emblasmatte

Så var den då här, dagen som bevisade att jag inte är någon ungdom längre. Mammografidags! Efter en trevlig lunch på stan, så tågade jag med bestämda steg mot Samariterhemmet. Kön ringlade sig lång utanför dörrarna till mammografin och här kände jag mig i varje fall ung! De flesta andra kvinnorna hade nog redan gjort sjuttioelva besök sedan de fyllt 40...

 

Med rasande tempo anmälde vi oss, och de tanter som önskade säga tre ord för mycket viftades snabbt undan medan kassörskorna ropade "Nästa!". Knappt hann mina breda skinkor nudda väntrummets lädersits innan en utländsk kvinna, med hystersikt dåligt uttal, ropade upp två - tre patienter i taget (och ofta fick hon säga till flera gånger, då ingen uppfattade något korrekt efter första försöket). Sedan tågade hon iväg med damerna i lämnmeltåg, dumpade av dem utanför ett rum och kom tillbaks för ett par nya offer.

 

 

 

Utanför undersökningsrummet satt vi på helspänn, för här gick det också undan! Knappt hann kvinnorna få kläderna på trekvart innan de stapplade ut och nästa i rasande fart ropades in. Ingen av sköterskorna i de båda rummen hade dragit på smilbanden på ett par år, och jag fick inte så lite Östtysklands-känsla. Ett par obligatoriska frågor ställdes och på frågan om detta var första gången för mig, så upprepade hon frågan, för hon trodde väl inte på svaret. Ser jag så gammal ut?

 

Sedan var det dags för apparaten. Sköterskan, tillika storväxt dvärg, hade ett sjå att nå up till mina axlar, vilket hon behövda för att trycka in tutte nummer ett. Ingen privacy här inte. Mina tuttar är dina tuttar, liksom. Fascinerad spanade jag in min välmanglade tutte. Så stor den är när den är platt! Det fanns en storleksgradering på glaset och lite stolt konstaterade jag att min tutte var större än störst. =)

 

Efter fyra fotografier, så behövde sköterskan inte säga någonting. Det låg liksom i luften. "Dra på dig kläderna illa kvickt och stick!" Och det gjorde jag. På väg till bilen kunde jag inte sluta undra över besöket. Varför var alla på mottagningen så sura? (Vad är sannolikheten att alla har PMS samtidigt?) Varför var de så stressade? Är det så här många patienter varenda dag? Varför sätter de en näst intill dvärg på en sådan här uppgift, när hon knappt når upp? Den kanske viktigaste frågan av allt, "kommer de att hitta något på bilderna" överskuggas liksom av dessa andra så viktiga frågor!