emblasmatte

Det är samma visa varje gång: plötsligt har den där lediga veckan bara försvunnit. Allt man planerat göra, allt man hoppats på att hinna med, allt blev bara pannkaka. Visst, jag inledde sportlovet med att bli magsjuk och febrig. Men hade jag därefter varit effektiv alla lediga minuter, så hade jag ju fått jättemycket gjort!

 

Tyvärr är jag en sådan som alltid ser allt som är kvar i stället för att glädjas åt allt som är gjort. Jag tror det är svårt att ändra på sitt synsätt, för varför skulle jag annars ännu ha det, när jag vet att det är fel att tänka så? Nu är det söndagskväll och jag grämer mig över att bokföringen inte är gjord, att omflytten av rummen inte är helt klar, att jag inte hade tid att ha Kevin hemma för att göra roliga saker, att svenskboken inte är utläst, att fönstrena inte är putsade... Jag skulle kunna hålla på i evigheter.

 

Tänk om jag i stället kunde fokusera på det bra: jag knäskurade hela köksgolvet, jag har gjort i ordning Kevins lekrum helt och hållet och nästan gjort färdigt arbetsrummet, jag har planerat alla engelsklektioner till och med vecka 17, jag har rättat prov, tvättat, städat...

 

Det är likadant med pengar. När jag haft perioder i mitt liv med väldigt lite inkomst, så har jag vänt och vridit på slantarna. När jag haft betydligt mer att röra mig med (när jag var gift), så blev det inte mer pengar kvar i slutet av månaden ändå. Jag hittade alltid saker, som jag "behövde" spendera pengarna på.

 

Jag vet inte hur jag ska komma bort från tankarna om att aldrig kunna vara nöjd, för det finns så mycket kvar att göra. Samma tankar styr mig i jobbet. Jag är aldrig nöjd över min insats, hur bra den än må vara. Det är jag och så många andra i ett nötskal!