emblasmatte

Jag vet att jag inte är ensam om att känna den, men för de som inte längre har småbarn, så har man kanske glömt hur illa det är med den. Nattningsfrustrationen.

 

Vissa kvällar går det jättebra. Kevin somnar på 15-20 minuter och jag får tid för mig själv på kvällen (till att jobba, eftersom en lärare har två timmars hemjobb per dag att göra). Men ibland, som i kväll, så är det mindre mysigt. Först försökte jag få Kevin att somna i min famn i soffan. Han var trött efter dagis, så jag trodde det skulle gå bra. I wish... Efter en dryg halvtimme gick jag upp med honom till sängen i stället. Sedan kommer den - frustrationen. Man hoppas, så klart, att det bara ska ta en kvart och står ut med smärtan ifrån höften. Några minuter kan man ju bita ihop. Men när minuterna rullar iväg och inget händer, då är det inte kul. Man tänker på all tid som försvinner till ingen nytta och irriteras över det. Man inser att man har 24 uppsatser, som ska läsas igenom, rättas, bedömas och kommenteras till i morgon. Frustrationen växer.

 

Sedan händer det plötsligt. Efter drygt en och en halv timme somnar juvelen. Nu gäller det bara att hålla tummarna, så att han fortsätter sova. Och att det i morgon inte blir repris på nattningsproceduren, för i längden är det ohållbart.

 

Kanske borde mina elever få tala in alla sina uppsatser och prov. Då skulle jag kunna ligga med hörlurar medan jag lade Kevin och sköta jobbet samtidigt. Hm, det är nog ingen dålig idé alls. Förena nytta med nytta, liksom... =)