emblasmatte

Kevin är nästan två år och han är därmed i den där berömda åldern, då han minsann ska ha det precis som han vill. Får han inte det så är det djungelvrål á la Tarzan som följer. Oftast handlar det om att han vill ha onyttiga saker, som saft, glass, kaka etc. Fast helt sant är det ju inte, för ibland vill han ha frukt, men då får han det med en gång, till skillnad från snasket och då uteblir det där primalskriket.

 

Nu kommer det fina i kråksången: alla vet att småbarn inte ska äta onyttigt, men nästan alla tittar också snett när jag låter Kevin skrika som en stucken gris. Varför ses jag med blidare ögon om jag ger efter och ger honom vad han vill ha? Jag vet att det är irriterande med volymer på två miljarder decibel, men till skillnad från de flesta andra ute, så tvingas jag ju lyssna på detta oväsen mest hela tiden. Jag har inte blivit döv och jag är inte nonchalant, jag vill bara att mitt barn inte ska vinna varenda strid, i synnerhet inte när det handlar om saker som inte är bra. Ger jag honom allt han vill ha, så blir han bortskämd, och då kommer folket att titta snett på mig senare för det i stället. Hur jag än gör, så verkar jag inte kunna lyckas...

 

Men det spelar ingen roll. Jag kommer fortsätta låta honom skrika om jag inte kan få honom på andra tankar (för det försöker jag alltid, men inte ens en tvååring är så lättlurad alltid). Det vore bara trevligt ifall folk slutade stirra, som om jag inte märkte att mitt barn gallskriker...