emblasmatte

En gång om året drabbas Uppsala av kulturfnatt, Kulturnatten. Eftersom vi bara har festligheter i denna, Sveriges fjärde största stad, två gånger om året typ, så går folk man ur huse. Man räknar med uppemot 150.000 besökare varje gång.

 

 

Liksom förra året, så passade Ben och jag på att boka plats för att sälja crêpes och galetter. Billigt är det inte; över 3 lakan för platsen, och sedan tillkommer ett antal tusen för alla inköp, så det blir till att sälja mycket innan man kan börja gå plus.

 

Lyckligtvis så gick det bra även denna gång. Vi kom dit vid 10-snåret och slängde igen luckan vid midnatt. Vi hade kunnat fortsatt, men kropparna sade ifrån. Vid lunch gick Ben och jag och kissade en varsin gång, det var enda pausen vi hade! Ben åt inte förrän vid midnatt, själv lyckades jag kasta i mig en galette vid 13-tiden. Ryggen skrek och jag kunde inte böja den en millimeter utan att stöna högt. Fötterna ömmade värre än värst, så när jag skulle hämta bilen för hemfärd, så vaggade jag fram som en 80-åring som gjort i brallan.

 

 

Hemfärden blev allt annat än smidig. Några kilometer innan Gamla Uppsala stod poliser vid vägkanten och på järnvägsspåret stod ett tåg stilla. Vid tågbommarna, alltså några kilometer bort, stod bilar och väntade. Förgäves. För eftersom det stod ett tåg en (bra) bit bort, så gick det per automatik att bommarna skulle vara nedfällda. Efter att ha väntat där i 20 minuter så kom Banverkets (?) personal om bad oss vända om, för de skulle backa bussen som stod längst fram (och alltså inte kunde fortsätta sin färd till Storvreta). Det blev till att haka av husvagnen och vända hela ekipaget för att kunna åka en omväg hem! Det visade sig vara ett självmordsförsök, men om det lyckades eller ej vet jag inte. Hemskt!!

 

Mamma hade varit en ängel och ställt upp som barnvakt. Tillsammans med Andreas och Johan hade allt går hur bra som helst!

 

Trots att jag inte var trött längre när vår lilla ängel slog upp ögonen strax före 8, så blev det till att sova vidare. För gårdagens intensiva jobb gav mig en sjuhelvetes migrän och hela skallen pulerade i takt till hjärtslagen. När jag sedan masade mig upp vid 13-tiden var det alltså ett dygn sedan jag åt sist, huvudet var fortfarande inte helt Ok, men värst av allt: kroppen var TOTALT utarbetad. Det är svårt att beskriva, men det var som att musklerna och hela innanmätet mådde illa och kräktes i min kropp. Obehagligt!

 

Sammanfattningsvis summerar jag gårdagen med att jag är stolt över mig själv, som kunde göra så många fina crêpes (jag gjorde crêpsen och Ben galetterna och vi sålde nog lika många av varje). En nackdel är att man inte själv kan gå runt och kolla in alla festligheter, så nästa år behöver jag nog en som kan rycka in vissa stunder, så både kropp och själ får vila emellanåt!