Konsten att peppa
Vi har haft friluftsdag och det var nog den femhundrade i ordningen för min del. Många är eleverna som sprungit fort, hoppat högt och stött långt. Som lärare är det dock ingen självklarhet att man kommer till Studenternas med ett gäng taggade elever, som likt hyenor kastar sig över grenarna och mosar allt motstånd. Nä, nu har vi den här åldern, då spring ersatts med lunk, då prestationer bytts ut mot skämmighet. Så vad gör en gammal, erfaren lärare? Jo, peppar, så klart!
I år har jag en sjua bestående av 15 tappra elever. Till friluftsdagen kom 14 av dem, den ena mindre exalterad än den andra. Redan dagarna innan hade jag piskat upp stämningen, med att meddela ena sexan, att min klass ska göra slarvsylta av dem. 12-åringarna antog genast utmaningen, medan jag i mitt stilla sinne visste att det var stört omöjligt att min klass skulle vinna över dem. För sexan består av dubbelt så många elever och får alltså tillgodräkna sig dubbelt så många resultat. Så såvida jag inte har en elitklass, så skulle vi inte ha en chans (och min klass är en alldeles normal klass). Men det berättade jag ju inte så klart, varken för sexan eller för min sjua.
Väl på plats gör jag allt för att få eleverna att göra sitt bästa. Idrottsläraren gör också vad han kan, bland annat med att muta en elev med att hoppa alla tre hopp i längd mot att han får säga två ord i mikrofonen. Resultaten haglar inte precis in, men vid dagens slut får vi ändå anse oss nöjda. Det kanske i lekmannaöron verkar som att vi lärare har det slappar än vanligt (hrm) när vi har friluftsdag. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag har nog aldrig varit mer slut än den eftermiddagen! Det tar på krafterna att peppa och engagera många timmar i sträck, jämfört med att hålla en genomgång av verbens olika tempus. Men nu är det över för denna gång. Det dröjer ett helt år igen tills jag nästa gång ska berätta hur lätt det är att springa 400 meter under två minuter, att det är jättebra med 2,40 i längd, men att de kanske kan höja resultatet lite, lite bara de gör ett hopp till eller – kanske den mest lyckade peppningen av dem alla – att de ska sikta på att träffa mitt huvud vid kulstötningen…
