emblasmatte

När jag var på Kvantum sist inträffade ett ovanligt fenomen. Medan vi kunder rullade våra vagnar mellan päronberg och druvorgier, så upptäckte jag plötsligt en tjuga på golvet. Den låg nära en kvinna med halvstora barn i vagnen. Kanske var den hennes? Skulle jag säga till? Fast då skulle hon säkert säga att den var hennes, även om den inte var det. Kanske skulle jag kräva en beskrivning av den borttappade tjugan. Fast det är ju meningslöst. Kanske var den inte alls hennes, utan helt övergiven, bara väntandes på en ny ägare. Jag närmade mig, kvinnan avlägsnade sig. Antingen upptäckte hon inte skatten på golvet, eller så brydde hon sig inte om den. Själv så... gled jag bara förbi. Jag fick känslan av att om jag tog upp den, så skulle någon annan kund raskt säga att den var hans, och då skulle jag känna mig som en tjuv. Idiotiskt, jag vet. Jag försökte inbilla mig själv att mitt skäl egentligen var något annat, mer rationellt. Som att det är bättre att någon som verkligen behöver pengarna tar upp dem. Med fejkat intresse för sallader utnyttjade jag mitt excellenta vidvinkelseende och märkte då att ingen annan heller ville ta upp pengarna. Då återstår frågan: tänkte fler som jag eller märkte folk bara inte att det låg pengar på golvet? Med sådana viktiga frågor snurrandes i mitt huvud rullade jag vidare vagnen mot baguetterna och lämnade tjugan åt sitt öde. Kanske ligger den där än?