Värsta sommaren?
Att livet är en berg- och dalbana är ingen nyhet. Men den här sommaren måste ta priset! Jag vill inte berätta om vad som hänt och hoppas mina läsare respekterar det. Det är inte bara jag som är inblandad och av respekt för andra, så vill jag inte säga för mycket, men det är skönt att få skriva av sig och även om jag inte berättar on händelserna, så förmedlar ju ändå känslorna någon form av läsvärde. Hoppas jag...
När allt känns bra och lyckan ler mot en går livet i dur. Jag har haft en väldigt lycklig period denna sommar och den glädje man upplever för så mycket gott med sig. Plötsligt infiner sig en obegriplig energi och dagarna i ända har man projekt på gång. Saker, som borde tagits itu med för månader sedan, blir i ett nafs avklarade. Jag fick större delen av huset storstädat och som en följd av att jag mådde så bra, så åt jag rätt. Inget småätande, inget socker och vips, så försvann tio kilo på några veckor.
Men säg den glädje som varar. Lyckan tog en abrupt vändning och livet kändes rätt pissigt ett tag. Lagom tills det kanske finns lycka i vardagen igen, så inträffar nästa tragedi. En olycka kommer sällan ensam, heter det ju, och det stämmer så bra denna sommar. Över en dag omkullkastas all glädje och en obeskrivlig oro och ilska infinner sig. Hur kan livet vara så orättvist? Varför ska goda och snälla människor drabbas så illa? Jag, och fler med mig, känner en stor frustration och maktlöshet. Jag vill göra något, men VAD!?
Sommaren är långt ifrån slut. En hel månad har jag kvar innan jobbet och vardagen tar vid igen. Jag funderar på hur mycket som kan hinna hända på fyra veckor och blir kall inombords. Alldeles för mycket, inser jag. Jag håller tummarna hårt, hårt, funderar på om det är värt att börja be till någon Gud, men inser att om en sådan finns, så skulle inte oskyldiga, snälla människor drabbas så illa. Det bästa jag kan göras är att finnas till hands, att stötta och ge ännu mer kärlek. Jag hoppas innerligt att jag själv får må bra, så jag orkar göra det, för det är inte lätt när man själv blir utsatt för svek att finnas till för andra nära och kära. Jag vet, för det är ju bara ett par veckor sedan jag sveks illa själv.
2013 har, trots att bara halva året har gått, gett mig mer sorg och smärta än något annat år hittills i mitt 42-åriga liv. Årets berg-och dalbana har nått nya bottenrekord och det känns som att jag är tio meter under markytan. Nu är det banne mig dags för en sväng uppåt!
Kommentarer
Trackback
