Otäcka smekningar
Jag är en person som älskar närhet, ömhet, kel och pussar. Trots det, så finns det tillfällen när smekningar kan ge mig obehagliga rysningar, när omfamningar inte är önskvärda och när beröring av mina läppar får mig att spotta vilt. Jag talar om skogen.
På våren är det härligt att ta långa skogspromenader med hunden. Stigarna är breda och välkomnande. Mitt i sommaren har naturen ändrats och det är tajtare när man traskar samma upptrampade stig. Träd och buskar kryper närmare, suktar efter att vidröra min kropp.
Så kommer då sensommaren. Vissa stråk måste jag helt undvika, men även de lättaste stigarna är nu så igenvuxna att grenar utan att skämmas tafsar på hela min kropp. Potentiella fästingförsedda långa grässtrån och blad blockerar min framfart och smekningarna mot min kropp, som borde kunna vara något positivt, har ersatts med äckelkänslor när jag fantiserar om hur det kryper överallt på kroppen. Överallt har spindeldjur arbetat flitigt varenda dag, så osynliga spindeltrådar plötsligt klibbar fast i mitt ansikte, på mina läppar, över hela mina armar. Trots att jag gick samma stig dagen innan. Jag vet inte vem som är mest missnöjd: jag, över att få äckeltrådarna i ansiktet, eller spindeln, över att jag river ner hans verk varenda dag.
Men jag fortsätter gå i skogen. Likt en inbrottstjuv som måste undvika laserstrålar på ett konstmuseum kränger jag min kropp i oanade positioner för att nuddas så lite som möjligt. Men väl hemma längtar jag efter beröring, det jag så fanatiskt försöker undvika i skogen. Livet är en paradox...
Kommentarer
Trackback
