte har huvudvärk för tillfället. Med andra ord kopplar man som patient inte yrseln till migrän. Det fanns fler symptom, som gör att hennes troliga diagnos verkar stämma bra. Jobbigt dock ifall det visar sig att jag kommer att lida en massa av yrsel nu framöver!

 

På torsdag är det dags för kiropraktorn, vilket blir skönt. Fredagens sjukgymnastikbesök blir nog inte lika trevligt, eftersom svanskotan ska försöka åtgärdas och inflammerat muskelfäste ska undersökas/stretchas ut.

 

Nästa vecka är det ögondoktorns tur. Varken läkaren eller öronläkaren hade hört om min problematik, så det blir ju spännande...

 

Som ett led för att förbättra min hälsa, så har jag låtit mig övetalas att börja lyfta vikter. Magrutor ska frampressas, de bastanta vaderna jag skrivit om tidigare ska få samma omkrets som en tändsticka och gäddhänget ska förvandlas till imponerande biceps. Håll utkik på måndag på jobbet! ;-)

 

I dagens Aftonbladet får vi läsare chansen att rösta om huruvida äldre bör genomgå regelbundna läkarkontroller för att få behålla sitt körkort. 87% av oss röstade på ett självklart "ja". Egentligen är det obegripligt att det inte redan är ett krav.

 

Många gånger drabbas man av sjukdom som kommer krypande. Hälsan försämras gradvis och därför inser man inte att man till slut kanske inte är en sådan lämplig förare.

 

 

Igår på motorvägen låg en bilist i konstant 90. Jag vet det med säkerhet, eftersom jag själv körde husvagn och därför inte kunde köra snabbare. Att jag ligger en bra bit under tillåten hastighet syns på långt håll, men när det är en helt vanlig bil, så är det inte alltid lätt att uppfatta i tid och en olycka är då ett faktum. Denna bilist var dessutom lite vinglig i sin körning. När han svängde av, så fick jag möjlighet att se vem det var - en gammal gubbe. Han kanske tycker att han kör säkert när han kör långsamt, men faktum är att just den körningen gör honom till en trafikfara.

 

Det pratas högt och lågt om nollvision - ingen ska behöva dö i trafiken. Poliser genomför hastighetskontroller för att få ner farten på vägarna och säkerhetsräcken och annat sätts upp. Men varför tar politikerna inte beslutet att hälsokontroller måste genomföras när man blir äldre? Om jag är en säkerhetsrisk på vägarna, utan att själv inse det, så skulle jag vara tacksam ifall någon plockade bort mig INNAN olyckan är framme! Dessutom - en läkarkontroll skulle ju dessutom kunna diagnostisera eventuella sjukdomar, så jag får hjälp i god tid. It's a win-win-situation, alltså!

Nä, nu...! Har för en gångs skull läst en ledare, i Aftonbladet. Den belyser problematiken med att kvinnor i sina bästa år mycket oftare än män är sjuka från arbetet. Ett faktum som tyvärr funnits i många år och som leder till att kvinnor så småningom får sämre pension. För att inte tala om det tråkiga i att de de facto är sjuka (och dessutom kostar pengar för samhället). So far so good.

 

Vad vi ska göra åt problemet är ännu inte självklart. Forskare vill utreda innan de kommer med förslag på lösningar. Det är ju bra, tänka innan man talar. Tyvärr verkar ledarskribenten inte ha gjort det! Han tycker sonika att eftersom problemet måste bero på att kvinnor blir sjuka, då de har det så tufft med att sköta både arbete och hem (ett helt rimligt antagande), att den bästa lösningen är att dela på föräldraledigheten. Say what!? Skulle delad föräldraledighet leda till att man delar upp hushållsysslorna bättre när föräldraldigheten är slut? Vad tusan grundar han det påståendet på?

 

Nä, pinsamt, tycker jag det är. Pinsamt att en ledarskribent inte kan tänka logiskt (eller åtminstone brister i förmågan att förklara logiken).

 

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article15633808.ab

 

Min kära mor kom på den goda idén att vi skulle besöka en butik på Sveavägen, som visst skulle ha stövlar med extra vida skaft till försäljning. Jag har alltid haft världens bredaste vader och har en omöjlig uppgift i att hitta ett par långa stövlar. Mamma har sedan hon blev påkörd för över tio år sedan ena vaden som är kraftigare än den andra.

 

Tillsammans började vi leta butiker. På nätet hade mamma sett att flera stycken proklamerade att de saluförde vida stövlar, bland annat Din Sko och Åhléns. Besöken där ledde - givetvis - inte till något. På Jerns och Ecco svarade föräljarna glatt att de självklart hade vida stövelskaft och så visade de upp sina stövlar, som på förhand syntes passa en medelmåttig kvinna. "Pft, kallar du det där för vida stövelskaft!?" fnyste jag irriterat och visade upp mina bastanta elefantben. "Jo, men man kan öppna upp här, så det blir stort". "Sure, langa hit storlek 40, så ska vi se..." kontrade jag och drog på mig pjucken. När det blev till att försöka dra upp dragkedjan, så konstaterade vi att en sisådär 7-8 cm fattades. Vida skaft, my ass!

 

Nog för att jag vet att jag har feta vader, men jag är knappast ensam i Sverige om det. Även när jag vägde 30 kg mindre än nu, så var det omöjligt att hitta stövlar. Jag begriper inte varför det inte finns någon skofirma, som specialiserar sig på ordentliga stövlar åt mig och alla runda, små tanter (som ju gärna vill ha stövlar).

 

Dagen avslutades med att vi trippade till Din Sko och där inhandlade ett par korta stövlar, som tar slut innan melon-vaderna. De var fina och sköna, men det är ändå trist att jag inte har någon direkt valmöjlighet.

 

Så var den då här, dagen som bevisade att jag inte är någon ungdom längre. Mammografidags! Efter en trevlig lunch på stan, så tågade jag med bestämda steg mot Samariterhemmet. Kön ringlade sig lång utanför dörrarna till mammografin och här kände jag mig i varje fall ung! De flesta andra kvinnorna hade nog redan gjort sjuttioelva besök sedan de fyllt 40...

 

Med rasande tempo anmälde vi oss, och de tanter som önskade säga tre ord för mycket viftades snabbt undan medan kassörskorna ropade "Nästa!". Knappt hann mina breda skinkor nudda väntrummets lädersits innan en utländsk kvinna, med hystersikt dåligt uttal, ropade upp två - tre patienter i taget (och ofta fick hon säga till flera gånger, då ingen uppfattade något korrekt efter första försöket). Sedan tågade hon iväg med damerna i lämnmeltåg, dumpade av dem utanför ett rum och kom tillbaks för ett par nya offer.

 

 

 

Utanför undersökningsrummet satt vi på helspänn, för här gick det också undan! Knappt hann kvinnorna få kläderna på trekvart innan de stapplade ut och nästa i rasande fart ropades in. Ingen av sköterskorna i de båda rummen hade dragit på smilbanden på ett par år, och jag fick inte så lite Östtysklands-känsla. Ett par obligatoriska frågor ställdes och på frågan om detta var första gången för mig, så upprepade hon frågan, för hon trodde väl inte på svaret. Ser jag så gammal ut?

 

Sedan var det dags för apparaten. Sköterskan, tillika storväxt dvärg, hade ett sjå att nå up till mina axlar, vilket hon behövda för att trycka in tutte nummer ett. Ingen privacy här inte. Mina tuttar är dina tuttar, liksom. Fascinerad spanade jag in min välmanglade tutte. Så stor den är när den är platt! Det fanns en storleksgradering på glaset och lite stolt konstaterade jag att min tutte var större än störst. =)

 

Efter fyra fotografier, så behövde sköterskan inte säga någonting. Det låg liksom i luften. "Dra på dig kläderna illa kvickt och stick!" Och det gjorde jag. På väg till bilen kunde jag inte sluta undra över besöket. Varför var alla på mottagningen så sura? (Vad är sannolikheten att alla har PMS samtidigt?) Varför var de så stressade? Är det så här många patienter varenda dag? Varför sätter de en näst intill dvärg på en sådan här uppgift, när hon knappt når upp? Den kanske viktigaste frågan av allt, "kommer de att hitta något på bilderna" överskuggas liksom av dessa andra så viktiga frågor!

Förr i tiden, i kamerans ungdom, så var de bilder som publicerades äkta. Ville man fejka något, så fick man helt enkelt göra det i verkligheten, för några datorprogram som kunde retuschera etc fanns inte. Ett bra exempel är sjöodjuret Nessie. Med hjälp av diverse saker i vattnet, så fick man helt enkelt ett mystiskt fenomen på fotot.

 

Något som i dag är populärt är bilder på skyltar från affärer, där de stavat väldigt lustigt. En del är sanna, men alltför många är justerade i datorerna. Många av dess är dåligt gjorda och det syns tydligt att textens färg inte stämmer med övrigt i bilden. På så sätt kan man få det att verka som att affären skrivit brutala fel, såsom att de har extrapris på råknull. Där är det ju inte ens ett stavfel, för vad skulle det ha stått i så fall?

 

 

I reklamsyfte används också bilder. Nyligen såg jag reklam för någon produkt, som får håret att växa väldigt snabbt/mycket bättre. Och eftersom jag sitter här med alldeles för korta strån, som envisas med att inte bli längre än minimigränsen för vad jag kan acceptera (och därmed så klipper jag mig aldrig...), så verkade ju reklamen väldigt lockande. Men en snabb titt på bilderna visade att även här är det fejk.

 

 

För visst ser även ni enkelt, att hårstråna ligger exakt likadant på båda bilderna, trots längdskillnaden. Hade man velat göra ett bra jpobb, så kunde man åtminstone ha plåtat en långhårig tjej, klippt henne och sedan tagit en ny bild. Ingen fejk i bilderna, även om man fejkade med produktens effekt.

 

På nyheterna idag handlade det om ett fotoföretag, som tar kort på skolungdomar. De erbjuder en retuscheringstjänst. Jag kan förstå syftet med att retuschera, för om barnet slagit upp ett stort sår på kinden, eller har något annat tillfälligt, så kanske man inte vill ha med det på fotot. Men att kunna retuschera bort i princip vad som helst känns inte bra. Jag vill ha kort på barnen så som de ser ut, inte som några perfekta skönheter. Man ska var nöjd med sin utsida såsom den är (även om vi tjejer ofta använder smink, eftersom vi inte är heeeelt nöjda).