emblasmatte

Puh! Ibland skriker jag desperat efter några ynka, lugna sekunder. Kevins energi låter mig dock inte slappna av ens för ett ögonblick. Som exempel ska jag återge ett par minuter av denna dag.

 

Efter 50 minuter på en knökfull polisstation för att ordna pass, och där jag glänste fint på mitt fotot, genomsvettig av att hålla ordning på Kevin som inte ville sitta stilla eller ens sitta ner, så kom vi hem. Som genom ett under fick jag honom att sitta i vagnen hela vägen till dörren. I vanliga fall kräver han att gå själv, rycka i alla garageportar, bestiga alla stenar och stubbar som finns, plocka upp alla ofärdiga körsbär från backen, jaga alla katter osv osv. Medan jag fiskar fram husnyckeln passar han dock på att glida ur barnvagnen och börjar skjutsa iväg den i full fart. Jag rusar iväg och får tag på honom. När jag ska ta tag i vagnen, som hamnat i buskarna, springer han iväg för att plinga på hos grannen. Några gasellsprång senare har jag stoppat honom i sista stund och lotsar honom vänligt men bestämt till vår egen ytterdörr. Jag låser upp med ena handen och placerar honom innanför ytterdörren. Som genom ett mirakel springer han inte ut igen när jag ilar iväg för att hämta vagnen, fortfarande i buskarna. Det kan jag tacka hunden för.

 

Inne! Nu blir det väl lugnt? Yeah right... Jag öppnar altandörren till hunden och självklart studsar junior ut. Medan jag går tillbaka för att hämta matkassen i vagnen, så smäller altandörren igen, lyckligtvis inga fingrar i kläm, men det gäller ju att försöka se till så det inte smälls igen fler gånger. Medan jag packar upp de få varorna har Kevin öst ut sanden i sandlådan på plattorna. Jag leder honom till badrummet, men han vill absolut tvätta händerna på sitt eget sätt, det vill säga genom att stirra på tvålen medan den glider i handen. Jag har inte lust att vänta, så jag går och lägger upp gårdagens middag i hans tallrik under tiden. Medan den värms i ugnen går jag för att kolla sonen, bara för att finna att han sitter (!) i handfatet!

 

Och så här fortsätter det. Hans hjälp med att torka upp spilld mat, slutar alltid med att den hamnar på golvet. Medan jag ska röja upp på matplatsen, så är han någon annanstans och ställer till oreda. Fast alla ni nadra, som har eller har haft tvååringar, är ju helt bekanta med detta. Om femton år kommer jag att tänka "små barn, små bekymmer". Men oj, så stressigt det är när man är mitt i det! Fast jag kommer alltid att kunna titta tillbaka på hans passfoto och minnas. För ine ens vid fotograferingen ville han vara stilla, när det fanns så många roliga saker att pilla på. Och det syns på bilden. Men det är väl lite av charmen också? =)